Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Philip blev lite förvånad över Aubreys plötsliga kram men lade genast armarna om henne också, han avvisade ju aldrig en kram ifrån henne. Han släppte henne lite för att prövande resa sig upp, lite yr och så men det gick säkert över strax.
"Vad hände?", frågade han, såg emellan dem.

Då Philip undrade vad som egentligen hade hänt så började alla prata i munnen på varandra. Precis som om den stackars skuggjägaren skulle uppfatta någonting alls. Jonathan lutade sig mot dörrkarmen med armarna i kors, harklade sig lätt för att få de andra att tysta. Han förklarade sedan kort och gott vad som hade hänt.

Philip såg förvirrat mellan allihop, fattade inte ett dyft av vad dem alla pratade om. Så han blev tämligen lättad när Jonathan fick tyst på dem och förklarade, dock förvånad över hur han hade hjälpt honom. Han hade inte alls litat på Jonathan innan, men kanske var han inte lika illa som han hade trott.
"Tack", sade han.

Jonathan nickade lätt innan han vände sig om för att gå därifrån. Det fanns ingen orsak för honom att stanna kvar. Han hade hjälpt till, och nu var det dags för honom att lämna de andra ifred. Han visste att hans sällskap inte var önskat. Aubrey såg på Philip en stund och kramade om hans hand innan hon följde efter Jonathan. Hon stannade upp honom för att lägga armarna om honom i en kram, otroligt tacksam för hans hjälp.

Philip nickade lite tillbaks, kramade lätt Aubreys hand tillbaks. Det kändes overkligt att han hade varit extremt nära döden för bara någon minut sedan, men litade ändå på vad dem sagt, inte minst utefter Aubreys reaktion. Han såg efter henne, suckade lite. Han var åtminstone otroligt glad över att ha blivit räddad, även om han blivit förvånad över att Jonathan hjälpt honom. Han hade inte trott det om honom.
Ilsera hade hållit sig lite i bakgrunden och inte lagt sig i så mycket, tyckte att det var Aubrey och Philips stund lite. Hon såg snabbt bort mot Jonathan och Aubrey, tänkte åtminstone försöka prata lite med honom sen.

Aubrey greppade tag om Philips handled och tittade upp på honom. De hade nyss tränat tillsammans, men hon ville inte släppa iväg honom för att duscha innan hon pratat med honom.
"Det är en sak jag vill säga," började hon och strök en slinga av sitt hår bort från den svettiga pannan och bakom örat istället. "Jag vill ha min ring." För några veckor sedan hade hon nästan förlorat Philip. Om hon skulle behöva leva varje dag som om det vore hennes sista, så ville hon inte längre kalla honom för sin pojkvän. Hon ville att han skulle vara hennes fästman.

Philip hade precis vänt sig för att försöka gå tillbaks och duscha efter träningen, men vände sig om igen då han kände hennes hand. Han lyssnade och lade huvudet lite på sned, nyfiken på vad hon hade att säga. Hennes ord förvånade honom väldigt, för han hade inte vågat hoppas på att hon skulle vilja ta upp förlovningen igen. Det var som om hjärtat hoppade över ett slag.
"Vad menar du?", frågade han, visste vad han hade hört men han ville vara säker. Han ville höra det ifrån henne.

Ilsera knackade på Jonathans dörr, även om hon inte längre behövde ha koll på honom riktigt så hade hon ändå umgåtts mer och mer med honom. Hon gillade att vara med honom, mycket mer än vad hon själv hade vågat inse tidigare. Men hon kunde inte längre förneka sina känslor för honom, för kär var hon hur idiotiskt det än var.

Hon himlade lite med ögonen då han tyckte att hon skulle förklara sig, men kunde inte låta bli att le. Vad gjorde hon inte för hans skull? Om han skulle be om en lång kärleksförklaring, skulle hon utan tvekan sitta och prata om hur mycket han betydde för henne i flera timmar.
"Jag vill vara din fästmö." Aubrey tog båda hans händer i sina och såg allvarligt upp på honom.


Då det knackade på dörren gick han för att öppna. På den senaste tiden så hade han fått allt mer besök. Mest från Ilsera, som valt att komma förbi nu också, men även från andra skuggjägare. Efter det som hände Philip för några veckor sedan så hade de andra sakta men säkert börjat acceptera honom som en del av gänget.
"Ilsera," hälsade han och vinkade in henne.

Philip såg stort på henne, och snart växte ett nästan löjligt glatt leende fram på läpparna. Han var otroligt glad att hon faktiskt ville vara förlovad med honom igen, för han hade inte väntat sig det.
"Det skulle vara en ära att få vara din fästman igen", sade han mjukt, skrattade till och gav henne en kyss.
"Jag älskar dig", sade han mjukt, otroligt lycklig.

Ilsera var glad att han verkade ha kommit in mer på institutet, för innan hade ju de flesta inte varit särskilt förtjusta i honom. Till och med Philip hade börjat umgås mer med honom, han hade tidigare definitivt inte gillat Jonathan. Hon log genast mot honom och gick in.
"Vad pysslar du med då?", frågade hon nyfiket, som alltid på glatt humör. Hon såg på honom, hade bara fastnat mer och mer för det där vackra ansiktet.

Ett brett leende växte sig fram på hennes läppar då han menade att det skulle vara en ära för honom att vara hennes fästman igen. Mjukt besvarade hon kyssen samtidigt som hon drog fingrarna genom hans hår, brydde sig inte det minsta om att de båda var svettiga efter träningen. Det var det minsta möjliga bekymret.
"Jag älskar dig med," skrattade hon och kupade händerna om hans kinder.


Jonathan gjorde en gest mot sängen där han lämnat sitt ritblock öppet. Han tyckte om att skissa. Det lugnade ner honom och gav för stunden hans inre demoner lite ro. Teckningarna föreställde inte något speciellt utan de var mest bara målade efter hur han kände sig för stunden.