PRS Lupple och Emma07

Zacharias lyssnade och nickade lite, han hade väldigt rätt - det fanns flera sätt de kunde göra det hela på, och de alla verkade lockande. Han såg sig omkring lite, fick fundera lite på hans exempel.
"Kanske att vi har det framme i mitten och flyttar undan det efter middagen?" frågade han, hade gillat den idén - det skulle duga bra både åt middagen och efteråt. Han vände blicken till honom och log, lade armen omkring honom.
"Vi kommer hinna fixa allt. Jag tror att hur det än blir så kommer det bli en helt fantastisk dag." sade han leendes, gav honom en puss på kinden.
"Det är underligt. På ett sätt så kan jag knappt bärga mig till den dagen, men ändå känns det som om vi behöver all tid vi kan få till att planera," sade han med ett lätt skratt.

Benjamin nickade sakta, nog lät det som ett väldigt bra alternativ.
" Det känns trevligt." Sa han tyst och log över den lätta pussen och den gjorde otroligt stor skillnad. Han kände sig lite mer med, mindre nervös.
"Jag vet. Du kommer ju vara där." Sa han och såg på honom med lyckliga ögon.
"Du lovar att vara där?" Sa han sedan lågt och svalde hårt. Såklart han skulle vara där- ingen av dem skulle ju bli lämnad vid altaret.
Han log svagt och skrattade till. "Om det är nått jag har lärt mig så spelar planeringen ingen roll- det blir ändå aldrig precis som man tänkt sig." Sa han ärligt innan han la sin hand mot Zacharias ena kind och vände hans huvud mot sig och kysste honom ivrigt på läpparna.
"Du är bäst." Viskade han och kände sig bättre eftersom han på nått sätt visste att Zach skulle vara där hos honom, vid hans sida i en lång tid framöver.

Zacharias nickade instämmande, han trodde att det skulle kunna bli en bra lösning på placeringen där. Han log stort emot honom, vred sig försiktigt mer emot honom och tog hans händer.
"Älskling, varför i hela friden skulle jag ha friat ifall jag inte tänkt dyka upp till bröllopet?" frågade han leendes, kunde knappt bärga sig tills den dag då Benjamin blev hans man och hans för alltid.
"Du har nog en poäng där," sade han med ett leende, allt skulle kanske inte bli som de tänkt sig men han trodde ändå att allt skulle sluta perfekt. Hur skulle en sådan dag inte kunna bli det? Han log och lade istället händerna om hans nacke och besvarade kyssen.
"Älskar dig," viskade han tillbaks med ett litet leende.

Benjamin nickade sakta. " Det är sant. Förlåt- jag känner mig lite knäpp." Sa han och skrattade till men orden gjorde honom tusen gånger lugnare.
Inte för att han på allvar trodde att Zacharias inte skulle dyka upp på bröllopet, men tanken hade slagit honom mer än en gång.
Han slingrade sina armar kring Zachs midja och kysste honom igen innan han avslutade kyssen.
"Jag tror allt kommer bli perfekt älskling. Borden, lokalen. Vigseln. Allt är perfekt när du är där." Sa han ärligt och log mot honom innan han tittade över lokalen igen.
" Så borden är klara, nu måste vi bara tänka på bordsplaceringen. " Sa han tyst och försökte tänka igenom listan av alla som skulle komma.

Zacharias stämde in i hans skratt, såg kärleksfullt på honom med ett stort leende.
"Jag är också nervös." sade han mjukt, förstod honom på ett vis - själv hade tanken en hel del gånger slagit honom att Benjamin hade kunnat ändra sig, men hade slagit undan den. Han litade mer på sin älskling än så. Han besvarade mjukt hans kyss och log än en gång, nästan lite generat den här gången.
"Detsamma. Det kan inte gå fel med dig där." sade han mjukt, nickade tyst och tänkte efter.
"Vilka vill vi ha närmast oss? Jag tänker ju iallafall typ Matthew, kanske Mary och Anton." sade han, iallafall Mary skulle väl bli sur ifall hon nu blev placerad alltför långt bort.
"Det är väl åtminstone säkrast för Marys humör att inte ha henne för långt bort," tillade han med ett lätt skratt.

Benjamin nickade sakta.
" Det är bra. " Sa han tankfullt och lutade sig mer mot honom och flinade till.
"Jag vet vilka som ska vara längst bort. Min syster och min bror." Sa han tyst.
De hade diskuterat ifall de skulle bjuda dem otaligt många gånger och de hade bjudit dem tillslut och de hade tackat ja.
Han var på sätt och vis glad för det men samtidigt kändes det väldigt jobbigt att veta att de skulle närvara.
"Din mamma kanske ska vara rätt nära. Jag gillar henne- hon är trevlig." Sa han tyst och såg på honom. Smekte hans kind lätt.

Zacharias såg på honom och log, lade armarna lite bättre om honom och lyssnade med en lätt nickning. Han var nästan lite stolt över att Benjamin ändå velat bjuda dem till sist. Att han haft modet till det och ändå ville försöka med dem, även om han stöttade honom vad han än bestämde sig för att göra. Själv hade han egentligen inget problem med dem - hans far gillade han verkligen inte, men de andra verkade åtminstone bättre och han ville för Benjamins skull att han skulle ha någon kontakt med sin familj. Att han skulle ha kvar någon koppling, inte ha förlorat hela på grund av Zach.
"Jag är ändå glad att du försöker. Det känns inte rätt att du ska förlora hela din familj på grund av mig," sade han uppriktigt, log lite igen och nickade.
"Jo, jag håller med där. Mamma får sitta i närheten av oss med", höll han med, böjde sig fram för att lämna en lätt kyss på hans panna.

Benjamin såg på honom och suckade, smekte hans kind.
"Älskling det är inte jag som inte har försökt. Och det är inte ditt fel att jag har så dålig kontakt med dem. Tänk aldrig att det är så oavsett vad som sker." Sa han ärligt och log.
" Resten spelar inte så stor roll." Flinade han och backade ifrån honom, behöll ena armen kring hans midja och såg runt i lokalen.
"Nått mer vi behöver reda ut vad gällande lokalen?" Frågade han och började sedan fundera. Bordsplaceringar- check, bord-check. Resten vad ju inget som var svårt eller behövdes planeras- eller?

Zacharias vilade blicken på honom och log svagt, glad att han inte såg det så - även om han ändå inte kunde helt låta bli att göra det, trots allt var det ju han som kommit och splittrat dem kändes det som.
"Jag hoppas iallafall att ni kan få bättre kontakt igen." sade han, själv hade han fått bättre kontakt åtminstone med sin bror det senaste året kanske vilket han var väldigt glad för. Han såg runt lite i salen för att sedan vända den än en gång till Benjamin, tänkte efter ordentligt.
"Jag tror faktiskt inte det. Se, vi kommer hinna iallafall" sade han lätt retsamt och med ett litet leende, det här hade ju gått relativt snabbt att ordna i vilket fall som helst.

Benjamin såg på honom och log svagt, han älskade att Zacharias var den mer hoppfulla av dem två i detta fallet men han visste sanningen. Nog skulle han aldrig kunna få en bra kontakt med dem igen. Bron hade raserat, plockats isär, bränts upp flera gånger om och trots att han hade försökt bygga dit den igen hade ingen mött honom.
" Vi får se." Sa han och kramade hans hand och log mot honom.
För att sedan börja skratta. "Åh retas inte." Muttrade han och knuffade lätt till honom.
" Låt oss gå då." Log han och drog i hans hand för att få med honom ut ur lokalen igen.