Yehet och Kkaebsong [PRS]

”Förstår du inte själv hur extremt korkat det är? Det har hänt och det kommer aldrig att försvinna om du inte pratar om det!” Envisades Jun och började enträget trycka in kläderna i Joshuas garderob igen. Självfallet tyckte han synd om den yngre, led med honom, men när artonåringen betedde sig så..dumdristigt, var han tvungen att göra någonting.
”Hallå, vad håller ni på med egentligen? Joshua, varför ringde du inte innan du kom tillbaka? Varför ligger alla kläder på golvet..?” Zihaos många frågor fyllde genast rummet och studsade mot väggarna. Nope, han hade inte den blekaste aning om vad som försiggick. Och tyvärr skulle han säkert aldrig få reda på det heller, då Jun faktiskt brukade hålla sina löften. Men när det kom till det här..tja, det var lite tveksamt om han skulle kunna gå och hålla på det i alla evighet.
”Fråga honom själv, jag har ingen aning om varför han river ut alla sina kläder”, muttrade nittonåringen och rätade på sig, för att sedan ta ett steg tillbaka med en uppgiven suck. ”Jag ska lämna er ifred”, konstaterade han tyst och förde benen ut genom dörröppningen, utan att ge någon av de andra två så mycket som en blick.
”Konstigt..men du, varför ringde du inte?” Gnällde Zihao och slängde sig ner på artonåringens nybäddade säng. ”Inte okej! Och sluta slänga dina kläder.”

"Jun!" utbrister Joshua, han är så jävla rädd. Så jävla rädd över att någon ska röra vid honom, att någon ska hålla fast honom. Men han griper tag i nittonåringens arm, låter honom inte lägga tillbaka kläderna. Han vill inte ha kvar dem, de är för tajta, kramar om hans kropp ännu mer. "Kan du snälla sluta säga att det jag gör är korkat? Du förstår inte hur det är, du förstår inte hur det känns.. så snälla, säg inte att jag beter mig korkat. Jag vill inte ha kläderna för att jag inte kommer kunna trivas i dem, för att jag inte kommer kunna känna mig säker i dem." När artonåringen hör sin pojkväns röst avlägset släpper han taget om den andres arm, och vänder ögonen mot garderoben. Bara åsynen av Zihao får honom att vilja slå sig själv, hata sig själv, bara försvinna.
"Jag behöver bara en ny början, de börjar ändå bli för små vid det här laget." svarar Joshua hest, skickar iväg ett magert leende mot den andre medan han fortsätter att ta bort kläderna. De har blivit mindre på honom, betydligt mindre. Han har trots allt gått upp en hel del, vilket räddat livet på honom.

Under några långa sekunder satt Zihao och betraktade högen med kläder som slängdes ut. För små? Nja, det tyckte han ju inte stämde alls. Kläderna passade snarare Joshua alldeles perfekt, varken för stora eller för små - precis som det borde vara.
”Men du, jag tycker inte att de där kläderna ser för små ut”, började sjuttonåringen långsamt och plockade upp en svart, långärmad tröja från golvet. ”Visst, de är på tok för små på mig, men de borde passa dig alldeles utmärkt! Förut var de ju alldeles för stora..” fortsatte han och tystnade sedan. Hela atmosfären i rummet var så förbaskat ansträngd och han kunde inte låta bli att undra vad artonåringen och Jun talat om. Skulle han fråga? Eller var det kanske privat? Nej, varför skulle Joshua och Jun, som knappt hade någon relation med varandra överhuvudtaget, tala om sådana saker? Inte logiskt alls, Xie Zihao. ”Så..vad pratade du och Jun om? Ni verkar ganska upprörda båda två.”

De mörka ögonen, som på något sätt blivit än mer glassiga och stora men utmattade, granskar den mörka tröjan som Zihao burit upp.
"De är för små." säger Joshua än en gång, alldeles påtvingat och utmattat. Kanske de passar honom utmärkt, så som de ska göra. Men med tanke på att han nyss friskat till sig, är hälsosam och kan stå på benen utan att darra, och blivit våldtagen av två olika män på samma kväll, får honom att hata sin kropp. Hata hur hans kropp ser ut i spegeln, hur den känns. Med ett darrande andetag lägger han ner alla kläder i en kasse innan han sätter sig ner på sängkanten. Än en gång stryker han händerna över sitt ansikte, låter ögonen falla på Zihao i en enda sekund innan tårarna börjar falla ner för kinderna. Han gömmer ansiktet i händerna medan bröstkorgen häver sig upp och ner, upp och ner. Ljuga, ljuga, ljuga. Men han vill inte, inte för Zihao. Joshua är ett jävla dumhuvud. "När jag kom in i lägenheten började jag kräkas, jag antar att han blev lite orolig över ätandet och allt sånt där." försöker Joshua att förklara, lögn, lögn, lögn.

”Av någon konstig anledning tror jag att det är någonting mer än allt det där..” mumlade Zihao och fäste de svarta ögonen på Joshua. ”Eller har jag fel?” Undrade han därefter och lät huvudet falla på sned. Nej, han hade nog inte det. Nittonåringen brukade vara ganska hyfsad när det kom till att ’read a room’, och både Jun och pojkvännen hade betett sig extremt underligt. Det var helt klart någonting som inte stod rätt till, utöver att artonåringen kräkts. Men det var inte nittonåringens största oro. Inte alls.
”Joshua, du är en utmärkt skådespelare, men jag kan se att det är någonting utöver det..så, vad har hän?” Envisades Zihao tillslut och placerade hönderna på de slanka axlarna. Nu gällde det mest att vara ihärdig och inte ge upp nät den yngre försäkrade att allting var okej. Dock så var drt ju som sagt uppenbart att allting inte var det.

Det är väl grejen med förhållanden, Zihao är den personen som känner artonåringen bäst av alla. Kanske inte bakgrundsvis, men han känner personen Joshua blivit mer än andra. Att ljuga för nittonåringen är helt enkelt omöjligt, dumdristigt. Joshua pillar med sina fingrar i tystnad, håller blicken fäst på dem istället för sin pojkvän. Hur ska han någonsin kunna göra det? Berätta för Zihao.. Hur ska han kunna se honom i ögonen? Kroppen känns så äcklig, använd, damage gods. Den andre kommer aldrig kunna se på honom på samma sätt igen.
"Jag vill inte prata om det.." berättar han tyst, tar försiktigt tag i Zihaos betydligt större händer, låter dem glida bort från hans slanka axlar. Dock känner han sig säker hos honom, som att ingen kan göra honom med Zihaos armar om sig. "Tro r du att du bara kan ligga hos mig och inte prata alls?' Viskar Joshua och drar täcket över sig, ögonen alldeles utmattad, hela kroppen dunkande och hjärtat brustet. Han vill få ut det, prata med någon.. Men det är så jävla äckligt.

När Zihao kände hur Joshua lyfte bort händerna från de slanka axlarna, sjönk hjärtat som en tung sten i bröstet på honom. Där lade den sig sedan tillrätta, någonstans djupt nere i magsäcken på nittonåringen. Okej, det där tydde på att någonting verkligen var fel, eller hur? Till och med någon så korkad och ovetande som Zihao kunde inse det. Speciellt nu, när det handlade om artonåringen framför honom. Frågan återstod dock - vad var det som hade hänt? Varför betedde den andre sig så nedstämt och frånvarande? Det kändes verkligen allt annat än betryggande och bra. Däremot kom han inte med några protester när den lilla frågan ställdes. Självklart kunde han hålla Joshua sällskap, och självfallet skulle han i alla fall försöka att inte börja prata om en massa random shit.
”Okej..ja, det är klart att jag kan!” Utbrast Zihao efter ett tag och kröp försiktigt ner bredvid den yngre, där han sedan varsamt slingrade armarna om honom. ”Du måste inte säga någonting om du inte vill..men du vet att jag finns här oavsett va?” Undrade han lågmält och betraktade de ljusa lockarna med glittrande ögon.

Det kändes både säkert och betryggande med Zihaos armar om sig, men det gjorde förskräckligt ont längs alla märken som skrek efter att bli omtyckta. Fixade.
"Tack.." viskar Joshua tacksamt, innan han försiktigt försöker få den äldres armar att släppa taget lite. Kroppen är skör, varje liten sak mot huden gör ont, skriker av smärta. Dock tror han inte riktigt på Zihaos ord, aldrig att han kommer kunna bete sig likadant runt Joshua som han gjort innan. Aldrig att hans syn av den yngre inte kommer förändras. "Lova ingenting du inte kan hålla." Artonåringen pillar förstrött med den andres tröja, sluter ögonlocken och andas ut medan tårarna hotar att rinna ned. Hans återkomst till lägenheten hade inte blivit det minsta som han hoppats.

”Vad är det som får dig att tro att jag inte kan hålla vad jag lovar? Damn, Joshua, den gjorde riktigt ont”, skämtade Zihao och skrattade till, innan han motvilligt lossade på greppet. Det verkade ju som om det var vad Joshua ville. Varför? Tja, det skulle han väl aldrig få något vettigt svar på. Åtminstone inte på en lång tid, om den yngre fortsatte att hålla allting inom sig. Nittonåringen visste - han visste att drt var någonting som inte stod rätt till! Men han kunde ju inte göra ett skit om pojkvännen inte talade om för honom vad det var som var fel..vad det var som hänt. ”Har du ont eller? Du brukar aldrig..hm..stöta bort mig på det här sättet. Inte utan någon förklaring. Är det jag som har gjort någonting dumt? För om det är så, så måste du faktiskt säga det”, babblade Zihao på och pillade lite med en blond hår test.

Ett litet svagt leende stryker sig över läpparna, även om Joshua vanligtvis skulle ha funnit orden roliga kan han inte längre skratta åt dem. Han kan inte längre roa sig, för varje sekund trackar han ner på sig själv, minns de smutsiga händerna mot sin kropp, smärtan.
"Jag tror du kan hålla det du lovat, men ibland är universum väldigt, väldigt elak." Ja, eller så är Joshua en avskyvärd människa och förtjänar det som hänt honom. Skulle inte direkt vara en överraskning. Försiktigt lutar artonåringen sin kind mot Zihaos bröstkorg, tårarna brinner. Han vill inte ljuga, men han måste skydda både sig själv och nittonåringen för sanningen. Fingrarna gör försiktiga mönster över bröstkorgen, slutna ögonlock och djupa andetag. Så jävla svårt att andas, som att han är instängd, fångad, slängd på en soptunna precis som tidigare under kvällen. "Du gör aldrig något fel.. har bara lite ont i axeln, så krama mig inte allt för hårt är du snäll?"