PRS Emma07 och wolfy

Sophie log lite åt Keenas gest, hon var verkligen bekymmerslös i den där åldern. Hon drog blicken upp på Alysia igen och lyssnade.
"Du och Caspian är eniga i det", sade hon, och hon förstod dem till fullo - hon skulle ha varit helt utom sig ifall rollerna varit ombytta och det var Caspian istället för henne som blivit kidnappad. Själv var hon inte mycket ute efter hämnd, hon var inte mycket sån överlag utan var mest glad att vara tillbaks igen.
"Hur har det varit här hemma då?", frågade hon nyfiket.

Frågan var bara om hon skulle ge Caspian äran att ta ner idioterna som låg bakom kidnappningen på egen hand, eller om hon skulle delta i striden. Det var trots allt frågan om hennes närmaste vän. Och de här männen behövde få veta att ingen bråkade med hennes nära och kära. Då Sophie ville bli uppdaterad om vad som hänt i slottet medan hon varit borta, berättade Alysia om allt förutom hennes nuvarande relation till Thomas. Det var inte direkt det mest trevligaste samtalsämnet.

Sophie lyssnade noga på vännen, intresserad i allt som hade hänt under tiden hon varit borta. Hon brukade vara ganska engagerad i allt som hände men ny hade hon varit borta ett tag ju.
"Hörde att du och Thomas bråkat?", frågade hon vänligt vännen, hon skulle inte försöka tvinga henne att prata om det om hon inte ville men tänkte att det nog kunde vara bra att prata av sig lite.

Alysia satt tyst en stund, övervägde att skaka av sig det hela men Sophie skulle få höra alla möjliga rykten från tjänare och hovdamer, så det var lika bra om hon hörde sanningen från Alysia istället. Därför berättade hon om allt som hänt utan att utelämna några detaljer. Hon log svagt mot Keena som såg upp på henne med stora ögon, gungade sedan lätt flickan fram och tillbaka.

Sophie granskade de båda tyst, Keena verkade uppenbarligen väldigt nöjd i Alysias famn. De smärtade henne att höra hur jobbigt hennes vän hade det med bråket med sin älskade, önskade att hon kunde göra något för att hjälpa dem. Men hon fick väl bara göra sitt bästa med att försöka prata igenom det med henne.
"Åh. Men hur känner du för det?", frågade hon snällt, menade mest på hur hon tänkte över att förlåta honom eller ej osv.

Alysia ryckte på axlarna. Hon visste att det inte bara var Thomas fel att de bråkade, hon var mycket bevis och lite barnslig själv.
”Jag upplever att han inte tar mina förslag, eller mig, på allvar. Eller han undervärderar mig snarare, vad jag är kapabel till fastän jag är kvinna. Det stör mig.” Hon rynkade lite på ögonbrynen. ”Men det kan inte fortsätta så här heller.”

Sophie lyssnade noga på henne, förstod hur jobbigt det måste vara. Hon skulle varit utom sig ifall hon bråkat nåt större med Caspian.
"Åh. Typsikt män då?", föreslog hon med en lätt skämtsam ton, det var ju typiskt av dem att hålla på så mot kvinnor.
"Vet du vad du tänker göra?", frågade ckn

”Jag har redan de viktigaste adelsmännens min sida.” Ett leende växte sig långsamt fram på Alysias läppar. Det kanske var svårt att tro men hon var inte helt hopplös ändå, varken när det kom till att knyta band och kontakter med varandra eller till något annat. ”Jag är inte född för att se vacker ut eller föda barn åt en man. Det är ingen annan kvinna heller. Och det är en sak jag ska göra klart för alla män, och kvinnor, om det så är det sista jag gör.”

Sophie lyssnade och nickade lite, höll med vännen helt. Även om hon kanske inte brann för det lika mycket, hon älskade livet som mamma och med Caspian och kunde inte önska sig mer. Hon nickade lite lätt.
"Låter ju bra. Men menade mer med Thomas", svarade hon vänligt, så som dem hade bråkat visste hon ju inte hur Alysia tänkte göra.

”Jag tänker först och främst bevisa för honom att det sista han ska göra är att undervärdera mig. Jag kan förstå om det är en adelsman som skulle ha misstankar om mig, men den man jag varit gift med och som påstår att han älskar mig mer än något annat?” Alysia fick god lust att skratta men nöjde sig med att bara le. ”Jag tänker prata med honom, det måste lösa sig.”