PRS Emma07 och wolfy

Thomas granskade henne tyst, ännu mer förundrad över hennes tillfälle att ta upp saker. Om adelsmännen hade varit upprörda tidigare var det ingenting emot vad dem skulle bli ifall de fick höra något om detta. Det var nog då verkligen inget som passade sig för kristider ju. Han ryckte lite lätt på axlarna.
"Det är väl helt enkelt bara så det alltid varit. Men det är kanske inte den bästa tiden för att börja diskutera ändringar i det", sade han, han hade tillräckligt med kriget och ville inte råka på massa bråk inom landet också.

”Nej precis, fortsätt du stressa på som du gjort hittills så dröjer det inte länge innan du ligger i graven.” Alysia naglade fast honom med blicken och la långsamt ifrån sig gaffeln. ”Eller så är du liksom adelsmännen av den åsikten att enbart en man kan styra och bestämma.” Hon torkade sig om munnen med servetten innan hon reste sig upp från bordet för att lämna matsalen, det skulle annars kunna sluta illa.

Thomas fick erkänna att han blev något ställd av hennes ord, som ju var rätt hårda. Han hade verkligen inte menat det hela så.
"Det var inte så jag menade. Det är absolut något som ska försöka ändras på, men inte just nu bara. Med ett krig som rasar vill jag inte få problem inom landet också, det är stress nog som det är. Det kommer ju minst sagt bli protester bara av idén att en kvinna skulle kunna styra", sade han.

Hon stannade upp vid dörrarna för att långsamt vända sig om mot Thomas. När skulle vara en bättre tidpunkt? Alltid hände det något, det fanns aldrig en stund som var riktigt fridfull.
”Jag kan prata med dem.” Ett litet leende spred sig på hennes läppar. ”Nej, inte så som du antagligen tror. Jag tänker inte skrämma vettet ur dem. Det finns faktiskt folk som respekterar mig, och är intresserad av mina synpunkter. Otroligt, va?” Hon väntade inte på svar utan lämnade matsalen för att börja gå iväg längs med korridoren.

Thomas lyssnade på henne, höjde lite på ögonbrynen då hon erbjöd sig att prata med dem. Att dessutom en kvinna skulle föreslå det tvivlade han på skulle få dem mycket gladare, tvärtom. Han öppnade precis munnen för att svara när hon bara gick iväg, suckade istället.

Alysia bestämde sig för att ta en sväng förbi Sophies kammare, krama om sin vän och prata med henne en stund. Givetvis ville hon veta hur allting var med Sophie, hade dåligt samvete över att hon inte hört sig för redan kvällen innan. Caspian var precis på väg ut ur rummet så hon slank in och stängde dörren efter sig.
”Hej,” började hon och sträckte ut armarna mot sin vän i en kram, ”hur är det? Jag är så glad över att du och Keena är hemma igen oskadda.”

Sophie var på rummet med Keena och tills alldeles nyligen också Caspian, hon hade ett öga på den lilla dottern som hade fullt fokus på en leksak. Hon log genast emot vännen som kom in och kramade om henne.
"Hej. Jo det är bara bra", sade hon ärligt, visst hon själv var väl något avmagrad men helt okej och likaså Keena. Och hon var något otroligt tacksam över att hennes ofödda barn också verkade ha klarat sig bra, även om det var lite svårare att vara säker på. Men hon trodde åtminstone att ifall något skulle ha blivit fel så skulle det ha märkts vid det här laget. Keena hade också upptäckt Alysia som hon tyckte verkade väldigt spännande, hade på vingliga ben gått fram till henne och sträckte upp armarna.
"Upp?", bad hon glatt, hon hade lärt sig lite fler få enkla ord utöver mamma och pappa

Det var ganska förvånande att Sophie uppförde sig som normalt, trots att hon gått igenom något så förfärligt som en kidnappning. Något som klassades som en traumatiserande upplevelse. Givetvis var det bra om Sophie kände sig pigg och okej, men Alysia kände sig ändå lite orolig. Då hon släppt taget om sin vän vände hon blicken till lilla Keena, böjde sig ner en aning för att sedan lyfta upp flickan i sin famn.
”Vad gjorde de med er?” Alysia riktade igen sin uppmärksamhet mot Sophie.

Sophie log lite emot de båda, hon var glad att Keena inte var särskilt påverkad av det hela. När de varit där hade hon varit väldigt tyst och blyg, men när hon väl kom hem igen var hon lika glad som vanligt igen till Sophies lättnad. Själv hade hon varit livrädd hela tiden de varit där, främst för att de skulle skada Sophie. Men också livrädd att det barn hon bar på inte skulle klara sig.
"Egentligen inte särskilt mycket, de verkade mest vilja ha oss för utpressning. De frågade ut mig en del, men inget illa egentligen", sade hon ärligt.

Alysia satte sig ner på en stol och tittade på den lilla flickan som sträckte upp sina små händer i luften innan hon gav ifrån sig ett hjärtligt skratt. Som om det inte fanns något ont i världen, som om hon inte hade några bekymmer alls. Bekymmer hade förstås inte ett barn i den åldern men det skulle vara skönt om Alysia ens för en dag kunde uppleva den känslan.
"Jag kan knappt ge mig till tåls förrän jag får leta reda på dem." Hon var säker på att Caspian kände detsamma.