Not what I wanted [PRS]

Alltid. Ordet var på något sätt väldigt tröstande och vackert, åtminstone i det här fallet. Tårarna började så småningom blöta ner Joshuas bröstkorg och allt eftersom benen böjdes, knäcktes och förhörde sig själva, försökte han minnas det som sagts innan. Inget monster, inget monster, inget monster. Ryggraden sköt ut och revbenen flyttade sig, långsamt och ryckigt.
”Det gör ont”, snyftade Zihao och klamrade sig återigen fast vid den andre, trots att han förstod mer än väl att det var det sista han borde göra. Han borde flytta sig långt bakåt, kanske till och med låsa in sig i badrummet för säkerhetens skull. Men nu satt han där han satt, och sextonåringens famn var ju så förskräckligt bekväm. ”Snälla..snälla få det att sluta”, kved han när fingrarna började försvinna. Benen krampade under huden och drog sig liksom bakåt, lämnade endast klorna kvar medan resten av händerna omformades. Brukade det göra såhär ont? Kunde det möjligen vara så att elixiret hjälpt med smärtan en gnutta innan? För såhär jävligt brukade det inte vara, inte ens i närheten. Och inte nog med det rörde allting sig så förbaskat långsamt. Detta resulterade i att rummet snart fylldes med skrik, skrik som var fyllda till bredden med ren och skär smärta. Han hade inga händer att hålla sig fast med längre och snart inga fungerande stämband att sända iväg skriken med. Rösten blev istället mörkare och de skärande vrålen mer djuriska. Hur länge hade de varit tillsammans? Ett halvt dygn. Det räckte inte. Precis som tänderna blev längre, vassare, vände han blicken mot Joshua. För någon sekund eller så stannade det hela upp och några enstaka, dova ord slank ut.
”D-det är inte som f-förra gången”, stötte Zihao fram innan allting komplett brakade ihop och rummet fylldes ännu en gång med de smärtfyllda utropen. Bakbenen spjälade emot mot golvet och nosen gled fram samtidigt dom öronen klättrade upp på huvudet. Det var så illa att det nästan varit bättre den förra gången. Då hade han i alla fall tappat medvetandet.

Helt ärligt skulle Joshua gärna vilja gömma sig under marken vid det här laget. Inte för att han är generad, utan för att han avskyr att se den person han älskar mest ha så förskräckligt ont. Det där bedjandet får tårarna att föröka sig drastiskt, och utan att riktigt tänka på det drar han den äldre tätare intill sig. Hopplös. Han känner sig så förskräckligt hopplös, han kan verkligen inte göra någonting för att hjälpa.
”Förlåt, jag kan inte,” viskar han skamset. Varför kan han inte få det att sluta? Varför har han inte hittat en lösning än som kan hjälpa Zihao? Så himla många frågor, och han klandrar bara sig själv. Även om han inte borde göra det. De där skärande skriken, som sedan eskalerar till djuriska vrål får hela huden att rysa. Han kan verkligen inte tänka sig hur förbaskat ont det måste göra, eller hur läskigt och nervkittlande det antagligen är. Om inte deras små glädjestön väckt upp huset så måste dessa smärtsamma skrik definitivt göra det. I ett försök att lugna ner sjuttonåringen börjar fingrarna att göra försiktiga mönster över ryggen på honom. Däremot verkar benen knäckas där också, och det blir svårt att hålla en bra position för sitt lilla masserande. Men det är det minsta av Joshuas bekymmer. Inte för att massage skulle hjälpa någonting, men ändå. Händerna skakar något förskräckligt, hela kroppen faktiskt. Precis som det uppjagade hjärtat. Ögonlocken trycks ihop, som att det ska få bort smärtan som slytherinaren känner. Alla smärtfyllda ljud tyder däremot på att det inte fungerar.
Det är inte som förra gången. Han vet inte hur han ska ta det. Det finns en märkbar skillnad, skriken och det fulla medvetandet.. vilket bör göra det hela så mycket värre än förra gången för honom. Nästan panikartat klamrar han fast vid Zihao, som att det på något sätt ska hjälpa. Nej, han är hopplös. Han kan verkligen inget göra för att hjälpa till.

Skriken tynade sakteliga bort i samband med att skiftningen nådde sitt slut. Andas in, andas ut. Lungorna skrek efter luft och allting gjorde förskräckligt ont, vilket resulterade i en hel drös med skärande gnällande läten. Den slanka, starka kroppen darrade som aldrig förr och ögonen var både stora och blanka. Zihao orkade inte röra en muskel och förblev liggandes där i Joshuas famn, alldeles utmattad av pesten. Sextonåringen grät igen, okontrollerat med ögonlocken hopknipna. Åh, han hade tydligen skrämt upp pojkvännen rejält den här gången. Däremot var det inte speciellt konstigt. Skiftningen hade dragit ut på tiden och varje litet ben som flyttades eller bröts hade känts som döden. Men han levande, kanske lite mörbultad och i stort behov av syre - men ändå levande.
Vargkroppen sträckte sig tvärs över den yngre, stor och klumpig som den alltid var. Han började i alla fall få lite kontroll över andningen, så det var ju alltid någonting positivt. Huvudet höjdes en gnutta och snart hade han på något sätt lyckats placera det över Joshuas axel. Det var ett tappert försök till att kramas, även om det förmodligen såg väldigt dumt ut.
”Hallå, vad i helvete håller ni på med därinne?” Rösten ljöd genom dörren samtidigt som dess ägare började slå mot det vitmålade träet. ”Zihao, öppna dörren. Nu”, fortsatte Yaosu lätt panikartat och fortsatte med det där evinnerliga bultandet. Men sjuttonåringen orkade inte röra på sig och då han bokstavligen hängde över pojkvännen skulle det nog bli ganska svårt för honom också. Däremot dröjde det inte länge förrän låset klickade till och den äldsta Huaze brodern skyndade halvvägs in i rummet. Sedan stannade han tvärt och glodde på scenen framför sig. ”Åh..” Precis, åh. Nittonåringen rörde sig slutligen framåt och satte sig på huk snett framför de två ungdomarna. ”Förlåt..jag trodde att någon höll på att bli mördad..Zihao, du..du är fortfarande du va?” Undrade han och fick som tur var en liten, knappt märkbar, nickning till svar. ”Joshua..” En av de stora händerna strök försiktigt över ryggen på den yngre av de två turturduvorna. ”Är du okej?” Nejdå, ingen notering på att sextonåringen satt i bara handduk och att det inte fanns några kläder inom synhåll. Helt normalt.

Tillslut verkar det som att varje litet ben satt sig till rätta och sjuttonåringen återfått en någorlunda okej andning. Men det tar sitt tag, uppenbarligen. Armarna klamrar sig fast ännu mer vid pojkvännen än en gång och begraver ansiktet i den tjocka pälsen. Tårarna är okontrollerade, de bara fortsätter att rinna ner över de smått rosiga kinderna. Eller ja, förut hade de varit smått rosiga, nu är de alldeles röda och ögonen rödsprängda. Med en hel del snyftande stryker han de små händerna över Zihaos ryggrad. Även om kroppsbyggnaden är helt annorlunda från vad den nyss varit, så börjar fingrarna röra sig i samma små mönster. Per automatik. Det är liksom något som händerna alltid brukar göra, av sig själva.
”Förlåt, förlåt för att jag inte kan hjälpa dig..” Ja, den lilla kroppen är fortfarande fylld med skuld och skam. Han känner sig patetisk, han kan verkligen inte hjälpa den han älskar på ett endaste sätt. Hemsk, hopplös, patetisk. Tre väldigt bra ord som beskriver Joshua utmärkt. Däremot är det inte något han ska dela med sig just där och då, senare kanske.. Ögonlocken öppnas inte en endaste gång, inte ens när dörren glider upp eller en hand stryker sig över den bara ryggen. Märkena och alla blåmärken är fortfarande väldigt tydliga, och varje liten rörelse gör hemskt ont. Hela kroppen gör hemskt ont av bara en rörelse i armen. Men men. Det kan säkert inte mätas med den smärta som Zihao känt över hela kroppen precis nu. Så han ska inte klaga. Okej? Nej, Joshua är långt ifrån okej. Kroppen är uppjagad, skakar precis som pojkvännens och hjärtat brister hårdare och hårdare för varje sekund. Han är nog mycket bättre än den äldre av pojkvännerna, mycket mer okej.
”Jag.. jag antar det?” Viskar han medan röster brister ett par gånger, och försöker dra sjuttonåringen ännu tätare intill sig.

Var det såhär det skulle förbli? Skulle Zihao gång på gång göra Joshua illa? Inte bara fysiskt då, utan uppenbarligen även psykiskt. Tårarna samlade sig i ögonen och det dröjde inte länge förrän de letade sig ner över de pälsiga kinderna. Förlåt? Inget av det här var sextonåringens fel och att han kände skuld över någonting han absolut inte kunde styra över, det fick tårarna att öka i antal. Tydligen kunde även vargar gråta, eller i alla fall den här vargen.
Fingrarna som drogs genom pälsen, över den skakande kroppen, var tröstande. Egentligen ville han bara att Yaosu skulle gå därifrån och lämna dem ifred, men samtidigt var han den enda i rummet som faktiskt kunde ta hand om Joshua. I vanliga fall hade sjuttonåringen förmodligen blottat tänderna och blivit allmänt sur över att någon annan rörde vid Joshua, däremot förstod han bättre dagen till ära.
”Jag tror inte att du är okej”, konstaterade den äldre och fortsatte stryka över den magra ryggen, väldigt försiktig för att inte råka stöta till något blåmärke. ”Ingen av er är okej..ni skakar som asplöv båda två.” Han drog sig tillbaka och studerade scenen framför sig. De grät i unison, alldeles darrande och eländiga. Yaosu kom upp på benen och försökte lirka loss greppet som sextonåringen fattat om Zihao.
”Nej, Zihao”, varnade nittonåringen när den yngre brodern morrade dovt. ”Jag ska inte ta Joshua och låsa in dig här alldeles själv”, fortsatte han och lämnade en liten klapp på den fluffiga hjässan, mitt mellan öronen. ”Det kan inte vara så värst bekvämt att ligga på golvet..tänkte också hämta de där sagoböckerna så kan vi försöka få lite klarhet i allt det här..”

Nej, Joshua vill verkligen inte få pojkvännen att börja gråta. Men nu verkar det som att tårarna fyller sig i ögonen på den äldre, bara för att leta sig över de pälsiga kinderna. Det gillar han inte. Skuldkänslorna bubblar upp till ytan. Får tårarna att bli ännu fler. Han vet ju att sjuttonåringen inte tänker så, han vet att ingen ser det på det viset.. men det hindrar inte hjärndemonerna från att stöka till det, precis som de gjort hos Zihao.
Jag tror inte att du är okej. Nej, kanske inte. Snyftandet, tårarna och kroppens skakande tyder väl på att han inte är helt okej. Men de två turturduvorna skakar tillsammans, gråter tillsammans och snyftar tillsammans. Så det är väl något positivt ändå. Däremot klamrar han sig fast vid den tjocka pälsen ännu mer när Yaosu försöker att sära på dem. Han vill inte göra det jobbigt för den äldre brodern, verkligen inte, men han vill bara hålla kvar vid Zihao. Hålla om honom och aldrig släppa taget. Men nittonåringen har rätt, det är inte bekvämt på golvet. Alla blåmärken värker något förskräckligt där på golvet och blir bara värre och värre. Stackars kropp. Märkena kommer nog inte gå bort någon stund snart. Dock bestämmer han sig för att underlätta för den äldre. Långsamt glider han lite bort från pojkvännen och tar ett litet mer bestämt grepp om den lurviga kroppen. Nu har han förvisso bara en handduk på sig, men just där och då orkar han inte riktigt bry sig. Även om han hatar sin kropp, så bestämmer han sig för att ställa sig upp från det svala golvet. Däremot går det inte så värst bra, då Joshua gripit tag om pojkvännen i ett försök att bära upp honom.
Vilket inte riktigt är lätt när det är en stor varg, som väger mer än dubbelt så mycket som honom själv. Benen darrar något hemskt, och han snubblar gång på gång med den stora lurvbollen i famnen. Benen gör ont, allt gör ont, men beslutsam är han åtminstone. Ett steg i taget, ett steg i taget. Tillslut kommer han fram till sängen, och faller pladask ner på den. Duktigt.

Både Zihaos och Yaosus ögon blev dubbelt så stora när den lilla sextonåringen lyckades släpa den stora klumpedunsen hela vägen från golvet till sängen. När kroppen slog mot madrassen kunde sjuttonåringen inte låta bli att gnälla gällt. Sammanstötningen hade gjort ont, benen var fortfarande extremt sköra och ömma. Sextonåringen hade fallit ner bredvid honom, tätt intill. Med en liten kraftansträngning kom den äldre av de två upp på de skakiga benen och vandrade bort till huvudändan, där han började skrapa över täcket tills bäddningen löste upp sig. Han ville bädda ner pojkvännen under lakanen och krypa ner bredvid honom. Yaosu var snart där och hjälpte till, fiskade upp den yngsta ungdomen och släppte försiktigt ner honom i broderns lilla bo, mellan alla kuddar. Därefter drog Zihao tillbaka täcket över den yngre och kröp ner bredvid honom. Sådär, nu kunde han nästan slappna av. Huvudet lutades mot en av de smala axlarna ett slag innan nosen var uppe och strök över det vackra ansiktet. Tungan drog varsamt bort tårarna som rann nerför kinderna och ögonen fäste sig beslutsamt i den andres.
Det kommer att bli bra, Joshua..jag känner att det inte är som den förra gången. Tror bara inte att min kropp orkade hålla charaden uppe. Han lämnade små pussar över de våta kinderna och lutade pannan mot sextonåringens respektive. Allt kommer att ordna sig. I såna här stunder var han tvungen att försöka hålla sig stark för dem båda två. Det spelade ingen roll att han hade förskräckligt ont, det var knappast någonting i jämförelse med vad Joshua kände. Stackarn.
”Jag går och hämtar böckerna, okej? Vill du att jag ska ta med Hayley upp också? Kanske en kopp te?” Yaosu var orolig nu igen. Inte över den yngre brodern utan snarare när det kom till dennes pojkvän. ”Vad som helst, Joshua. You name it”, förtydligade han och reste sig upp från sängen. Fy fan vilken röra. Inte lika jävligt som för ett halvår sedan, men definitivt stökigt och jobbigt. Han hade liksom lämnats ensam att ta hand om en gråtande varg och otröstlig sextonåring.

Uppenbarligen blir de bägge Huaze bröderna alldeles förvånade, sextonåringen själv för den delen. Att han lyckats bära den stora vargen i den där konditionen hade han faktiskt inte trott. Nu gick det inte smärtfritt, men det hade gått. I vanliga fall skulle Joshua ha hånlett, bevisat att han faktiskt visst är rätt stark. Men nu är han alldeles för utmattad för det. Ögonen som varit ihopknipna slås försiktigt upp, dunkar och dunkar något helt förskräckligt. Men han ser på Zihao när den sträva tungan stryker sig över hans kinder gång på gång, för att få bort den stora mängd med tårar. Åh, det känns förskräckligt. Förskräckligt att Yaosu nu börjat oroa sig för honom, och hjälper till att bädda ner dem bägge två. Det är Zihao som borde gråta, inte Joshua. Men ändå kan han inte sluta. De glassiga ögonen stryker sig över det lurviga ansiktet medan händerna rör sig upp mot de små öronen.
"Jag vill bara inte att du ska ha ont.. " viskar han så att bara den äldre pojkvännen ska kunna höra honom. Jo, det är som sagt rätt lätt för den lilla prefekten att läsa av den äldre. Efter alla timmar han spenderat där nere i källaren med honom har han lärt sig ett och annat. Den ömma bröstkorgen hävs fortfarande upp och ner, rispiga andetag. Nej, han vill verkligen inte att Hayley ska se honom sådär. Det räcker med att oroa de två personerna i rummet, ingen mer. Det är liksom inget att oroa sig för ju.. Jo, övertala dig själv det.
"Det är okej.. tack så mycket," den här gången riktar han de stora ögonen en kort stund mot Yaosu, med ett litet leende. Långt ifrån ett glatt. Men ett leende. Nej, han vill inte stöka till det en massa, om han ska ha te kan han försöka fixa det själv.
Åh, han är verkligen hopplös ibland.

Det var precis så Zihao kände, alltså att han inte ville att Joshua skulle ha ont. Vetskapen att den andre hade det fick honom bara att känna sig ännu värre. Nåja, den här gången kunde de i alla fall känna sig hemska tillsammans, och det var betydligt bättre än innan. Sjuttonåringen låg där och betraktade den yngre ett ganska bra tag, men ögonlocken blev snart tyngre och tyngre.
”Jag kommer och kollar till er lite senare, okej? Lås inte dörren om er igen”, sade Yaosu och rörde sig långsamt ut från rummet, bara för att mycket riktigt lämna dörrarna på vid gavel. Han var verkligen orolig och kände sig tydligen väldigt angelägen att ta hand om sina två yngre syskon. För det var så han såg dem, som sina småsyskon. En av dem var ju faktiskt det också, även om den filuren för tillfället såg ut som en hög med fluff. Okej, han var en hög med fluff - en hög med fluff som behövde ut och sträcka på benen förr eller senare. Sjuttonåringen verkade ju ha kontroll över sig själv och behövde ut från huset förr eller senare. Kanske han inte kände sig komfortabel med att göra något sådant, gå ut på gården, men det skulle han bli tvungen till någon gång i framtiden. Och han behövde ta upp studierna igen. Det var så otroligt mycket de behövde göra.
Zihao flyttade sig närmare Joshua med en liten suck, slog upp de tunga ögonlocken och betraktade den yngre. Han hade inte sovit i sin egen säng på otroligt länge och den mjuka madrassen var betydligt bättre än den nere i källaren. Sängen var väldigt bred och lakanen doftade hemvant, med kuddar så att det räckte och blev över. Nu kunde han lika gärna ha sovit på golvet och inte klagat vidare mycket, men det var så sjukt mycket bättre att ligga ihopkrupen intill Joshua.
Vi är okej, vi är okej.. En liten gäspning trängde sig fram och van pressade upp ansiktet mot sextonåringens. De behövde varandra.

"Okej," upprepar Joshua med en liten nick. Nej, han ska då inte låsa igen. Förra gången hade det endast vara för att ge de två ungdomarna lite mer privatliv, för att folk skulle slippa gå in när de höll på som de gjort. Med stora ögon granskar han pojkvännen medan händerna stryker sig över den tjocka pälsen där de bosätter sig. Ingen av dem vill att den andre ska ha ont eller må dåligt, men olyckligtvis mår de bägge två skit. Aldrig får de en endaste lugn stund tillsammans, åtminstone inte längre än en timme. Vilket inte är så bra för några som vill hålla igång ett förhållande. Men nu bryr sig sextonåringen inte om det. De ska finnas där för varandra, och trots att tårarna stryker sig längs kinderna så vill han finnas där för Zihao. Han är inte så duktig på det än då, nej han suger på det. Joshua kan verkligen inte göra någonting för att hjälpa, och det är så uppenbart att den äldre har hemskt ont.
"Är du okej?" De är okej, ja men är Zihao det? Antagligen inte. Inte efter all den smärta han genomgått. Men det är en fråga, även om svaret är rätt uppenbart. "Jag vill verkligen kunna hjälpa dig.. Men jag vet inte hur."