Yehet och Kkaebsong [PRS]

Det tog lite mindre än en halvtimme för taxin att köra tillbaka till lägenheten och de andra medlemmarna. I samma sekund som nittonåringen satte foten innanför dörren, fick han en rejäl utskällning av Euijin. Dock var det hela inte riktigt lika illa som han förväntat sig, utan orden var mest fyllda med någon typ av tuff kärlek.
”Jovisst är det bra att du håller Joshua sällskap, men vi har ett schema att följa!” Avslutade ledarna uppgivet och hjälpte Zihao bära in väskan på rummet. Jadå, det såg fortfarande ut dom ett komplett bombnedslag.
”Förlåt”, muttrade den längre av dem till svar, innan han rätade lite på ryggen och spände blicken i Euijins. ”Så..vart är de andra?” Undrade han och blickade frånvarande ut genom den öppna dörren. ”Nevermind, jag bryr mig inte..måste ringa Joshua.” Bra där.

Han trodde att det skulle få honom att må bra, att göra en sådan osjälvisk handling. Visar sig att det var allt annat än rätt. Killen som blivit nerknuffad och sparkad på hade flytt, så fort de två männen la ögonen på Joshua istället. Det blev många slag, många sparkar..
"Han är jävligt söt." orden ekar i artonåringens huvud, hur de tog tag i hans kinder, ryckte upp honom och granskade honom från tå till huvud. Hur gamla kan de vara? Trettio? Fyrtio? Som en leksak höll de fast honom, mot en container, och Joshua kunde inte göra någonting alls. Biter sönder hans läpp. Det enda som blir synligt i ansiktet.

Benen rör sig upp mot trapporna, tårarna brinner över kinderna. Han hade legat där på marken i kanske en timme innan han ställt sig upp. Första dagen han ska tillbaka till lägenheten, tillbaka till medlemmarna, och det här händer. Fan. Han borde inte ha käkat, han borde inte ha gått upp i vikt. Om han bara hållit sig till det jävla skelett han var, skulle ingenting ha hänt, för det är för äckligt för någon att se på. Joshua öppnar dörren till lägenheten.
"Joshi!" utbrister Chan i vardagsrummet, men artonåringen kan inte förmå sig själv att lyssna. Benen springer till badrummet, sätter på vattnet till duschen för att de inte ska höra. Hukar sig ner mot toaletten. Kräks, och kräks. Det är som att hela veckans föda åker upp, tillslut är det bara blod. Blod som han spyr upp. Armarna darrar, läpparna darrar, benen gör ont för varje liten rörelse. Blåmärken stryker sig över låren, höfterna och höftbenen, midjan, bröstkorgen, armarna, nacken.

”Joshua!” Utbrast Jun chockerat, när den yngre rusade förbi nittonåringen som stod och torkade håret i dörröppningen in till sitt delade rum. ”Hur är det fatt egentligen?” Fortsatte han försiktigt och gick fram till den stängda dörren, där han försiktigt knackade på. De svarta ögonbrynen var rynkade och ögonen oroliga. Lite mer bestämt knackade han på, innan han slutligen bestämde sig för att gå in. Däremot var han först tvungen att schasa bort Chai, som också uppfattat att någonting var fel.
”Gå, ge honom lite andrum..vet du vart Zihao är? Hämta honom”, sade Jun skarpt och gav den äldre en kort blick.
”Men..” började den andre för att tvärt bli avbruten.
”Gå, sa jag.”
”Okej fine..du måste inte bete dig så drygt”, knorrade Chai bistert och vände på klacken. Stegen försvann sakta men säkert genom lägenheten och tillslut smällde ytterdörren igen.
”Så..vart var jag? Jo juste! Jag kommer in nu”, sade Jun bestämt och sköt upp dörren in till badrummet, för att tvärt stanna till. ”Men herregud, vad har hänt egentligen?!” Nittonåringen, som alldeles nyss varit hyfsat sammanhållen, blev med ens kritvit i ansiktet. Utan att tänka två gånger, slet han ner en av handdukarna från väggen och blötte ner den. Sedan sjönk han ner på huk bredvid den yngre och strök varsamt bort det ljusa håret från ansiktet på Joshua. ”Ska jag säga till Mr Song? Du borde nog åka till ett sjukhus..”

Det är väl fullt förståeligt att när något som detta hänt så vill man inte vara nära någon, att ingen ska röra en.
"Rör mig inte." säger Joshua bestämt, rösten skakar och han ryggar tillbaka snabbt. På svaga, darrande ben ställer han sig upp, spolar bort allt bevis på illamående, allt blod. "Säg inte till någon, ingen, ingen, ingen." rösten sviker artonåringen och han tvingar sig själv att ta ett djupt andetag. Det var väl redan försent att gömma sina hemligheter för Jun, såren och de skrikande blåmärkena. Han drar av sig tröjan, låser dörren, drar till sig en polotröja som ligger nära. Spelar ingen roll vems det är, bara det gömmer alla tecken på sår. Joshua drar av sig de åtsittande jeansen, slänger bort dem ifrån sig och drar till sig ett par mjukisbyxor. Inga tajta kläder, inga jeans, inga t-shirt, ingenting som framhäver hans kroppsbyggnad, formen. När han fått bort kläderna från sin kropp gömmer han ansiktet i händerna, sjunker ner mot golvet och vaggar fram och tillbaka. Fram och tillbaka. "Kan du gå? Jag behöver verkligen vara ensam just nu."

Under tiden som Chai försökte leta reda på Zihao, vägrade Jun att flytta på sig. Ett ganska bra tag satt han där på badrumsgolvet och stirrade på Joshua, med stora ögon. Alltså de var så stora att de bokstavligen nästan trängde ur sina hålor. Artonåringen såg ju för fan misshandlad ut! Och inte lite missbehandlad heller, med tanke på allt blod, blåmärkena, såren..Den äldre samlade sig tillslut och tog ett långsamt, djupt andetag. Försiktigt slingrade han armarna omkring den yngre och drog in honom i en varsam kram. Nej, han tänkte inte gå och därmed lämna den yngsta medlemmen alldeles ensam.
”Glöm det, Joshua”, sade Jun bestämt och skakade på huvudet. De relativt smala armarna slingrade sig aningen tightare omkring den andre och nittonåringen slöt ögonen. ”Vad hände? För någonting har uppenbarligen hänt”, mumlade han och gjorde en grimas. ”Någonting hemskt, gissar jag..” Nähä? Good job, Jun, du har åtmsintone listat ut fen lilla detaljen. Wow.

I vanliga fall skulle Joshua aldrig säga nej till en kram, framförallt inte från Jun. De har aldrig blivit så nära varandra, och han vill väldigt gärna bli det. Men nu? Nej nu vill han verkligen vara ensam, ensam och hata sig själv, försöka glömma bort vad som hänt. Dock klarar han inte av att ha några armar om sig, det gör ont, men framförallt för att det är äckligt. Joshua är äcklig.
"Rör mig inte, okej?" Upprepar han och flyttar sig bort från Jun, tar ett djupt andetag och gömmer ansiktet vid knäna. Kanske han är för oförskämd mot Jun, men just nu har han så mycket att tänka på. Djupa andetag, djupa andetag. "Jag ramlade bara, väldigt skämmigt. I trappen." Vilken löjlig ursäkt. Kunde han inte ha kommit på något lite bättre åtminstone? "Jag borde gå och lägga mig, lång dag imorgon.."

”Inte ens någon så korkad som Chai skulle få för sig att tro på den ursäkten”, påpekade nittonåringen tyst och drog sig undan en aning, däremot utan att lämna badrummet. Ja, han kunde respektera att Joshua inte ville bli rörd, men han tänkte inte lämna honom alldeles ensam. Inte när det var så uppenbart att någonting absolut inte stod rätt till. ”Vad har hänt? Det är ingen idé att gå och hålla det för sig själv..spelar ingen roll vad det handlar om heller, jag kommer inte att kommentera att sprida informationen, okej?” Sade Jun och rätade lite på ryggen, samtidigt som blicken gled ner mot händerna. Fingrarna pillade frankiskt med varandra och av någon anledning kände han sig plötsligt väldigt stressad. Troligen för att de två ungdomarna inte kände varandra så bra, och att de nu satt i en väldigt underlig situation..det var inte pinsamt eller så, bara lite stelt. Väldigt stelt.

Kanske det skulle vara skönt, upplyftande om han delar med sig om det som hänt? Kanske Jun inte är den optimala personen för det, men han är mycket bättre än Zihao, Wan och Euijin. Om han berätta för dem skulle det kännas ännu hemskare, eller för sin bror.. mamma. Bara tanken av sin familj får de fin lockade ögonbrynen att knytas ihop. Artonåringen ser upp mot den äldre, stryker bort tårarna som dalar ner från kinderna och slår huvudet mot tvättmaskinen, ögonen stirrar mot väggen.
"Du har rätt, något hände. Men jag vågar inte prata om det." rösten darrar och Joshua biter hårt i den uppsvullnade läppen, som de bitit sönder. Han sluter ögonlocken, tar ett djupt andetag.. det gör dock ingen skillnad, han börjar hyperventilera och kniper ihop ena handen mot sitt bröstkorg. "Det var två män som slog ner någon kille.. jag tänkte hjälpa till, o-och." Joshua sväljer hårt och skakar på huvudet, nej han vill inte själv tro på det. Så jävla äckligt, skämmigt, förnedrande. "Det är alldeles för förnedrande Jun.. de bara tryckte ner mig och gjorde vad de ville, räcker det för dig?" Joshua stryker stressat bort de blonda lockarna från ögonen, andas tungt och ställer sig upp. "Jag behöver rensa min garderob, och städa." med de orden går han ut ur badrummet och skyndar till sitt rum, han måste rensa sin garderob. Ta bort alla åtsittande kläder, inte få några ögon på sig.

Förnedrande var väl ändå helt fel ord att använda i det sammanhanget? Det hela var snarare hemskt och vidrigt - vidrigt att en människa kunde utsätta en annan människa för något sådant. Jun skulle precis till att säga något, men innan orden hann rymma de fylliga läpparna var Joshua redan försvunnen. Den yngres förklaring, eller vad man nu skulle kalla det för, hade gjort nittonårongen alldeles mållös. Hur skulle han någonsin kunna hålla det här från de andra? För han hade ju faktiskt lovat att inte berätta för någon, men samtidigt gnagde det inombords på tonåringen. Han borde säga något. Han måste säga något. Om inte till de andra medlemmarna, så åtmsintone Mr Song.
”Joshua”, började Jun tillslut och kom raskt upp på fötter, för att följa efter artonåringen. ”Du inser att du precis blivit utsatt för ett brott? Du måste tala om det för någon! Polisen, Mr Song..vem som helst? Förstår du? Du kan inte bara låtsas som om ingenting har hänt, det kommer du bara må ännu sämre av”, rabblade han nervöst och flackade med blicken.

Vad hade Joshua egentligen tänkt med? Lilltån? Att berätta för Jun, eller någon för den delen, hade varit hur korkat som helst. Varför, varför, varför?
"Jun," påbörjar han torrt, varje rörelse får hela kroppen att skrika av smärta. Alla blåmärken, sår. Allt gör så förbaskat ont för varenda rörelse. Kanske det inte varit världens bästa ide att rensa garderoben under dessa omständigheter, men Joshua måste få det gjort. Måste få bort allt, allt som sitter bra. Artonåringen öppnar garderoben, stressen börjar krypa över hela kroppen på honom medan han rensar sin garderob på kläder. Spelar ingen roll om han älskar något plagg, det ska bort. Armarna darrar medan han låter kläderna falla ner mot golvet. "Du lovade att du inte skulle berätta för någon, okej? Så få mig inte att ångra att jag gjorde det." han sväljer hårt, stryker händerna över sitt ansikte. Så jävla patetiskt att bli så förbaskat panikslagen. Hur ska han kunna se någon i ögonen? Euijin, Kawan, Samuel, modern.. Zihao? Han kommer inte klara det, att ha blivit rörd, någon som tvingat sig på honom. Hur ska han kunna gå vidare med Zihao efter det här? "Jo, jag ska låtsas som inget hänt, du också. Bara försök att glömma det."