Yehet och Kkaebsong [PRS]

Universum kunde minst sagt vara elakt, och Zihao om någon kände mer än väl till detta. Hela nittonårongens uppväxt hade ju varit på gränsen till traumatisk, med brist på trygghet och föda. Det var var helt enkelt ingenting han stod ovetandes inför, snarare tvärtom faktiskt.
”Tro mig, jag vet hur elakt universum kan vara..men helt ärligt har jag börjat skita i vad det hade planerat för mig, vill styra över mitt eget öde”, började han filosofera, med ögonen riktade upp mot taket. Wow, vilken omväxling. ”Och du, att säga att jag aldrig gör någonting fel är en extrem lögn. Jag gör ju för fan allting fel! Har du någonsin sett mig göra någonting rätt? Förutom att dansa alltså”, fortsatte han, med en klang i rösten som var lite mer upplivande än innan. ”Äh, jag ska inte krama dig för hårt. Gjorde jag ens det förut? Kanske? Inte mitt fel, punkt slut.” Jo, Zihao, rent tekniskt sett så är det ditt eget fel att du bokstavligen kramar din pojkvän till döds. Men gör som du vill, fine.

Jo, om någon i Joshuas sällskap skulle förstå vad det är som hänt är det väl Zihao själv. Som haft det förjävligt under sin uppväxt. Dock är det olika problem de har, artonåringen kommer inte kunna styra över sitt egna öde. Inte när han är så svag, blivit misshandlad och våldtagen. Det går inte, han vet inte hur han ska få bort det från tankarna.
"Det är bra att iallafall du har den inställningen." påpekar artonåringen med ett lätt leende, om han själv ändå kunnat ha den. Kunnat fortsätta med sitt liv, kunnat söka hjälp och kunnat prata med folk om det. Inte klandrat sig själv, gjort en polisanmälan. Men han vågar inte, han vill bara glömma bort det, spelar ingen roll hur ont han har, eller hur svårt det kommer att bli när det kommer till att gå vidare. "Kanske inte skulle ha tyckt det förut, men nu när jag har ont fungerar det lite annorlunda." med slutna ögonlock svär han för sig själv, han vill bort, dö. Dränka sig i ett varmt bad, aldrig känna någon hand vid sin kropp, och aldrig besvika någon.

”Vill du att jag ska låta bli att krama dig överhuvudtaget alltså?” Undrade Zihao förvirrat och rynkade på ögonbrynen. Han visste verkligen inte hur han skulle bete sig i situationer som dessa. Det verkade som om Joshua inte ville ha honom där, samtidigt som han ville det. Och det, det förvirrade nittonåringen någonting alldeles extremt. Tvekande lossade han ytterligare på greppet han hade om den yngres midja och började istället stryka med några fingrar över artonåringens kind. Så vacker, så otroligt jävla vacker. Men han fick inte röra Joshah för tillfället, right? Eller det var åtminstone så det kändes för Zihao, där och då. Tankarna börjad enästan genast snurra igen. Vad hade pojkvännen råkat ut gör egentligen? ”Joshua, hur mår du?” Viskade han oroligt och fortsatte med sitt evinnerliga pillande. De hade inte träffats på flera veckor, vad annat kunde han göra? Det var ju för fan nästan omöjligt att inte slänga sig över Joshua och bokstavligen attackera honom med kyssar. Ugh.

Låta bli att krama Joshua överhuvudtaget? Vill artonåringen det? Nej, definitivt inte. Närheten får honom att känna sig säker, för han vet att Zihao aldrig skulle göra honom illa. Dock är det svårare för honom att övertala sig själv om att den äldre inte kommer döma honom. Därför bestämmer han sig för att inte svara något alls på de orden. Vad finns det att säga? Med slutna ögonlock försöker han att slappna av, men mörkret påminner honom bara om vad som hänt under den kolsvarta kvällen. Ögonen är liksom torra av alla tårar som runnit, som att ögonen behöver återfå lite ork och glans. Kommer ta månader att kunna fixa det, med tanke på alla tårar han slösat.
"Jag mår fint." mumlar Joshua, försöker övertala sig själv mer än sin pojkvän. Blicken stirrandes på den tomma garderoben. Kanske universum gav honom det han förtjäna.

Jag mår fint. Det var ju helt klart en lögn. Joshua verkade ju må allt annat än fint, så som han betedde sig. Först ville han inte prata, sedan ville han knappt bli vidrörd och sist men inte minst hade han slängt ut alla sina kläder - för att inte tala om hur skumt han och Jun betett sig innan! Äh, fy fan vilken jävla röra allting var för tillfället. Speciellt eftersom Zihao hade svårt att lista ut vad det var som kunnat hänt. Egentligen hade nittonårigen något slags hum om vad det var som inte stod rätt till, men om det var sanningen..då skulle allting falla isär. Inte för att han skulle se den yngre på något annat sätt eller så, utan bara eftersom han inte visste hur han skulle bete sig. Men det visste han ju inte nu heller. Vad spelade det för roll då?
”Jag önskar att du kunde lita tillräckligt mycket på mig för att våga prata om jobbiga saker med mig..men jag förstår om du inte gör det. Ska inte pressa dig”, mumlade Zihao tillslut och började lämna små fjäderlätta pussar över de blonda lockarna. ”Förlåt.”

Läpparna öppnar sig, Joshua försöker klura ut vad det är han ska svara på det, men inget ord kommer ut. Han stänger ihop munnen, sväljer hårt innan han börjar gnaga på det djupa såret i läppen. Som en av de där männen fixat, tryckt i sina tänder så förskräckligt hårt att det börjat blöda. Artonåringen sätter sig upp i sängen, slingrar sina armar om benen. Vad ska han göra? Det är inte så att han inte litar på Zihao, för det gör han verkligen, mer än någon annan.
"Snälla ta det inte personligt Zihao.. jag litar på dig, jag vill bara inte prata om det." Artonåringen tar ett djupt andetag innan han ser ner mot sin pojkvän, flätar försiktigt ihop sina fingrar med hans. Dock glider minnen från kvällen förbi, smärtan och tankarna. Jo, de hade hållit hans hand precis likadant, och gjort det till en hemsk kroppskontakt. Något hemskt, när det varit så fantastiskt med nittonåringen. Om han håller sanningen borta från alla andra, förutom Jun nu då, så kanske det blir lättare för honom?

”Jag tar det bara lite personligt”, mumlade Zihao buttert och vände blicken upp mot taket, i samma veva som greppet om Joshuas hand hårdnade en aning. Ännu en gång hade han det förfärligt svårt att kontrollera sig - att helt enkelt inte attackera den yngre med en massa små sliskiga kyssar och kramar. Men han ville verkligen göra det, trots att artonåringen hade ont och inte alls verkade vara på humör. Däremot var det väl just därför som nittonårongen lät bli, eftersom han visste att allting bara skulle sluta i katastrof om han försökte sig på någonting i den stilen. ”Hm, jag älskar dig, du vet det va?” Viskade Zihao trevande, efter en stunds tystnad, och lät några fingrar glida upp till en av de puffiga kinderna. Åh, det var så trevligt att se dem igen, efter att de varit borta i flera veckor. Även om de kanske inte var sådär jättepuffiga så såg de i alla fall betydligt mer hälsosamma ut. Precis som resten av Joshua, med andra ord. Eller, han såg väl kanske inte superduper hälsosam ut, men det var en helt annan diskussion.

Kanske Joshua går åt helt fel håll med det här, om nu han inte berättar för Zihao kanske det tär på deras förhållande något förskräckligt, tar död på den. Hemligheter har ju en tendens att göra det, och i det här fallet vill Joshua verkligen inte det. Nittonåringen är en av de viktigaste personerna i hans liv, ingenting får hända som kan föröva dem på det.
"Jo.. och du vet att jag älskar dig, eller hur?" frågar artonåringen tillbaka, stryker tummen över Zihaos handrygg innan han försiktigt lägger sig ner igen. Låter huvudet vila mot den bekväma bröstkorgen med darrande händer. "Jag vet inte hur jag ska göra Zihao." påbörjar han, svag röst och sammanknipna ögonbryn. "Om jag ska prata med dig om det, prata med någon läkare, Mr Song. Allt kommer bara gå i backen om jag öppnar munnen."

Först sa Zihao ingenting, utan låg mest där och funderade på allting mellan himmel och jord. Orden som lämnat Joshuas mun gjorde det verkligen inte lättare för honom. Inte det där med att de älskade varandra, för det var han redan hundrafemtioelva procent säker på. Nej, det var det där andra som gjorde hon lätt mållös.
”Klart jag vet, och jag tvivlar verkligen inte på det”, började han långsamt och bet sig löst i underläppen. Men allt eftersom sekunderna tickade förbi, blev bettet hårdare och hårdare. ”Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, Joshua..men du kan prata med vad som helst med mig. Kommer aldrig, aldrig, att döma dig”, försäkrade nittonåringen snabbt därefter och försökte finna pojkvännens blick.

Han borde inte ha öppnat munnen, han borde ha hållit allting för sig själv och försökt leva med det. Glömma bort, starta om på nytt. Kanske Zihao inte kommer döma honom, men han kommer aldrig behandla honom på samma sätt. Artonåringen kommer inte kunna bli samma person som han var för några timmar sedan, allt har förändrats. På väldigt kort tid.
"Okej." neutralt svar, ingenting som tyder på någonting alls, det enda säkra svaret som var valbart. "Nu får jag det att låta jätteallvarligt Zihao, det är det verkligen inte." jo, allvarligt, hemskt och äckligt. Men han måste, måste hålla det för sig själv. Hur ska de någonsin kunna gå vidare annars? "Men jag kommer aldrig döma dig heller."