Skriva av sig-tråden

Awh, tack hjärtat. Jag hoppas verkligen att det ordnar sig. Du får mejla mig privat om hur det gick.

kinshaw: Jag ska nog läsa det där snart och svara, du får iallafall ett svar idag. Okej? ♥

CallmeDude, tack vännen ♥

kinshaw: Läste allt, och förstår din känsla, till en viss del. Men mina föräldrar säger bara "du gör det för din skull, det är din framtid", eller något liknande. Föräldrar förstår inte alltid att en del av det vi gör är för deras skull, och såklart för våran skull. Men vi gör mycket saker för att de ska bli stolta över oss, vilket mina föräldrar blir och så, men jag har en riktigt stor press på mig när det gäller betyg. Det är riktigt jobbigt, jag förstår dig.

Och ja, under universitetet har man mycket mer ansvar än gymnasium, vad jag hört/känner till, och allt blir ju såklart svårare. Men ibland får man bara leva med det. Men jag förstår att du inte pallar efter att ha kämpat sönder i gymnasiet och gå direkt till universitetet, men prova. Gå den första veckan, och om du gillade det och har känslan av att fortsätta, fortsätt. Annars ska du bestämma själv, och isåfall, om du bestämmer dig för att inte fortsätta så kan du ju bara börja nästa år.

Gör som du känner. Det är ditt liv och din framtid, och du är faktiskt vuxen nog att ta egna beslut. ♥

Vad gör man om man alltid tvingas vara med folk som hatar en? Om ens föräldrar aldrig märker att man mår bra utan försöker bortse från faktumet att man skiter i saker man borde göra? Om ens närmaste vänner gör allt för att vara bättre och ha bättre vänner än en själv? Men samtidigt, så älskar man dessa människor så jävla mycket.

Jag brukar försöka att inte bry mig, lämna det bakom mig och försöka fungera normalt. Men när folk öppet visar att de tycker du är konstig, går det att vara oberörd då? Om folk kollar på dig när du säger något och deras blickar trycker ner dig, får dig att må dåligt. Och hemma, där kretsar saker aldrig kring dig, du gör allt fel enligt alla och du får inte ens en chans att förklara dig. Du vet inte vem du egentligen kan lita på, för alla vänner öser problem över dig men bara ett få tal vill lyssna på dina. Ibland känns det som att du är till för att hjälpa andra, det är den funktionen du ska fylla. Och det som gör ondast, är när du vet att någon annan mår så jävla skit dåligt och du kan inte göra ett piss åt det.

^ Vilka är det som hatar dig? avada kedavra på dom

Celebikai Även som såren läker så kan det bli ett ärr kvar, de flesta hatar väl mig inte bokstavligt, men de tycker jag är konstig, onormal och läskig.

Well, du kan väl sluta umgås med dom? En tjej i min klass ogillar mig, tycker att jag är konstig och så. Jag har knappt pratat med henne på ett år.

Celebikai; Umgås inte med dem självmant, vi är 80 elever på skolan 12 i min klass. Man väljer inte vilka man umgås med.

CallmeDude, så säger mina föräldrar ibland. De kom upp till mitt rum en och en. Pappa sa att det självklart var mitt val och att de älskar mig vilket som, och sedan kom mamma och sa att det var mitt val och att de inte ska tjata mer på mig. Men om jag inte går måste jag vara redo att kämpa järnet för att få ett jobb istället. Det fattar jag ju att jag måste ha, jag är faktiskt inte helt puckad. Men jag blir så arg, för de fattar inte. De fattar inte hur det känns eller någonting. Ska ändå försöka snacka med de senare när de är hemma igen...

Jo alltså jag har tänkt så hela tiden, att jag ska testa första veckan och så... men jag vill verkligen inte. Så fort jag tänker på det så vänder det sig i magen på mig. Jag vet att jag skulle klara det, men jag vill verkligen inte och då borde jag inte fara egentligen. Jag tänker inte pressa sönder mig själv igen.

Eller hur! Känns sjukt att säga så själv, men det stämmer. Jag är vuxen nog att fatta de beslut som rör mig. Ingen annan ska bestämma över mig. Men ibland hade det varit lättare om man haft någon annan som fattade alla beslut, för jag suger verkligen på att bestämma grejer... ._. ♥

Elley: Åh.. Hur ska jag börja? Jo, snälla, skit i idioterna. Screw them. De är inte värda din sorg/ilska, och de har ingen rätt att ge dig nedtryckande blickar. VERKLIGEN INTE. Har du sagt åt de? Vill du göra det? Om du vill, skäll ut de. Säg åt de att de fan inte har någon rätt att trycka ner dig på något sätt, varken genom blickar eller kommentarer.

Hemmos dig, berätta hur du känner. Berätta för de att de inte ska peka ut att du gör fel, utan att de ska ge dig stöd. De ska hjälpa dig hitta rätt väg. De ska hjälpa dig att inte göra fel. Du gör inte misstag vännen, du försöker bara hitta rätt väg.

Det har jag nog också känt någon gång. Att man lyssnar på allas problem, men lyssnar de tillbaka? Nej. Och det är svårt att vara som de, att inte lyssna på deras problem, för man vill hjälpa, och framför allt - man är inte de. Man är mer godhjärtat än vad de är, och man bryr sig. Man kan inte ignorera. Men berätta det också för de, att du också behöver bli lyssnad någon gång, eller så skiter du bara i de.

Åh... Det gör ont. Det gör det. Man känner sig hjälplös. Kan inte hjälpa personen. Men försöker du så gott du kan är det det som räknas. Man kan liksom inte göra mer än att ge personen stöd, ja, hjälpa till så mycket som det går.

Förresten, har du vänner som du verkligen litar på? Som du inte får nedtryckande blickar av? Håll dig till de och så kan du umgås med nytt folk också. Hitta vänner som du känner att du kan vara dig själv med. ♥

kinshaw: Awh.. Men vännen, det är en del av livet! Man testar och testar, och tillslut hittar man rätt väg! Den vägen du faktiskt kan ta under hela ditt liv, och ibland så får man ju såklart byta vägar och "explore".

Men om du inte känner för att gå, gå inte. Ta det lugnt, du har hela livet på dig, men tänk bara på att du måste kämpa med ett jobb och så, men det ordnar sig tillslut. Det gör det nästan alltid, bara man kämpar så är det det som räknas. Men gå in på universitetet nästa år, för det är aldrig försent. ♥