PRS botillia1 & Lupple

Theodor såg på kvinnan med något som liknade avsky i blicken.
- Du svarade inte på min fråga vilka tester som krävs. Är det för att de är för hemska för att prata om eller för att där inte finns några tester? Sa han med armarna lätt i kors, han gav inte vika, de skulle inte få ta hans son och särskilt inte när de inte ens kunde berätta vad testerna kunde innebära.

Hon såg på honom och snörpte på munnen, Amelia hade fram tills nu funnit henne som trevligast.
Trots att hon pratat om tester i samband med henne son.
" Läkningsförmåga. Styrka. Tankekraft. Magi helt enkelt." Sa hon.
"Du kan väl lista ut hur sådana tester genomförs. " Sa hon med en kallare ton och Amelia stirrade på kvinnan. Med ilska i blicken.

- Läkarförmåga? Ni tänker alltså skada honom för att se om han läker? Som ett testdjur Sa han kyligt.
- Vi kan ju också bara höra av oss annars om något konstigt händer så är alla nöjda. Jag tänker inte lämna min son ensam tillsammans med er, ni har inte direkt ett rykte om att vara varsamma och fulla av empati la han till.

Hon såg på honom.
"Skada honom? Nej vi vill testa ifall han har mer vampyr än människa i sig." Förklarade hon.
Hon suckade över hans ord. " Om ni inte vill låta honom följa med oss. Vi kan uppenbarligen inte tvinga er så vill vi ha skriftlig information dag från dag om allt som sker." Sa hon allvarligt.
Irritationen var tydlig.

Amelia backade ytterligare några steg och flyttade sig lite mer bakom Theodor för att liksom skymma sig själv och sonen.

Theodor nickade sakta, på något sätt blev han på bättre humör över att de blev irriterade. När han fick sina krafter så skulle de också göra några "tester" och han kom fortfarande ihåg hur rädd han var och att vissa av dem gjorde ont och att han fick stanna där länge.
- nej, ni kan inte tvinga oss och jag trodde ni var fullt medvetna om vad jag skulle tycka om ert besök. Vi fixar skriftlig information åt er från dag till dag. Jag tror att ni hittar ut härifrån för nu vill jag inte ha er som gäster längre. Sa han kyligt och med en handrörelse så öppnades ytterdörren.

Mannen men den silkeslena rösten såg på honom.
" Vi kommer ses igen. Minsta lilla avvikelse från er och detta hus och vi kommer vara här." Sa han innan han smidigt och snabbt tog sig ut ur huset och Amelia stirrade åt deras håll och morrade ilsket och vände sedan om och försvann upp till deras rum med sonen i famnen. Allt för att komma så långt ifrån dem som möjligt.

Theodor svalde hårt och stängde hårt dörren efter dem innan han följde efter Amelia in i deras rum.
- han sov i alla fall genom det hela sa Theodor tyst och smekte Amelias kind mjukt och såg ner på deras sovande barn.

Hon suckade och höll honom tätt intill sig.
" Kommer vi aldrig få vara ifred?" Frågade hon sorgset.
Smekte honom försiktigt över huvudet.
Kände hans hand och log svagt.
"Han behöver ett namn." Viskade hon lågt.

- Jo, vi kommer få vara ifred tillslut. Men detta är så ovanligt så alla vill veta och ha kontroll på situationen sa han och såg upp på Amelia med ett litet leende.
- det har du rätt i, vad tycker du vår son ska ha för namn? Sa han med ett leende.

Hon nickade sakta och log svagt.
"Jag hoppas det." Sa hon ärligt och bet sig lite i läppen. Fortfarande orolig.
Skrattade sedan lågt och ryckte på axlarna.
"Jag vill att han ska ha ett vackert namn, som liksom inte är tidsbundet- förstår du?" Log hon och såg på honom, hennes älskling.