Skriva av sig-tråden

childhoodlight thanksie :$

Hoppas det ordnar sig vännen, för du är värd bättre. ♥

Jag skriver bara av mig nu... nothing overly important really.
Jag önskar ibland att jag gick i en skola utan några andra människor. För jag klarar snart inte av längre att gå genom korridoren och veta att folk tittar, dömmer och har förutfattade meningar om mig- för jag får hela tiden känslan av att det är negativa såna.
Jag kommer på mig själv med att sluta le mot folk, för jag kan bara tänka "de tycker ändå att jag är en tönt/ett freak/a nobody."
Det känns som om allt jag gör, varje handling, varje ord, granskas under lupp och analyseras... jag vet snart inte hur jag ska bete mig längre, för allt jag vill göra är att bevisa att jag är bra, jag är faktiskt lika mycket värd som alla andra.
Jag har aldrig blivit mobbad, men jag har inte direkt vänner i överflöd. Jag är lite av en ensamvarg, och även detta är en sak som det känns som om jag hela tiden måste försvara. Jag kommer på mig själv med att hitta på ursäkter för allt jag gör, ifall någon skulle ifrågasätta mig, vilket det känns som om vem som helst skulle kunna göra när som helst.
Ursäkter för varför jag klär mig som jag gör, varför jag håller fast vid mina åsikter, varför jag ofta inte uppträder som andra tonåringar.
Jag har inga problem med mig själv... men det känns som om alla andra har det.
Tack för att jag fick slösa utrymme i den här tråden.

Ida S: I'm not in a mood for writing an answer right now, men jag skriver en text till dig senare, ok? ♥

Ida S, känner igen mig galet i det du skriver, och vet verkligen vad du menar.
Om jag är ute och ser folk stå och prata, är jag alltid helt säker på att de pratar om mig. Om hur fult jag klär mig och om hur konstig jag ser ut. Men när jag tänker efter, hur stor är risken att det faktiskt är just mig de pratar om?
Allt är säkert bara inbillning, och jag lovar att det är samma sak för dig.
Många ser upp till personer som du, sådana som vågar vara sig själva. De kanske inte visar det, men jag vet att de finns, överallt.
Fortsätt som du gör; stå upp för det du tycker och klä dig så som du själv finner bäst. Försök aldrig att ändra dig och bli någon annan, för du är vacker precis som du är.
Snälla, glöm aldrig det.

Och säg inte att det inte är viktigt, eller att du slösar utrymme. För som du själv skrev, så är du precis lika viktig och lika mycket värd som alla andra. ♥

Jag vet EXAKT hur det känns och är att leva i den tillvaron. Jag har alltid haft vänner men pga min osäkerhet, blygsamhet och stora andel ensamvarg så har samma tankar farit i mitt huvud under hela högstadietiden. Det var först på gymnasiet när det var helt nytt folk som jag vågade framträda med den Vickan som jag ville vara offentligt också utan att bli helt uttittat på. Mellan 13-17års ålder höll jag väldigt tyst om Harry Potter-intresset för det behövde ju ingen veta: då skulle man ju kunna bli utpekad som tönt och nörd i skolan. höhöhö. Idag är det coolt att vara nörd och det är skönt att våga vara sig själv och bli accepterad för det! Mitt självförtroende, min självkänsla och stora andel ensamvarg ändrade form sedan ny skola och nya kamrater kom i min omgivning - och idag är jag mer nörd är någonsin och har världens bästa nördiga vänner i min omgivning ♥

Vet inte vad du skall få ut av det här men känner du att de behöver starta om så tala med dina föräldrar och hör om det finns andra skolor i trakten eller i närliggande stad? MEN om du byter skola/omgivning så peppa dig själv med att du MÅSTE våga tro på dig själv, vara ärlig mot dig själv och din omgivning samt våga tro att andra kan tänkas gilla en "tönt/ett freak/a nobody.". Man kan ha så himla kul ändå! ...jag hade alltid roligt åt att kamraterna skulle skämta om trollstavar, magi, quidditch, Harrys kvast, Harrys stav osv. istället för att ta åt mig och bli nedstämd. Jag skämtade vidare i samtalet och i slutändan hade konversationen lett vidare till andra roligheter = alla har roligt och trivs i sällskapet. :'D Så våga var dig själv och våga tro att andra kan se något gott i dig plus SLUTA spekulera i vad andra kanske kan tänkas tro och tänka när du går förbi. Det är skitsvårt! I KNOW. Men försök. Ignorera omgivningen, gå med rak rygg och trivs med dig själv och ditt liv ♥

CallmeDude - Åh.. tack ♥

Cyachi - Precis det, att det känns som om folk pratar om mig. Precis så känner jag också. Och jag försöker också intala mig att jag inbillar mig, men det är svårt för på min förra skola, i min förra klass, var jag kompis med ett tjejgäng (som var hur snälla som helst) men som hela tiden pratade bakom ryggen på andra, snackade skit om folk som gick förbi i korridorerna, kommenterade och viskade. Aldrig så att någon hörde, men det fanns alltid där. Ofta var det harmlöst skvaller, men jag vet att de skvallrade om mig också. Varför skulle jag varit ett undantag, liksom? Trots att jag ville (och fortfarande vill) tro så väl om dem, vet jag att de är falska. Och i mina ögon är nu alla det, trots att jag hatar det känns det som om alla ljuger för mig. Alla är falska. Ingen av mina vänner/bekanta gillar mig på riktigt, osv. Det verkar som om jag har en negativ människosyn, vid närmare eftertanke...

Tack för dina ord, de värmde. Jag tar verkligen åt mig dom ♥

Kintsugi - Först: vad skönt att höra att skolbyte gjorde det bättre för dig : ) För mig var det precis det som startade det. Men det är nog mycket för att skolan inte ligger så långt bort från min gamla, även om det är en annan ort så är detta placet så litet att alla vet vilka alla är. Och jag, som alltid ska göra ett spektakel av mig- teaterapa, jag sjunger, jag har ofta varit med i lokaltidningen av massa olika kul anledningar- tror inte att jag har gått någon obemärkt förbi. Hehe.

Angående nystart, jag drömmer verkligen om att flytta till en storstad (typ Sthlm) och börja om på nytt. Men tack för dina ord, och dina råd, du har nu fått mig att le och jag känner mig bättre till mods. ♥

Åh... Vännen! Så ska du ju inte känna. Tänk inte på det viset, alla är inte domare. Och om vissa leker det, screw them! Du ska vara dig själv, för att det är det som gör dig till dig. Inget annat. Du ska inte försöka efterlikna andra bara för att känna att du passar in.

En sak som kanske kan lösa dina tankar om folk och deras omdömen är att lära känna de. De kanske inte alls är så som du tänkt dig. Någon av de kanske är den perfekta bästavännen för dig! Man ska inte tänka negativt om folk man inte känner, för vem vet, någon kanske har tänkt på att bli vän med dig, men inte vågar gå fram och snacka. Du kanske borde bjuda lite mer på dig själv? (Visa lite mer av hur du är). Visa hur du är?

Men som sagt, var dig själv, alla andra är redan upptagna. Och jag hoppas att detta svaret löste lite. Be strong. ♥

CallmeDude - Tack. Jag ser någonstans själv att dina råd faktiskt är riktigt bra, även om större delen av mig tänker "det kommer inte funka, jag vågar inte prova." Men jag ska försöka, jag vill innerst inne försöka.
Tack igen ♥

Detta skrev jag till Tomi igår, och jag är fortfarande så himla ledsen och arg över hur mina föräldrar beter sig...
"alltså, typ HELA sommaren har jag inte kunnat tänka på annat än om jag ska börja universitetet i höst eller inte. Och liksom, jag vill inte egentligen. Jag sökte bara för att ha sökt liksom, och OM jag ville gå. Men jag vill inte. Jag tackade ja till platsen på civilekonomprogrammet i juli OM jag ville gå. men jag vill inte. alla är på mig och säger att jag ska gå, att det är bra att ha läst någon kurs iaf även om jag inte vill det liksom. och jag håller med om det till 100%! dessutom tycker jag det är lite spännande, men jag vill fortfarande inte för jag är inte redo. hela sista året på gymnasiet har jag varit fast besluten om att jag inte vill plugga direkt efter jag gått ut gymnasiet, eftersom jag inte har en aning om vad jag vill jobba med. men ekonomi äre då inte... ganska less efter tre år på gymnasiet med ekonomi, men kan tycka det är roligt ibland.... så jag vet inte... och iaf, detta hemsöker mig 24/7 eftersom det är upprop på onsdag och jag har inte bestämt mig. men som sagt så vill jag ju inte så vrf gå!?!?? såklart vore det asroligt att träffa massa nytt folk och lära sig nytt, men jag vill ju inteeeeeeeee. och som sagt. alla är på mig om att jag borde gå vilket gör så jag mindre och mindre vill. Idag när jag läste lite om första momentet och så, så fick jag veta att kurslitteraturen är på engelska!?!?!? kul. jag gillar engelska men det är seriöst inte lätta ämnen man ska förstå. Så den lilla peppen jag faktiskt hade, försvann TOTALT!! så jag snackade med min kompis om det för en stund sedan när vi gick på promenad, och hon stöttar mig liksom och mitt beslut, även om hon tycker som alla andra att jag borde gå. Sedan kommer jag hem och säger till mamma och pappa att jag inte vill, och att litteraturen är på engelska så säger pappa att jag kommer klara det, eftersom alla andra kommer göra det eftersom jag är bra på engelska. Så himla bra är jag inte, och jag tycker det känns asjobbigt att när jag inte ens känner mig redo inför universitetet (eftersom det är ett stort steg mm) läsa på engelska?!?!? ÅÅH... och så säger jag emot och ba "nej jag kommer inte klara det" så ska såklart pappa säga "du vill inte klara det". DET HAR JU INTE MED DET ATT GÖRA HELLER!?!?!??!? ÅÅÅÅÅH.... blir så arg -.- så jag blev svinarg, och sa "jaha ska du vara sån då..." och så gick jag därifrån och mamma o pappa försökte prata med mig men jag skrek "NEJ!!!!" och bara gick. de försökte prata med mig men jag stängde av, lyssnade inte. sedan stängde jag in mig på toan och grät eftersom de inte kan stötta mig, det har de aldrig kunnat. inte ens försökt. för detta är MITT val inte deras, och det säger ju de också... och så undrar de vad jag ska göra istället för att plugga?? ja söka jobb kanske?? men vad får jag för svar då? jo... "det kan du göra samtidigt" MEN SO WHAAAAAT!?!?!? jag vill ju inte fattar ni inte!?!??!?!?!?? alltså jag pallar inte detta. imorgon ska jag förklara att allt jag gör är ju typ för deras skull. ALLTID ÄR ALLT FÖR DERAS SKULL. varför kan jag inte få göra något för mig själv??? jag började övningsköra för att DE ville det. jag sökte universitetet till stor del för att det var DERAS vilja. varför har jag kämpat med skolan dessa tre år och fått bra betyg? jo för att DE ska vara stolta över mig. men visar de det?? nej. Jag biter ihop jämt och visar inte hur jag mår, även då det känns som att jag vill slänga mig ner för ett stup eller vad som helst. bara göra slut på ALLT, för att DE inte har tid för mig och inte kan hantera att jag också mår dåligt, eftersom min syster "mår så himla mkt sämre" (pappas ord). jag är så less på att de aldrig kan tänka på mig."
dessutom är det så himla mycket mer ansvar på universitetet än på gymnasiet, och hur ska jag kunna ta ansvar för att plugga något som jag ändå inte vill!? I don't get it.