Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Nathan nickade lite, det hade han inga problem med. Dem hade tagit Philip och dem borde få sota för det. Han hade dock varit lite mer osäker på ifall Jonathan faktiskt skulle tycka det, med tanke på allt han gjort tidigare. De hade skyndat sig så gott de kunnat, ändå hade det tagit en stund för dem att komma till rätt hus.
"Är du säker på att det är här?", frågade Nathan Jonathan, hoppades innerligt att Philip skulle finnas därinne.

Jonathan vände sig långsamt om mot Nathan och la huvudet på sned. Han stirrade intensivt på den något yngre killen, tyckte det var irriterande att han ifrågasatte och tvivlade. Han sneglade på Aubrey då hon placerade sin hand på hans axel och han log lite.
"Jag är säker," bekräftade han bara innan han vände sig om för att gå mot dörren.

Nathan visste att han ifrågasatte en del, men han litade inte helt på Jonathan. Visst hade svärdet funkat men ändå så visste han inte riktigt om det gick att lita på honom. Han nickade lite.
"Bra", sade han kort, följde efter honom mot dörren vilket Ilsera också gjorde. Hon var redo för strid, för hon visste att de skulle antagligen stöta på rätt rejält motstånd med tanke på hur dåligt uppdraget gått tidigare - alla tre männen som åkt var bra skuggjägare. Hon såg snabbt på Aubrey.
"Vi två försöker hitta Philip", sade hon, det var vad dem var där för och hon ville inte riktigt att vännen skulle gå själv. Cirkel-medlemmarna hade dumpat Philip i ett rum nästan i samma stund som de kommit fram till huset, utan att ens bry sig om att låsa dörren - han kunde ändå inte ta sig ut. Han skulle inte kunna göra någonting tills han fick motgift, och verkade helt död ifall man bara såg honom. Visserligen levde han fortfarande, men det var knappt och andningen var så pass svag att den inte märktes. Han hade ett stort sår över bröstkorgen tack vare det förgiftade svärdet.

Aubrey såg först på Ilsera innan hon vände blicken till Jonathan, som gav henne en bekräftande nick. Trots att Aubrey var duktig på att slåss så skulle hon behöva vara hos Philip nu. Han behövde henne. Jonathan skulle klara sig utmärkt tillsammans med Nathan och de två andra killarna som hade hängt med. Det dröjde inte länge förrän Cirkel-medlemmarna dök upp med hånfulla miner. Att de undervärderade sällskapet var uppenbart men det skulle vara deras undergång. Aubrey skyndade sig iväg då killarna uppehöll männen som tillhörde Cirkeln, var fast besluten om att komma fram till Philip så snabbt som möjligt. Hon öppnade dörrarna till alla rum ända tills hon fick syn på en kille som låg på golvet.
"Philip," utbrast hon och kastade sig ner på golvet bredvid honom. Hon kände hur parabatai-bandet till honom var svagare vilket ju påverkade henne också. Hon letade fram sin stele för att dra den över hans iratze-runa. Aubrey hade inte den blekaste aning om vad som hade hänt honom, men det här skulle köpa dem lite tid i alla fall. Hon pussade honom på pannan innan hon tårögd vilade sin kind mot hans bröstkorg, bad tysta böner till änglarna om att de inte kunde ta honom ifrån henne.

Ilsera fick först lite problem med en av cirkel-medlemmarna, men i samma stund som hon gjort sig av med honom så gav hon sig efter Aubrey. Dem visste inte ifall det fanns fler medlemmar i huset så hon ville inte att hon skulle leta omkring själv, och följde efter henne in i rummet. Hon suckade direkt då hon såg Philip, det här verkade verkligen inte bra. Iratze-runan verkade inte funka, på något vis blockerade giftet den tills han fått något slags motgift. Hon var snabbt framme hos vännen, bad att det inte skulle vara lika illa som det såg ut. Hon sjönk ned på knä bredvid vännen, lade några fingrar mot Philips hals för att leta efter nån puls. Hon suckade då hon inte kunde hitta någon, det här gick ju bara sämre och sämre.
"Aubrey, han har ingen puls", sade hon tyst, lade en arm om henne.

Långsamt lyfte Aubrey huvudet för att oförstående se på Ilsera. Nej. Nej, nej, nej. Det här kunde inte vara sant. Hon vägrade acceptera att det här skulle vara slutet. Hon ruskade om Philip, precis som om hon trodde att det skulle vara tillräckligt för att få honom att vakna till. Plötsligt kände hon ett par armar om sig. Jonathan lyfte upp henne på benen och räckte henne sin mobil.
"Slå en signal till Magnus," uppmanade han henne, förklarade sedan att han visste vilket gift det var frågan om. Han hade själv blivit injekterad med det som ett barn, bara för att Valentine velat se vad giftet kunde göra. Han var säker på att trollkarlen, som levt i många hundra år, visste vilka ingredienser som krävdes för motgiftet, men han rabblade upp dem för säkerhets skull som Aubrey upprepade för Magnus då hon ringt upp honom.

Ilsera önskade att hon hade kunnat göra nånting för att stötta Aubrey. Men hon hade ingen aning om hur, hon kunde bara tänka sig hur det måste kännas att förlora sin älskade så. Hon blev otroligt lättad av att höra Jonathans ord, fanns det då hopp iallafall? Kanske skulle de inte tvingas förlora Philip iallafall. Hon reste sig upp, lyssnade på Aubreys samtal och hoppades på att trollkarlen skulle kunna komma så snabbt som möjligt. Hon kunde nu inte låta bli att gå fram och krama om Jonathan, en rejäl kram som nog hade lite mer känslor i sig än vad hon tänkt sig.
"Tack", sade hon, glad att han kunde hjälpa till och på något vis nästan stolt över honom.

Jonathan kände sig minst sagt överrumplad av kramen han fick. Det dröjde en kort stund innan han förmådde sig att besvara den, gav Ilsera skuggan av ett leende innan han släppte taget om henne. Det dröjde inte många minuter förrän Magnus dök upp. Aubrey hade ju gett honom deras lokation, så det hade inte krävts annat för trollkarlen än att öppna en portal hit efter att ha blandat ihop ett motgift. Magnus bad alla backa några steg så att han fick jobba ifred. Först använde han magi innan han hjälpte Philip att få i sig drycken.

Ilsera log tillbaks emot Jonathan, nästan stolt över hur han hade utvecklats. Hon hade knappast blivit kramad tillbaks för några veckor sedan, trodde hon inte iallafall. Hon backade undan något när Magnus bad dem om det, bad tyst att det här skulle fungera nu. Vilket det också verkade göra, för ganska kort efter att Magnus satt igång så började Philip vakna till, hostade till lätt och satte sig lite upp på armbågarna. Såret hade redan börjat läka tack vare iratze-runan, och han såg runt lite. Själv kom han ju ihåg bara hur han blivit sårad på uppdraget och sen ingenting, så var lite lätt förvirrad över vart han hamnat och vad alla dem gjorde där.

Aubrey pep till då Philip äntligen vaknade till. Hon visste inte om hon hellre ville skälla ut honom för att han satt sig i den här knipan, trots att det i sig inte var hans fel, eller om hon hellre kramade om honom. Det lutade mer mot det sistnämnda så hon skyndade sig fram för att sjunka ner på huk vid hans sida, la armarna om honom i en stor kram. Därefter tackade hon Magnus för hans hjälp, det hade kunnat gå riktigt illa om det inte vore för honom.