Not what I wanted [PRS]

Okej? Egentligen inte, men deg kunde han inte direkt erkänna. Rent tekniskt sett var han ju okej, det var åtminstone inget fel på honom. Smärtan var något han mer än gärna glömde, men utöver det fanns det inget att klaga över. Alla tankar som rörde sig i skallen på honom resulterade i att det dröjde ett ganska bra tag innan svaret kom, och när det väl gjorde det var det inte särskilt framgående. Zihao nickade liksom på ett tveksamt sätt, med öronen strukna bakåt och blicken flackande. Tillslut fäste han de bärnstensfärgade ögonen på Joshua, mer utav skam än något. Dumma Huaze Zihao, som inte kunde hålla sin mänskliga form i mer än några ynka få timmar. Och under dessa timmar hade sextonåringen varit medvetslös, nerbäddas i soffan utan att kunna varken prata eller se sig omkring.
Förlåt..jag förstörde allting igen, eller hur? All skam och skuld riktigt osade omkring sjuttonåringen. Han var så pinsam och en riktig jävla glädjedödare. Sedan kunde han nu återigen inte förstå hur någon som Joshua kunde älska en sådan tölp som Zihao själv. Nej, det gick absolut inte ihop i den äldres lilla valnötshjärna. Är du säker på att du älskar mig? Borde han inte redan vara säker på det svaret? Jo, och innerst inne var han nog det, men som sagt - det var bara för bra för att vara sant.

Det hade varit en riktigt dum fråga som Joshua ställt. Riktigt dum. Han vet ju redan att ingenting är okej, varken smärtan i kroppen eller smärtan i psyket på den äldre pojkvännen. Men han ville liksom notera för honom att det enda som betyder något nu är Zihao. Zihaos mående, hans kropps mående. De bägge två darrar något förskräckligt, precis som asplöv. Det går liksom inte att beskriva. Allt gör ont, allt. Varenda del av kroppen. Efter den långa torteringen han fått för några timmar sedan kan han verkligen inte sluta darra, alla märken och alla värk. Herregud, den smärtan sextonåringen känner är bedrövlig, men den kan inte jämföras med den pojkvännen måste känna. Med de små tankarna börjar tårarna att glida ner över kinderna och drar honom intill sig, bara för att gömma ansiktet i pälsen.
"Sluta, sluta, sluta. Du har inte förstört någonting, alls.. Det viktigaste är att vi är med varandra, och att du den här gången är medveten.. ja, det är ju ett plus. Eller hur?" Viskar han och lämnar en drös med små kyssar över Zihaos lurviga ansiktet, trots att han inte kan sluta gråta. "Klart jag älskar dig. Mer än jag älskar någon annan.." det är sant, så sant. Känslorna han känner gentemot slytherinaren bredvid sig är verkligen väldigt svåra att hantera. De är så starka, och han har verkligen inte känt något liknande.
"Jag älskar dig, så himla mycket. Men jag önska jag kunde hjälpa dig på något sätt. Vilket jag verkligen inte verkar kunna, alls. Rätt patetiskt ändå."

Hjälpa mig? Åh, du förstår verkligen inte att du om någon hjälper, Joshua. Utan dig hade jag aldrig klarat av att ta mig igenom allt det här hemska. Du är den enda anledningen till att jag verkligen vill ha kvar min mänsklighet. Zihao kände hur rodnaden envist spred sig under pälsen när sextonåringen lämnade de där små kyssarna. Tårarna gjorde honom inte direkt okomfortabel, ytan mer sorgsen. Det var hans fel att Joshua grät, hans fel och ingen annans. De där blåmärkena och såren som sträckte sig över den andres kropp gjorde nog ingenting bättre. Även om de båda två darrade som asplöv var det nog ändå pojkvännen som hade det värst. Visst var det lätt att glömma med tanke på deras lilla sammanstötning i sängen, men den andre hade blivit torterad och misshandlad för inte allt för många timmar sedan.
Sjuttonåringen vilade huvudet över en av de magra axlarna och betraktade Joshua med glansiga ögon. Hade sextonåringen inte mått så kasst hade allting förmodligen inge känts riktigt lika tungt. Men nu gjorde han det och då var det svårt att hålla det positiva uppe. Orden slingrade sig omkring i hjärnan på honom, dess innebörd likaså. Nej, den yngre kunde inte direkt hjälp honom att undkomma förvandlingarna, men som han tänkt några minuter innan hjälpte han den äldre med mycket annat. Han undrade om någon kunde få pälsproblemet i schack, om det fanns någon därute i världen som kunde komma med svaren han så desperat sökte. Kanske i Kina? Det var ju trots allt där allting börjat.

Egentligen vet ju lilla Joshua om det där. Han vet att alla de där tankarna är hjärndemonerna som lagar ett flertal spratt på honom. Ingenting annat. Men det är så lätt att lyssna på dem, de är starka och efter alla år så har de vunnit övertaget. Han kan inte motstrida det. Alls. De två ungdomarna har mer gemensamt än de tror, både positivt och negativt. Det här är då definitivt negativt. De ska inte behöva tänka så, klanka ner på sig själva. Nej, det skulle vara så skönt för sextonåringen att kunna se på sig själv med Zihaos ögon, och vice versa.
"Bra, att du fortfarande vet det åtminstone.. att du fortfarande vill vara mänsklig. Jag vet liksom inte hur jag ska klara mig utan dig annars.." underligt, väldigt underligt. Joshua har lust att ifrågasätta hur han kan få in det pojkvännen vill ha sagt. Det är ju inte så att han läser tankar.. eller? Nej, det borde han inte göra. Men på något sätt fungerar det, och det är han riktigt glad för.
De små fingrarna stryker sig över hans egna små kinder, för att få bort tårarna som verkar leva sitt helt egna liv. Väldigt jobbigt. De är rödsprängda, utmattade. Han kan knappast hålla dem öppna men ändå fortsätter tårarna bara att falla och falla. Konstant. Det lurviga ansiktet faller ner mot en av de taniga axlarna, och det får värmen att sprida sig lite ytterligare. Kroppen fryser. Handduken, täcket och den tjocka pälsen är inte tillräckligt för hans stackars svala kropp. Han behöver mer kläder, mycket mer värme.

Med ett ynkligt litet läte klättrade Zihao tvärs över den yngre och la sig som en stor, fluffig filt över den darrande kroppen. Den våta handduken var nog ingenting som hjälpte honom att få upp kroppsvärmen direkt, så utan att tänka sig för drog sjuttonåringen bort den. Han hade liksom kravlar sig under täcket, ställt sig upp och lirkat bort den, bara för att släppa ner den på golvet. Sedan lade han både sig själv och täcket tillrätta igen. Filt, han var verkligen som en fluffig filt.
Jag vill inte låta som en hemsk person eller så, men jag tror helt ärligt inte att vi skulle klara oss utan varandra. I alla fall inte nu, när vi uppnått en så nära relation. Hursomhelst, vi älskar varandra och är fortfarande i varandras armar, eller hur? Den äldre av de två ungdomarna lämnade små pussar över ett av nyckelbenen för att slutligen avsluta med en på en av de magra kinderna. Det var så hemskt att se sextonåringen genomgå sådan smärta, att bevittna tårarna som slingrade sig nerför kinderna på honom. Som sagt, att se Joshua lida orsakade honom innerlig smärta.
Försök bara att ta djupa andetag, okej? Yaosu kommer säkert komma upp med te om inte allt för länge, även fast du sa att det inte behövdes. Zihao frustade till och de mjuka öronen gled tillbaka upp på huvudet. Dörren stod fortfarande på vid gavel, vilket fick nerverna att stå på ända. Han kunde inte riktigt slappna av. Tänk om hans far kom hem, eller om Ms Lewis travade förbi? Det fanns ganska många anledningar till att han inte ville bli sedd, både för at de skulle komma att ifrågasätta de två styvbrödernas närgångenhet, men även bli besvikna. Troligen åtminstone.

Det är en stor skillnad mellan gullighet och bedårande. En liten marshmallow kan vara gullig att klämma på, bedårade är väl ett flertal snäpp över det där gulliga. Vilket kan beskriva den stora lurvbollen väldigt bra. Alldeles bedårande med sina stora, bärnstensfärgade ögon och de lurviga öronen som ligger vickandes på huvudet. Plus svansen. Gud vilken vacker svans. Hur som helst kan Joshua inte riktigt undgå att fnittra till av det udda beteendet. Nu är det en söt och snäll gest förvisso, men det ser förbaskat roligt ut också. Som den klumpiga lilla boll han är lirkar han bort den våta handduken och lägger sig tvärs över den bara kroppen istället. Som en liten filt, en väldigt gosig filt som kan lämna små mysiga pussar över kinderna på den yngre av de två pojkvännerna. Armarna griper försiktigt tag om den starka kroppen, och välkomnar det stora molnet med fluff.
”Jag är helt säker på att jag inte skulle klara mig utan dig iallafall.. och ja, vi älskar varandra.” Det kommer ut som viskande ord, främst för att Joshua själv inte ens kan förstå sig på det. Älska. Ett ord som han varit så rädd för i hela sitt liv, så länge han kan minnas. Så kravlar sig Zihao in i hans liv och snor hans hjärta, trots tillitsproblemen och alla andra hjärndemoner. Jo, när man väl tänker lite mer närgående på det så är det verkligen förvånande. Tänk att sjuttonåringen lyckats med det, tänk att Joshua vågat säga de där tre orden igen, något han trott aldrig skulle ske.
”Tror du verkligen att han kommer ta med sig det?” Konstig fråga kanske. Nu är det så att Joshua inte velat göra något bekymmer, han hade kunnat gå och hämta sitt egna te så att Yaosu sluppit.. trots den förbaskade kroppen som nu är inkapabel till att röra på sig. Men om han ska vara helt ärlig så är han faktiskt väldigt sugen på en kopp grönt chai te. De små fingrarna börjar att gnugga sig om ögonen. Så mycket tårar, ögonen måste ha blivit dubbelt så stora vid det här laget samtidigt som de svider alldeles för mycket för att vara okej. Plus har de svullnat upp rejält, ögonlocken det vill säga. De har blivit tjockare, som att tröttheten snart kommer att ta över för att lugna ner de utmattade ögonen en liten stund. Däremot vill inte prefekten lämna Zihao ensam, speciellt inte nu. Så han behöver hålla sig vaken. Den mörka blicken glider försiktigt mot dörren där den står på vid gavel. Tänk om modern skulle komma.. Nu hade det varit en sak om handduken fortfarande fans lindad runt höfterna, men nu är han spritt naken där under täcket. Lite läskigt faktiskt, även om han känner sig fullkomligt bekväm hos slytherinaren.

Ett fnissande? Nåväl, det var väl ändå en ganska bra sak att Joshua kunde skratta igen, genuint. Samtidigt kände den äldre sig däremot lätt förnärmad och generad på samma gång. Det var inte precis som om han dragit av handduken för att kunna ta sig en lång titt, verkligen inte. Allt han ville var att få sextonåringen känna sig bekväm, varm och gosig.
Vad skrattar du åt? Zihao blängde mot den yngre innan han lade sig ännu plattare över den smala kroppen, försökte göra sig så stor som möjligt. I den stunden försökte han verkligen agera som en levande filt och ingenting annat, vara ett stöd för pojkvännen som han älskade så innerligt. Ögonen var stora och snälla, tänderna gömda och öronen vickande. Som en väldigt stor, klumpig nallebjörn. Jag är för övrigt helt säker på att jag inte skulle klara mig utan dig heller. Huvudet föll lätt på sned och han rätade upp sig en gnutta, så att han återigen kunde ligga och glo på den vackra varelsen vid namn Joshua Lewis. Min, du är min och jag..jag är bara din. Sjuttonåringen nickade bestämt för sig själv. De var varandras och bar varandras, ingen skulle få komma emellan dem. Någonsin. Kanske han var helt sinnesrubbad som gång på gång behövde intala det där för sig själv. Men det kändes så förbaskat bra att både tänka och säga det..helt enkelt uttrycka det hela på ett eller ett annat sätt. Nosen började rota omkring uppe i det perfekta ansiktet, gled lätt över de svullna ögonlocken. Åh, han hade gråtit så mycket att de blivit typ dubbelt så tjocka vid det laget, någonting som fick hela ansiktet att se en smula puffigare ut. Det var väldigt gulligt, bedårande, som Joshua själv brukade uttrycka det.
Yaosu? Han brukar vars ganska bra på sånt. Så länge han vet att du gillar grönt chai, och ja jag vet mer än väl att du älskar det, så kommer han säkert ta med sig en kopp. Den äldre ungdomen frustade till och sträckte en av de stora tassarna mot Joshuas ena kind, bara för att ytterst försiktigt börja stryka med den över den mjuka huden. Det spelade ingen roll vilken form han befann sig i, det skulle fan inte få hindra honom från att ta hand om pojkvännen till fullo. Nu såg det förmodligen jävligt töntigt ut, men det var tyvärr det bästa han kunde åstadkomma för tillfället, plus att det faktiskt var bättre än ingenting!
Vill du veta en sak? Ännu en gång vickade de fluffiga öronen på sig, lite som på beställning. Jag älskar dig förfärligt mycket och det är så fint att du försöker hålla dig vaken för min skull..men du inser att du får sova va? Vi borde nog båda två försöka få lite sömn. Kanske Yaosu kommit med den där koppen te lagom tills vi vaknar till? Annars kan jag fixa åt dig på egen hand. Svansen drog fram och tillbaka över den yngre, okontrollerat. Zihao vad urusel på att styra över den där jävla svansen, den hade verkligen ett eget liv. Äh, den skulle väl lugna ner sig förr eller senare?

Ajdå. Det verkar lite som att Joshuas lilla fnissattack fått pojkvännen att bli lite förolämpad. Det hade verkligen inte varit meningen, synen hade bara fått bröstkorgen att värka på ett positivt sätt, det gick liksom inte att hålla in.
”Du är bara så söt, så snäll som agerar både som min egna nallebjörn och filt.” Förklarar den yngre av dem och rättar till det varma täcket, så att den gömmer de bägge två under sig. Mysigt, väldigt mysigt. De där stora, snälla ögonen och öronen som frenetiskt vickar på sig gör hela lurvbollen än mer bedårande. Bedårande, jo, en super bra beskrivning när det kommer till Zihao. Nej, ingen av de två skulle klara sig så värst bra utan varandra. Efter året de lärt känna varandra, och blivit ännu närmre, är det svårt att tänka sig ett liv utan varandra. Särskilt med tanke på att de i princip spenderat varenda dag med varandra, nej det skulle bli avskyvärt svårt. Fingrarna stryker sig över de lurviga öronen med blicken fäst på den yviga svansen som viftar på sig febrilt.
”Jag är din och du är min,” som ett litet upprepande. De är varandras, och det känns bra. Väldigt bra. De kan inte leva utan varandra. Den lilla nosen som trycks upp i ansiktet bekräftar det, helt klart. Joshua vill alltid vara med den äldre av de två pojkvännerna. Så att de är varandras, det låter helt rimligt. Jo, ögonlocken gör ont, dunkar lätt och de är svåra att hålla öppna. Aj, aj, aj. Men det verkar som att han ser lite extra söt ut. Utan de puffiga kinderna som lätt försvunnit verkar han inte lika förskräckligt gullig i Zihao eller Samuels ögon. Vilket är synd, så det är väl något han kan se fram emot. En massa pussar på Joshuas kinder.
Jodå, ett leende sprider sig över de fylliga läpparna. Yaosu vet att han gillar grönt chai, så förhoppningsvis kommer en liten kopp att hänga med upp dit. Nästan smått töntigt av honom, som inte bett om en kopp te när frågan kommit. Men som sagt, han vill inte göra det hela mer besvärligt för någon av Huaze bröderna. Händerna glider över den tjocka pälsen innan ansiktet borrar sig ner i den.
”Är du trött? Behöver du sova? Jag vill vara vaken ombud är det..” De mörka ögonen är fästa på svansen där under täcket, och det får fnissandet att påbörjas igen. ”Din svans är så gullig, jag kan kolla på den i all evighet tror jag..”

Jag vet, jag är förfärligt söt och snäll, eller hur? Zihao himlade lite med ögonen och kvävde en gäspning som pressade sig fram. Det slutade med att han misslyckades ganska rejält och gäspade trots sina försök att inte göra just det. I och med den stora rörelsen lade sig öronen platt på huvudet och raderna med sylvassa tänder blottades. Usch, samma tänder som slitit lillfingret av Joshua för några månader sedan. Samma tänder som gång på gång lyckats tränga igenom sextonåringens sköra hud och gjort honom illa. Bitmärkena vid nacken och halsen, hålet i läppen och det där saknade fingret. Han mådde illa av bara tanken - att han gjort den viktigaste personen på jordklotet så förskräckligt ont.
Du..fungerar din hand hyfsat trots att ett finger är borta? Även om handen inte tagit så mycket skada för övrigt kände han sig naturligtvis skyldig. När medvetandet återvänt efter några veckor i källaren, hade han genast misstänkt att han låg bakom det avslitna fingret. Men då hade han varit så pass skör och mentalt utmattad att han inte ens orkat fundera över den teorin. Att få ett utbrott dör och då skulle nog bara gjort saker och ting betydligt värre.
Zihao slöt ögonlocken i några sekunder och tog ett par djupa andetag. Det hade kunnat sluta så jävla mycket värre. Tänk om han gått för Joshuas ansikte eller slitit av hela handen? Eller ännu värre, haft ihjäl pojkvännen. Han hade inte kunnat leva med sig själv om det varit det slutgiltiga resultatet. Helt ärligt kunde han knappt leva med sig själv som det var, och då handlade det ändå bara om ett litet lillfinger.
Vi är båda trötta. Sjuttonåringen gjorde sig ännu plattare och slingrade sig runt den bara kroppen under täcket. Den yngre fick liksom inte frysa. Och jag tror att vi båda borde försöka sova.. Ytterligare en gäspning pressade sig fram och ögonlocken slogs igen samtidigt som andetagen blev betydligt lugnare. Han var helt jävla utmattad.

Söt och snäll, mycket bra beskrivning. Exalterat nickar Joshua instämmande, pojkvännen är förbannat bedårande vare sig han vill det eller ej. En liten stund sluter han ögonlocken, känner hur det dunkar och svider i ögonen. Jo, en liten stund för susande skulle sitta väldigt bra. För de bägge två troligen. Zihao har inte fått sova något sen han förvandlades tillbaka, bara för att skiftas till en lurvboll igen. Det måste tära på musklerna, skelettet alldeles för mycket. Precis som sextonåringens torterade kropp behöver den äldre få välförtjänt vila. Däremot kommer det ett sista samtalsämne som de behöver tas itu med, som han faktiskt väntat på ett bra tag nu. Blicken glider ner till den omtalade handen och vickar lite på de fyra, friska fingrarna. Det hade tagit så hemskt lång tid för det att friskna till, och för smärtan att försvinna. Men nu har han vant sig, och helt ärligt är det inte mycket större skillnad. Förutom när han vill hålla folk i handen och han behöver använda vänsterhanden till det. Det känns konstigt, väldigt underligt.
”Den fungerar precis som vanligt.. jag blev ju inte av med tummen eller ringfingret. Lillfingret är ju rätt värdelöst egentligen.” Jo, definitivt inte det mest användbara. Tummen, det viktigaste lilla fingret. Ringfingret.. ja, han vill ju kunna ha en ring på den. Däremot vill han verkligen inte att Zihao ska få skuldkänslor för det här, det var en olyckshändelse trots allt. Plus var det ett halvår sedan, vid det här laget är han van, och det gör inte längre ont. Eller ja, av torterandet kanske, men inte av det som hänt den där kvällen.
”Om du är trött kanske vi kan vila lite.. det säger jag inte nej till,” viskar han och gäspar tyst innan han lämnar en liten puss på nosen. Sömn skulle sitta toppen vid en stund som denna.