PRS botillia1 & Lupple

Han såg på henne och kysste mjukt hennes panna. När hon somnat gick han ut från rummet medan han mjukt vaggade deras son, han ville inte störa henne. Han satte sig istället i soffan och bara tittade på sitt sovande barn. Han hade för längesedan räknat bort att bli pappa.

Amelia sov till långt in på dagen därefter och när hon väl vaknade så var det med fasa hon såg sig omkring.
Vart var hennes barn?
Hon tänkte precis börja skrika när hon kände av sin älskling och ett dunkande hjärta på nedervåningen.
Hon andades ut och tog sig försiktigt till badrummet och duschade av sig.
Hennes kropp var helt återställd.
Hon stirrade på sig själv med förundran i ögonen.
Tog sig till garderoben och fick på sig kläder och gick sedan ned till Theo och la armarna om honom.
"Hej."Viskade hon och såg sedan på sin son med ett stort leende på läpparna.
"Hej där älskade du." Viskade hon och smekte honom över kinden med fingret.

Theodor satt kvar i soffan när han hörde duschen gå igång. När han såg henne komma gående log han mjukt och kysste hennes panna mjukt medan han såg ner på den lilla pojken som nu vaknat och bara såg på dem båda. Men plötsligt rynkade Theo pannan och reste sig snabbt upp.
- herregud, de vet om det mumlade han mest för sig själv och gav Amelia deras son medan han snabbt gick och stängde och låste dörren till sitt kontor, som att han inte ville att någon skulle komma in där.

Amelia stirrade på honom när han gick från lugn till inte lugn.
Hon tog emot sonen och pressade honom mot sin kropp.
Tittade efter sin älskade och orden han sa lämnade henne vettskrämd.
"Vilka vet vad?" Viskade hon med så tydlig rädsla i sin röst. Men hon kunde inte röra sig. Hon kunde inte säga nått mer. Hon bara stod där med sonen i famnen.

Han såg på Amelia.
- okej, det kommer troligtvis komma 3 vampyrer hit och du lovar mig att inte låta dem ens röra vårt barn och svara på deras frågor om honom sa han och svalde hårt och såg på henne med en allvarlig blick.

Amelia stirrade på honom, ursäkta vad?
Hon öppnade munnen för att säga något men inget ljud kom.
Skulle några komma hit? Det var hennes son.
Hon höll mer beskyddande om honom och svepte filten mer omkring honom.
Som om det skulle vara ännu mer skyddande.
" Okej." Viskade hon lågt.
"Jag lovar. " Sa hon och gick iväg med sonen mot kylen för att ta fram lite ersättning och började blanda i det i en nappflaska och samma stund som det var klart vaknade sonen till och började gråta.
Hon gick till soffan, satte sig ned och lät honom ta nappflaskan.
Han började ivrigt äta.

Thedor svalde hårt och inom bara en kvart så bankade det hårt på dörren och Theodor gick dit och öppnade. Tre stycken vampyrer kom in, en kvinna och två män. De alla var äldre och man såg direkt att de var respektingivande.
- vi har fått information att ni två har lyckats få ett barn sa kvinnan utan att röra en muskel i ansiktet.

Amelia hörde bankningen och övervägde för en sekund att ta barnet och börja springa men hon var som låst i golvet.
Hon hörde deras ord och ville egentligen gå fram och hälsa dem välkomna men kunde helt enkelt inte utan satt kvar, höll i sonen och matade honom.
Så otroligt mycket oro i hela kroppen och det syntes verkligen.

Theodor nickade sakta mot vampyrerna.
- ja det stämmer sa han kort och såg kvinnan i ögonen, vägrade vika blicken.
- som du mycket väl vet Theodor så ska vi bli informerade om detta tidigare. Vår uppgift är att skydda vår sort och om ni skaffat en hybrid så måste vi ta med oss barnet för att göra vissa kontroller innan ni kan få leva som en familj. Bara för att se till så att ingenting hotar oss sa kvinnan och la armarna lätt i kors.

Amelia hörde orden och med dem så for hon upp som ett pistolskott och blottade sina tänder men tvingade sig att samla sig genast.
Hon harklade sig och gick några steg fram så de kunde se henne och barnet.
"Inga kontroller behöver göras. Detta är mitt barn. Han ska stanna." Sa hon ansträngt och stirrade skarpt på de tre vampyrerna som hon inte kunde se som gäster.
En av männen vände blicken mot henne och studerade henne och barnet noggrant.
"Du är väldigt ung barn." Sa han i en silkeslen stämma som inte alls gjorde henne lugnare.