Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Philip log snabbt tillbaks, följde efter henne in på badrummet där också han drog av sig kläderna och klev efter henne in. Efter den där träningen var han definitivt i behov utav en dusch, och tog väldigt gärna med sig henne.

Ilsera såg upp på honom igen.
"Jag tror åtminstone du är godare än vad du själv tror", sade hon envist, rodnade ännu något mer utav hans så intensiva blick.

Med tanke på att Aubrey spenderade mycket tid i Philips rum, så hade hon givetvis en hel del saker där, inklusive schampo och balsam. Hon masserade in de väldoftande produkterna i håret i tur och ordning innan hon lät det varma vattnet skölja bort skummet och lämna hennes hår rent.

"Jag uppskattar att du vill se det goda i mig," medgav han ärligt. Ilsera var en av de ytterst få som ända sedan början behandlat honom med respekt. Hon hade säkerligen inte varit särskilt förtjust i honom, men hon hade ändå inte visat sin avsky öppet. Hon var en genuin person med ett hjärta av guld.

Phililp hade faktiskt inte ens märkt tidigare att hon lämnat sina dusch-saker där, log lite roat samtidigt som han schamponerade håret.
"När tog du hit dem?", frågade han roat.

Ilsera log lite mot honom.
"Dig vill jag alltid se det bästa i", sade hon mjukt, för ärligt talat fastnade hon mer för honom även om hon var rätt övertygad om att han inte kände detsamma för henne.

Med oskyldig min ryckte Aubrey på axlarna som svar på hans fråga, kämpade med att hålla tillbaka ett leende trots att det inte riktigt lyckades så bra. Då hon kände sig klar klev hon ut och sträckte sig efter en stor handduk som hon virade runt sin kropp. Därefter lämnade hon badrummet för att rota i Philips garderob efter en mysig hoodie att klä sig i. Springa över till sitt eget rum efter egna kläder skulle hon behöva göra sedan.


"Varför?" Jonathan la huvudet på sned, la först nu märke till hennes rosiga kinder. Var det varmt där inne eller hade han den effekten på henne? Han ville inte tro att det ens fanns en chans till det sistnämnda, så han valde att inte fundera mer på saken.

Philip log roat mot henne, var klar strax efter henne och klev ut innan han drog en handduk runt dig. Han såg roat på henne.
"Så du har tagit hit schampo och sånt men inga kläder?", frågade han roat samtidigt som han själv hämtade ut kläder åt sig själv.

Ilsera såg på honom, tvekade lite lätt. Hon visste inte alls hur han kunde reagera på hennes känslor. Hon ville inte riktigt förstöra något av den vänskapen hon fått med honom.
" För att jag gillar dig", sade hon tyst, såg på honom med en blick som sade mer än tusen ord. Hon var ofta ganska dålig på att gömma sina känslor.

"Jag har ju kläder." Aubrey drog sina händer över den mjuka hoodien hon fått på sig. Den doftade härligt till Philip. Att låna, eller snarare sno, hans kläder var definitivt en av hennes favorithobbyer. Hon log mot honom innan hon gick till dörren.
"Jag kommer snart tillbaka," lovade hon innan hon lämnade rummet.

Att hon skulle erkänna sina känslor för honom var oväntat. Jonathan hade svårt att förstå att någon faktiskt kunde gilla honom. Det var allt han någonsin drömt om, att någon skulle se förbi alla hans brister. Han hade till och med velat tvinga folk till att tycka om honom. Men nu när Ilsera satt där och förklarade att hon faktiskt gillade honom blev han alldeles stum.

Philip skrattade till, höjde lite på ögonbrynen mot henne.
"Du menar att du har snott kläder?", retades han med ett leende, men hade inte heller särskilt mycket emot det. Hon var alltför söt för att han skulle protestera mot det. Han såg roat efter henne, drog sen på sig sina kläder.

Ilsera såg på honom, med en blick som sade otroligt mycket om dem varma känslor hon hyste för honom. Men också lite tveksamt, för hon blev något osäker av att han inte sade någonting. Generat såg hon ner.
"Förlåt, jag borde inte bekymra dig med mina idiotiska känslor", mumlade hon.

Då hon fått på sig trosor och ett par byxor lämnade hon sitt rum, styrde stegen tillbaka mot Philips men stannade halvvägs upp då hon hörde Alec ropa hennes namn. Hon kastade en blick över axeln för att se honom vinka henne till sig. Nyfiket följde hon efter Alec in på hans rum, väntade på att han skulle förklara varför hon var där.
"Konsul Penhallow skickade ett brev idag," började han. Blicken var allvarlig och hon anade till och med.. sorg. Det gjorde henne orolig. "Klaven har kommit fram till sitt beslut angående ditt straff. Du kommer att bli av med dina runor." Aubrey drog efter andan. Det kunde inte vara sant. Hon började med att långsamt skaka på huvudet, såg vädjande på Alec som bara gav henne en medlidsam blick. Det fanns ingenting han kunde göra åt saken.


"Du bekymrar mig inte." Jonathan skakade långsamt på huvudet, sträckte osäkert fram handen för att lätt röra vid hennes. Det kändes bra att röra vid henne men samtidigt väldigt konstigt. "Det är bara det att.. du kan få vem som helst och så faller du för mig?" Han var ett hopplöst fall med en skadad själ.

Philip hade snart fått på sig kläder, gick runt och plockade lite på rummet i väntan på att Aubrey skulle komma tillbaks. Han blev lite fundersam då hon tog sån tid på sig, han började bli hungrig nu dessutom. Efter en kort stund bestämde han sig för att gå till hennes rum och se vad det var som tog sån tid, gick ur rummet för att gå ditåt.

Ilsera såg upp på honom igen, lite osäkert och tog försiktigt hans hand. Hon var själv rätt osäker på varför hon ens fallit för honom, men han var speciell.
"Du är speciell. Mot mig har du alltid varit snäll och omtänksam", sade hon.

"När?" frågade hon tyst och såg på Alec som vred på sig. Det var tydligt att han inte var jublande glad över beslutet som Klaven kommit fram till, men det här var bättre än ett dödsstraff. Trots att hon skulle förlora alla sina minnen.
"De väntar dig till Alicante senast i morgon bitti." Aubrey skulle ha uppskattat att få lite längre tid än så på sig, hur skulle hon nu hinna ta avsked av alla? Hur skulle hon kunna säga adjö till alla som betydde något för henne? Hon pratade en stund till med Alec innan hon lämnade hans kontor, ansträngde sig för att hålla tillbaka tårarna. Snart stötte hon på Philip och kopplade på sig ett leende. Hon kunde inte berätta det här för honom. Inte än.
"Ska vi gå och äta frukost då?"


"Och du är villig att förbise allt jag gjort?" Det lät för bra för att vara sant. Han sneglade ner på hennes lilla hand som höll hans i sin, slöt långsamt sina fingrar om hennes hand. Han tvivlade starkt på att Ilsera visste mycket om honom. Hon hade hört rykten som säkert till stor del alla var sanna, men han visste att han vid något skede skulle behöva öppna sig för henne.