PRS Velleity & Daphne (PJO/HOO]

”Trevligt,” svarade Juliette.
”Mitt namn är Juliette,” sa hon. Sedan presenterade My och Fanny sig också.

"Jaha?" sade Theo som nu började bli förvirrad. Från att snacka om ett monster hade det här blivit till en massa introduktioner? Skulle tjejerna förklara för honom eller inte?

Fanny tyckte faktiskt att de borde berätta en lite lite version av allt för honom, det var därför de hade presenterat sig först.
”Jo... det är såhär att monster och så faktiskt existerar... ” började My ”och snälla, jag är inte galen”. Detta var verkligen inte hennes grej.

Theo stirrade på henne.
"Öhh... va?" han måste sett riktigt dum ut för han kunde inte få ur sig något mer intelligent än dem orden. Men det här förvirrade honom. Några tjejer i orangea tröjor stod och sade att monster existerade? Han måste blivit galen.

Fanny kände ett enormt medlidande med killen, Theodore. Hon kom ihåg kvällen förra året då hon fått veta allt, inget trevligt minne direkt.
"Alltså... Till en början så existerar de gamla grekiska gudarna, du vet, Posedion, afrodite och dem. De har då fått barn med vanligt folk och barnen blir då halvgudar. Många halvgudar tillbringar sommaren på halvblodslägret," sa Fanny med en nick mot deras tröjor.
"Men världen är på väg mot ett krig och vi har fått en profetia och är på uppdrag," fortsatte hon.
Fanny såg förvirringen i Theodores ansikte, stackars människa. Snart skulle han väl spärra in dem på närmsta mentalsjukhus också.
"Jag vet, det är förvirrande. Jag fick veta hela grejen för några veckor sedan...," berättade Juliette.

"Vad.. vad jag har med det här att göra egentligen?" stammade han "Varför kunde jag se den där hunden och mina kompisar såg ingenting?" sedan gick något upp för honom.
"Vänta.. är ni halvgudar?" han slogs av lätt panik. Om dem var halvgudar kanske de krävde att han bugade sig och offrade någonting till dem, som en gest av respekt. Det var väl så man gjorde till gudar? Eller var halvgudar annorlunda? Han tänkte på vad den mörkhåriga tjejen sagt om att hennes pappa skulle bli stolt om hon var en inbrottstjuv. Han försökte verkligen tänka ut om han mindes något om en Gud av inbrottstjuvar, men hans huvud kändes helt... blankt.

"Antingen så är du en halvgud eller så kan du se genom den skyddande barriären som hindrar vanligt folk från att se allt, men jag gissar på det första...", sa My.
"Japp," sa hon sedan till svar på hans fråga om de var halvgudar.

"Jag... en halvgud..." sade han beundrande. "Men.. jag är ju bara... det kan väl inte vara något speciellt med mig? Hur vet jag om jag är en halvgud?" frågade han. En del av honom hoppades verkligen på att han var det, för det lät supercoolt.

"De flesta halvgudar blir erkända av sin gudomliga förälder", berättade Fanny.
"Men har du någon förälder du aldrig träffat mycket sällan" frågade hon sedan.
Det vanligaste var ju att halvgudar växte upp med enbart en av sina biologiska föräldrar , även om det fanns undantag.

"Jag.. jag växte bara upp med min mamma..." sade Theo. Kunde det här vara sant? "Såå... vad kan halvgudar göra? Har ni magiska krafter?" sade han nyfiket. Vad kunde hans kraft vara?