PRS Emma07 och wolfy

Thomas suckade lite inombords av att hon inte ens svarade, han skulle sannerligen få kämpa för att lyckas bli förlåten av henne. Läkaren lämnade dem snart ensamma i rummet efter order om att han skulle fortsätta ta det lugnt och inte stressa upp sig.

Läkaren sa ingenting om huruvida Thomas behövde ligga till sängs hela tiden eller om han var tillåten att röra på sig. Alysia tyckte det sistnämnda skulle vara logiskt men man visste ju aldrig med läkare och deras funderingar.
”Hungrig?” frågade hon. Orkade han kunde han följa med till matsalen, annars fick hon se till att någon kom upp med maten.

Thomas lyssnade till sin älskade Alysia, nickade lite lätt med ett litet snett leende.
"Som en varg", sade han ärligt och satte sig upp, läkaren hade inte sagt något om han var tvungen att vara till sängs men det tänkte Thomas tolka som att han fick vara uppe och röra sig. Det skulle annars ju vara helt outhärdligt att tvingas ligga till sängs hela tiden.

I alla andras ögon skulle det nog se bra ut om kungen och hans älskade äntligen kom överens med varandra igen, så då hon öppnat dörren sträckte hon ut armen så att de kunde gå armkrok. Le kunde hon göra väldigt övertygande då hon ville det, så det skulle nog se riktigt äkta ut för de som inte såg så noga.

Thomas reste sig helt ifrån sängen och tog hennes arm, för alla andra skulle det nog se ut som om de var sams igen även om det inte var sanningen. Thomas hade en hel del kvar att jobba på i att försöka bli förlåten igen.

Då de kommit till matsalen släppte hon taget om Thomas för att han skulle kunna sätta sig ner, gick sedan runt bordet för att sätta sig mitt emot honom. Hon tog för sig av frukosten och väntade tills en betjänt fyllt på hennes glas med färskpressad saft innan hon började äta.

Thomas slog sig ner på sin sedvanliga plats, nästan helt försjunken i tankar nu. Mestadels tankar på Alysia, tankar på hur han kunde försöka gottgöra vad han hade sagt. Då maten och drickan serverats började han tyst äta, än i tankar.

”Det finns vissa punkter i våra lagar jag tycker det är hög tid att diskutera och uppdatera. Vi lever trots allt inte på stenåldern,” avbröt Alysia tystnaden och tittade upp på Thomas. Det var något som egentligen borde ha gjorts för länge sedan men bättre sent än aldrig.

Thomas såg direkt upp då hon började tala, rynkade pannan lite lätt.
"Vilka menar du?", frågade han henne, hade faktiskt ingen aning om vilka hon kunde tänkas mena. Dessutom var han lite förvånad över det tillfälle hon valt att ta upp det, mitt uppe i kriget och allting kändes det knappast som rätt tid att börja ändra i lagar.

”Först och främst syftar jag på det faktum att kvinnan har lägre rank än mannen. Varför är det enbart mannen, kungen, som har rättighet att styra landet eller som är den som bestämmer om allt? Jag, och ingen annan kvinna för den delen heller, är inte skapta för att sitta och se söta ut och föda barn åt er.” Alysia tog en klunk av sin saft, höll en kort paus för att se vad han hade att inflika.