Yehet och Kkaebsong [PRS]

”Den enda anledningen till att du fått det att låta jätteallvarligt, är säkert för att det är just vad det är!” Utbrast Zihao och satte sig upp med en uppgiven suck. Hela den här konversationen gnagde inom honom, fick hjärtat att sjunka och sedan hoppa upp igen. Men just nu höll det till någonstans nere i magen, där det lagt sig till rätta. ”Fine, du måste som sagt inte säga någonting om du inte vill”, sade nittonåringen torrt och föll tillbaka mot de mjuka kuddarna. ”Skiter i om någon dömer mig, är liksom förbi den fasen”, muttrade han därefter och vände ännu en gång de märka ögonen upp mot talet. Den här gången fäste de sig däremot däruppe, utan att glida tillbaka mot pojkvännen bredvid honom. Nej, han var inte arg eller liknande. Bara väldigt, väldigt frustrerad. Och det skulle han väl tyvärr att fortsätta vara tills han fick reda på vad det var som hänt - vad det nu var som var sådär jätteallvarligt. För det tvivlade han inte på att det var, med tanke på hur ogärna Joshua ville tala om det.

Hjärtat sjunker, drastiskt och vårdslöst. Precis som han trott, hemligheten kommer att ta död på deras förhållande och det har redan börjat. Att Zihao blivit så arg, suttit sig upp och sjunkit ner bara för att stirra upp i taket. Fan, Joshua är hemsk. Ja, han förtjänar det som inträffat, förtjänar all skit som universum vill slänga på honom. Med ett bittert leende låter han sina ben glida över sängkanten, varje liten rörelse får hela kroppen att dunka och vilja falla ihop.
"Jag ska nog ta lite friskluft." förklarar han och ställer sig upp, benen vacklar och han håller nästan på att ramla ihop mot golvet, men ser till så att det inte händer. "Stanna inte uppe, jag kommer strax och lägger mig jag också."

Skulle Joshua dra nu? Skulle han gå och aldrig komma tillbaka? Fan heller, det skulle absolut inte få hända. Nej, nej, nej.
”Glöm det, Joshua”, svarade Zihao stelt och satte sig upp igen, med ögonen fästa på den jämnårige. ”Jag kommer inte att sitta här bara för att se dig försvinna igen. Har redan varit borta från dig alldeles för länge”, förklarade han och greppade tag om en av den yngres händer. ”Så om du går, då går jag också och det är så det är. Inga protester”, avslutade han bestämt och drog lätt på munnen. Det var det första leendet han avfyrat mot artonårigen på alldeles för länge. Om Joshua inte ville berätta, så var det så och Zihao kunde inte göra någonting åt det. Ingenting stt tjura över, punkt slut. Då skulle deras förhållande troligen bara sluta i helvete.

Joshua hade sett framemot att träffa Zihao, umgås och gosa med honom som aldrig förr. De har trots allt varit borta från varandra en hel del på sistone. Dock har det förändrats, hela hjärtat känns tungt så fort den äldre är honom i närheten.
"Jag ska bara ut på balkongen Zihao." förklarar han och ser ner på deras händer, ögonen tomma och trötta. Utmattade. Han vill inte göra honom arg, han vill inte ta död på förhållandet samma dag som allt hänt, samma dag som alla tankar kom tillbaka. Självmord, kontrollen av mat. Alla dömande tankar. "Plus är jag inget vidare bra sällskap just nu, det märker du ju själv."
Uppenbarligen har den andre noterat det, irriterar sig på det. Zihao önskar säkert bara att Joshua kan bli normal igen så att de kan mysa utan att behöva prata någonting. Åh gud, vad artonåringen själv önskar det. "Det är bara tio minuter eller något, Jun har säkert inget emot att mysa med dig.."

”Men jag vill inte mysa med Jun”, muttrade Zihao och släppte taget han fattat om Joshuas hand. ”Lova att komma tillbaka inom tio minuter?”, fortsatte han sedan och putade med underläppen, samtidigt som huvudet ännu en gången föll ner mot de mjuka, välkomnande kuddarna. Och nittonåringen som sett fram emot det här i flera veckor! Varför hade allting bara blivit pannkaka helt plötsligt? Joshua ville inte prata, inte ha någon kroppskontakt..ville vara för sig själv..åh, tankarna snurrade omkring inne i huvudet på den äldre värre än någonsin förr. Vad skulle han tänka utifrån allt det här? Vart skulle han dra slutsatsen? Nej, låt bli, Xie Zihao. Börja inte koka ihop en massa strunt. Ge honom lite tid så ska du se att allting kommer bli bra inom bort. Okej? Okej. Ja, det var så det fick bli. Punkt slut .

Lova att komma tillbaka om tio minuter? Kan han lova det? Joshua nickar bara som svar innan han börjar röra på benen ut mot dörren. Går förbi Euijin och Kawans sängar, stänger dörren efter sig och går mot köket. Vad fan ska han ta sig till? Livslusten är på noll, absolut noll. Han öppnar kylskåpet stirrar framför sig innan han drar ut en av Euijins ölflaskor. Joshua behöver vara ensam, dra sig bort. Att göra alla besvikna är inte något han vill, vilket han kommer göra oavsett vilken väg han väljer. Om han berättar kommer alla bli upprörda, oroliga, besvikna på universum. Om han inte berättar kan han vara själv, oroa folk av ensamheten. De mörka, tomma ögonen glider över lägenheten, som han saknat men nu inte orkar tänka på. Han fortsätter ut på balkongen, låter luften slå mot hans kinder, den bara huden knottrar sig medan han öppnar flaskan och tar en klunk. Stirrar upp mot månen. Rätt åt honom.

Allting blev tyst efter att Joshua stängt dörren efter sig. Zihao tyckte inte om det, inte alls. Det var inte såhär han hade tänkt sig att det skulle bli, inte ens i närheten! Nittonårongen hade planerat den yngres återkomst i närmare en vecka vid det laget. Först skulle de äta någonting gott, kanske dumplings eller jajangmyeon, för att sedan plocka undan efter sig och kolla på en massa Disney filmer med popcorn och en hel drös med andra snacks. När de sedan var färdiga med det lilla maratonet skulle de gått och lagt sig, med armarna slingrade omkring varandra. Perfekt - en helt perfekt vision. Men det var ju inte så det blivit. Väldigt långt ifrån. Zihao gjorde en grimas för sig själv, där han låg ensam i mörkret omgiven av en massa skrällande tankar. Kanske han borde gå och prata med Jun? Det var ju faktiskt ganska uppenbart att den jämnårige handen ett nys om vad som hänt Joshua. Däremot kunde han inte vara säker på att det skulle leda någonstans, beroende på om artonåringen förbjudit kamraten från att säga någonting eller inte. Jun bröt sällan ett löfte, även när det verkligen behövdes.

Det är konstigt det där, hur ens liv kan förändras och gå i spillror på en sekund. Allt som man tagit förgivet, alla förhållanden, trivseln, allt borta. De mörka hundvalpsögonen hålls på flaskan, den går ut snabbt. Drycken alltså. Joshua är törstig, och i vanliga fall hade öl verkligen inte varit det mest optimala valet, men det är det han behöver. Det är det hela kroppen kräver, dricka och glömma. Han kommer behöva en till för att glömma bort det som hänt i kanske tio minuter. Ögonen följer människorna nere på gatan, hur de skrattar, roar sig i ljuset av månen och gatulycktorna. Fan. Joshua vill tillbaka, tillbaka till morgonen och åka till lägenheten utan några hinder, vara med Zihao som att inget hänt. Men det kommer inte gå, aldrig. Kanske det skulle vara lättare för honom om Jun berättade det för Euijin, eller för Mr Song. Joshua känner sig bara förtvivlad så fort cm öppnar munnen.

Efter vad som kändes som flera år, lyckades Zihao slutligen kravla sig ner från sängen. Tyst tassade han över det fläckfria golvet och gläntade lite på dörren. Om han inte var helt ute och cyklade, så låg Jun säkert i en hög på sin säng och spelade candycrush. Det var tyvärr det han brukade göra när mörkret lagt sig på himmelen och alla andra höll på med sina egna sysslor. Och mycket riktigt så låg han sär under täcket och knappade på mobilen med ögon stora som tefat. Suck. Hur kunde ett sånt spel ens vara roligt?
”Du”, började Zihao trevande och sjönk ner vid fotändan av sin kamrats säng. ”..vet du varför Joshua beter sig så konstigt? Han vill knappt titta på mig”, fortsatte nittonåringen och försökte finna den jämnåriges blick. Den verkade dock väldigt angelägen att glida undan, så snart de fått ögonkontakt.
”Nope, ingen aning”, svarade Jun och fäste blicken stelt på mobilskärmen igen.
”Du ljuger”, kobstaterade den längre av dem och lade armarna i kors över bröstet. ”Jag kan liksom se när du ljuger, idiot”, muttrade han därefter och himlade med ögonen.
”Okej, visst. Men jag tänker inte säga någonting.” Jajamensan, nu sjönk Zihaos humör till botten igen. Dumma, dumma Jun.

Tio minuter gick, tjugo, trettio. Kanske Zihao skulle ha förståelse för att artonåringen brutit mot det löftet om han visste vad som hänt, men det gör han inte. Kanske det blir ett till bråk. I mängden kommer de bli långa, och ta död på förhållandet. Joshua stirrar ner på den tomma flaskan, han har stått där i tystnad med ögonen stirrande blankt framför sig. Gåshud, läpparna alldeles lila. Dags att gå in, ta djupa andetag. Han stänger balkongdörren efter sig och tassar ut u köket, slänger ölflaskan.
"Joshua." Hör han en röst bakom sig, kroppen hoppar till, huvudet vinklar lite på sig och han ser upp mot Euijin. Ledaren ser orolig ut, men samtidigt välkomnande. "Vad gör du?"
"Jag behövde bara frisk luft." Svarar han tvärt, drar handflatorna nervöst över varandra. "Jag ska sova nu.." Han stannar upp, granskar ansiktsuttrycket innan hjärtat sjunker, ögonlocken sluter sig. "Jun lovade att inte berätta."
"Det gjorde han inte, jag hörde." Förklarar Euijin, lägger sin hand på den yngstas axel, söker efter de mörka ögonen. De är alldeles tomma, som att all liv försvunnit från den nätta kroppen, och det skrämmer honom. Det skrämmer honom något förskräckligt. Euijin försöker att komma på vad det är han ska säga, vad han kan göra för att hjälpa. "Du vill glömma bort det, inte sant?" Joshua svarar bara med en nick medan benen rör sig tillbaka mot rummet igen. "Joshua snälla kolla på mig.. Jag ska inte berätta något, men snälla låt någon göra en undersökning."