PRS Emma07 och wolfy

Thomas suckade lite, han skulle ju bli tvungen att trappa ner lite nu och inte stressa lika mycket, fast än så länge visste han inte riktigt hur. Han gissade att han fick be Caspian och adelsmännen han litade på om lite mer hjälp.
"Du. Förlåt för det jag sade, jag var stressad och uppretad och tänkte mig inte riktigt för", sade han ärligt till Alysia, det sista om barn hade visserligen varit sant. Det gjorde ont att se alla andra få barn, men det var något han kunde leva med för Alysias skull. Hellre det än förlora henne.

Alysia ryckte på axlarna. Det var ingen hemlighet att hon tagit illa vid sig av hans ord. Hon tänkte heller inte låtsas som om allting var bra bara för att han bett om ursäkt.
”Jag kunde ha varit mer förstående. Eller snarare hjälpt dig så du inte sprang in i väggen.” Hon drog en hand genom sitt hår och sög löst på sin underläpp.

Thomas lyssnade på henne, han visste att han nog skulle få kämpa för att hon skulle förlåta honom igen. Men han fick helt enkelt fortsätta försöka. Han ryckte lite på axlarna bara som svar till henne, visserligen hade kanske deras bråk bidragit.

Om hon vore drottning, och lagen skulle vara mer jämlik mellan manlig och kvinnlig regent, så skulle hon också kunna hjälpa till mer. Men nu så fick Caspian och adelsmännen ta mer ansvar för som sagt kunde det inte fortsätta i samma stil som det gjort hittills.
”Du bör vila,” sa hon efter en stund och reste sig upp för att dra för gardinerna.

Thomas suckade lite, hon hade visserligen rätt i att han behövde vila men samtidigt ville han tala med henne. För han stod inte ut med hur ansträngt det varit mellan dem, han trodde det också var lite därför det blivit för mycket stress. Han grävde helt enkelt ner sig i massa arbete för att tänka på något annat än att oroas över de två. Men han fick väl lite skylla sig själv med på ett vis, hade han tagit tag i det och pratat med henne hade det kanske inte behövt gå så långt.
"Hur arg är du?", frågade han försiktigt.

Alysia stod en stund med ryggen vänd mot honom innan hon långsamt vände sig om.
”Jag är inte arg längre. Jag är besviken och sårad.” Hon gav honom ett svagt leende som inte nådde hennes ögon på långa vägar. ”Men det löser sig.” Hon ryckte nonchalant på axlarna som för att skaka av sig det hela, trots att allt nästan höll på att äta upp henne inifrån. ”God natt,” önskade hon honom sedan innan hon lämnade rummet, tänkte titta till honom på morgonen igen.

Thomas lyssnade lugnt, önskade innerlig att han på något vis kunde ställa allt till rätta igen.
"Kan du åtminstone försöka förlåta mig?", frågade han tyst, han skulle försöka göra allt han kunde. Han suckade lite och hälsade henne godnatt tillbaks, följde henne med blicken och försökte sova efter hon gått. Och sov gjorde han, kanske inte särskilt bra däremot.

Följande morgon gick hon över till Thomas kammare efter att ha gjort sig i ordning inför dagen. Det tjocka håret hade hon uppsatt i en lös men prydlig boll på huvudet, och hon bar en fin silverblå klänning som passade bra till vardags. Då hon tittade in i kammaren var också läkaren där.
”God morgon,” hälsade hon, det var riktat så väl mot den äldre mannen som mot hennes pojkvän.

Thomas hade fått besök av läkaren rätt tidigt, han hade inte mycket mer rekommendationer förutom att han måste ta det lugnt. Han såg upp på Alysia då hon kom in, provade sig på ett vänligt leende mot henne.
"Godmorgon sötnos", sade han mjukt.

Alysia bestämde sig för att inte låtsas något vidare om hans kommentar, log bara ett leende som igen inte nådde hennes ögon. Hon vände blicken mot läkaren som inte hade något nytt att komma med denna morgon, upprepade bara att Thomas behövde ta det lugnt.