Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Philip skrattade till och kramade om henne, riktigt glad nu vilket märktes tydligt. Han skulle själv knappast ha vågat fråga henne om det igen efter att hon lämnat tillbaks ringen, även om det var bra emellan dem igen nu.
"Gissar att vi får hämta ringen då", sade han lite retsamt med samma breda leende, självklart hade han behållit den då han inte kunnat med att göra sig av med den. Den betydde för mycket.


Ilsera såg nyfiket ditåt, gick fram till sängen där hon satte sig och nyfiket kollade igenom blocket innan hon såg upp på honom igen.
"Du är jätteduktig ju", utbrast hon uppriktigt, log emot honom. Hon lade huvudet lite på sned.
"Hur trivs du på institutet nu?", frågade hon nyfiket.

Hon nickade ivrigt då han föreslog att de skulle hämta ringen. Aubrey kunde knappt ge sig till tåls förrän hon fick se ringen pryda sitt finger igen. Det starka bandet hon hade till Philip var viktigare än något materiellt, men också ringen hade en speciell betydelse för henne.


"Äsch." Jonathan ryckte avfärdande på axlarna åt hennes komplimang, sträckte sig efter blocket för att lägga det ifrån sig på skrivbordet. Därefter satte han sig ner på sängkanten med ett respektabelt avstånd till Ilsera.
"Folk verkar inte ha lika mycket emot mig längre." Det betydde naturligtvis att han mådde och trivdes bättre jämfört med hur det varit i början.

Philip log brett mot henne, släppte taget om henne bara för att istället ta hennes hand och gå emot sitt rum där han hade ringen. Väl där gick han direkt till sin byrå, hade snart fått fram den lilla ringen och trädde med ett leende på den på hennes finger.

Ilsera log mot honom, tyckte uppriktigt att dem var väldigt bra.
"Dem var verklgien bra", sade hon envist, följde honom med blicken och kände sig nästan besviken över att han inte satte sig närmare, trots att hon inte borde göra det. Hon nickade lite.
"Dem har väl också börjat inse att du är en bra person", sade hon mjukt.

Aubrey följde med lätta, skuttande steg efter honom till hans sovrum. Hon stannade upp en bit ifrån byrån, höll nästan andan då han kom fram till henne och trädde ringen på hennes finger. Hon ägnade några ögonblick åt att studera den vackra diamanten innan hon la armarna om hans nacke, kysste honom mjukt. Hans läppar var oemotståndliga.


"Det går att diskuteras." Jonathan vände blicken till henne. Då han väl tittade på någon så existerade ingenting annat. Och nu var det bara Ilsera han såg på, hon hade hela hans uppmärksamhet. Han var inte en bra person. Han hade aldrig varit en bra person. I framtiden skulle han eventuellt kunna räknas som en, men det var en lång väg kvar att gå för att komma dit.

Philip log brett emot henne, var otroligt lycklig just nu. Han hade aldrig väntat sig att få kalla henne sin fästmö igen, och gladare över det kunde han nog inte bli. Han lade mjukt armarna om hennes midja och kysste henne mjukt.

Ilsera såg på honom, var själv övertygad om att han hade mer gott i sig än vad han själv trodde. Hon lade försiktigt handen mot hans bröstkorg.
"Du har ett gott hjärta därinne, jag vet det", sade hon mjukt.

Efter en stund avslutade hon kyssen bara för att se på honom en stund. Aubrey var utan tvekan den lyckligaste kvinnan i världen som hade Philip i sitt liv. Hon visste inte vad hon skulle ta sig till utan honom. Han var allt för henne.

"Det är en fin tanke att hålla fast vid." Något annat hade Jonathan inte att säga om saken. Det var rart av Ilsera att tänka och tro det bästa om honom, men han ville inte att hon skulle ha alltför höga tankar om honom. Trots allt hade han gjort mycket ont och dumt i sina dagar.

Philip log mjukt mot henne, lade en hand mot hennes kind. Hon var så otroligt vacker, och han kunde knappt fatta vilken tur han hade att hon hade fallit för just honom. Hon kunde få vem som helst så vacker som hon var, men ändå hade hon valt just honom av alla.
"Vi borde nog duscha", sade han snart, de hade båda blivit rätt svettiga.

Ilsera log mjukt emot honom.
"Du räddade Philips liv ju", sade hon envist, log sedan retsamt mot honom.
"Plus, hur illa kan egentligen en sån snygging vara?", retades hon, hon kunde vara lite full i fan ibland om hon ville.

"Mm," nickade hon instämmande då Philip påpekade att de behövde ta en dusch. Ändå gjorde hon ingen ansats till att ge sig av mot badrummet. Hon ville inte släppa taget om hennes kära fästman riktigt än, trots att de kunde spendera hela eftermiddagen och kvällen tillsammans om de så ville.


"Men jag har tagit betydligt fler liv än så." Jonathan hade dödat flera hundratals med skuggjägare och oskyldiga människor. Han hade gjort mycket skada. Att han räddat livet på Philip gjorde honom inte till en god människa, men det var en bra början. Han drog lite på mungiporna då hon menade att han var snygg. Om ändå utseendet hade med godhet att göra.

Philip log mjukt mot henne, ändå ville han inte lämna henne. Men egentligen behövde han väl inte riktigt det heller, han log snett mot henne.
"Kom", sade han, tog hennes hand istället.

Ilsera såg på honom.
"Det var den du var innan", sade hon mjukt, granskade honom. Hon visste att det var så dumt att fastna för honom, ändå hade hon fallit handlöst och pladask. Hon slog lite generat ner blicken, med nu något röda kinder.

Hon kramade om hans hand innan hon vände sig om för att gå in till badrummet. Duschen var tillräckligt stor för att rymma dem båda ändå. Dessutom gav det henne en ursäkt att stå honom riktigt nära. Aubrey drog av sig sina svettiga kläder, lämnade dem i en hög på golvet innan hon klev in i duschen under det varma vattnet.


"Det är den jag alltid kommer att vara." Jonathan studerade henne intensivt. Han skulle alltid ha en mörk sida inom sig. Men han var omringad av godhet, och han hade folk som ville hjälpa honom. Tack vare dem så var risken att han skulle sjunka ner till botten mindre. Han hade Aubrey och han hade Ilsera. Det var han väldigt tacksam över.