PRS botillia1 & Lupple

En av kvinnorna såg på Amelia.
- vad du vad? Jag tror att den lilla vill komma ut. Du måste lägga dig ner så att vi får ut barnet så kommer smärtan försvinna sa hon vänligt och satte upp sitt hår i en knut.
- vill du att Theodor är med eller ska han gå ut? Frågade hon, försökte få allt att bli så naturligt som möjligt. Theodor stod lite i bakgrunden, ville att Amelia skulle göra det som hon kände sig bekväm av.

Hon stirrade på kvinnan och morrade irriterat till.
Skulle den ut nu också?
"Måste jag ligga?" Flämtade hon. Det hade absolut inte varit bekvämt nyss. Men men.
Hon staplade sig försiktigt till sängen och lyckades lägga sig.
"Om han öppnar fönstret så får han vara med." Sa hon allvarligt och försökte hitta honom med blicken.
Såklart han skulle vara med.
Något annat var ju inte ens tänkbart.

Theodor gick till fönstret och öppnade det innan han satte sig ner på en stol bredvid Amelia och höll hennes hand mjukt.
- det är bara att trycka om det gör ont sa han med ett litet leende och kysste hennes panna mjukt.
---
ska vi spola till efter? Ska vi säga att det blir en liten pojke då?

Det kändes som en evighet.
Det var smärtsamt, det var nästintill tortyr.
Det kändes som om någon höll på att slita henne i tu.
Och efter hur många timmar som helst låg det nu en liten pojke på hennes bröst med tummen i munnen.
I samma stund som hon sett sin älskade son hade allting varit värt det.
Smärtan var som bortblåst och hon skrattade lyckligt till och såg mot Theodor.
" Titta." Viskade hon leendes och kände några glädjetårar rinna.

Theodor hade tyckt det var hemskt att se Amelia ha så ont men så fort han hade hört bebisens skrik så visste han att hennes smärta skulle vara över. Han lutade sig över henne och kysste hennes panna.
- jag är så otroligt stolt över dig viskade han innan han vände blicken mot sin son och log mjukt, det var verkligen det sötaste han någonsin sett.

Amelia log brett och smekte honom sakta över ryggen innan hon försiktigt svepte in honom i en filt.
" Han är varm." Viskade hon leendes och la honom lite bättre.
"Vill du hålla?" Frågade hon och såg på Theo.

Theodor log svagt och nickade sakta och tog emot barnet som sov tungt. Han log svagt och man kunde tydligt se hur försiktig Theo var.
- herregud vad han är liten sa han och skrattade lågt medan han mjukt rörde hans lilla hand med sin egen.
- du borde vara trött, vill du sova? sa han till Amelia och gav henne ett litet leende.

Amelia studerade sina två killar med ett brett leende och lycka fyllde hela hennes kropp.
Trött var inte ens början på vad hon kände.
Men samtidigt att sova när det där miraklet befann sig här var ännu svårare än nått annat.
"Snart kanske." Viskade hon och försökte lägga täcket mer omkring sig.

Han nickade sakta och såg på henne.
- för du förtjänar att sova ett tag. Men akta dig för när du vaknar kanske jag rymt med den här lilla sötnosen sa han med ett litet leende och såg på deras lilla bebis.

Hon skrattade mjukt och såg på honom.
" Lova att stanna." Viskade hon och kramade hans hand slappt, utmattat innan hon föll in i en djup sömn.