Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Ilsera log lite vänligt mot honom, glad över att han öppnade dörren och uppenbarligen ville att hon skulle komma in också.
"Hej", hälsade hon mjukt, hon var rätt ömsint av sig - hon var hård om hon måste men oftast väldigt omtänksam och snäll. Hon klev in i rummet, såg sig lätt runt.
"Vad gör du?", frågade hon nyfiket, hade mest kommit dit för att prata. Och för att få umgås med honom. För det här hon kände för Jonathan, hon visste inte riktigt vad det var. Eller hade bara inte insett det själv än.

"Ingenting speciellt." Jonathan såg vaksamt på henne. Han misstänkte att han bara skulle skrämma iväg henne, om han erkände att han tyckte om att bränna sig själv. Konstiga beteenden satt kvar i honom efter hans traumatiska uppväxt. Att han inte dött utav det himmelska svärdet var något som fortfarande förvånade honom. Han var visserligen nefilim, men han hade haft mer ont i sig än godhet.

Ilsera nickade lite och såg på honom, varför hade det blivit att hon fastnat för just honom? Han hade ju milt sagt inget bra rykte om sig. Men ändå var det nåt särskilt med honom som hon gillade. Hon lade huvudet lite på sned.
"Vill du träna eller något?", frågade hon, det var en rätt oskyldig fråga. För trots allt så var han duktig så hon kunde säkert lära sig mycket från honom.

Det var med en klump i magen som Nathan kom in genom dörrarna till institutet. Deras uppdrag hade varit allt annat än lyckat - de hade varit tre som gett sig iväg, men bara Nathan och John hade tagit sig hem och Philip hade blivit fångad. Och av någon anledning hade det fallit på Nathans lott att berätta det för Aubrey, vilket han verkligen inte såg fram emot. Men hon behövde få reda på det, och det hade inte varit särskilt snällt om hon fick höra det ryktesvägen istället för direkt. Därför knackade han nu lätt på hennes dörr.

"Nej, jag har ingen lust med det." Jonathan hade inte haft någon större lust med att träna på en tid nu. Inte för att det gjorde något, han var fortfarande lika duktig som förut. Så lätt skulle han inte glömma bort allt vad han lärt sig sedan han var en liten pojke. Han visste med sig att han inte var en lätt person att umgås med, men precis som han inte hade behandlat andra så bra så hade han själv aldrig blivit bra behandlad. Förutom möjligtvis av Aubrey då hon som demon spenderat tid med honom. Och också nu på senare tid så hade det varit hon, tillsammans med Ilsera, som brytt sig om honom.


Aubrey drog en tröja över huvudet och puffade till håret en aning så det inte skulle se så platt ut, innan hon marscherade över till dörren för att öppna den. Philip kunde det inte vara för han skulle ha bjudit in sig vid det här laget.
"Nathan," hälsade hon och lutade sig mot dörrkarmen, "kan jag hjälpa dig?"

Ilsera nickade lite mot honom, lutade sig lätt emot väggen.
"Vad vill du göra då?", frågade hon mjukt, lade huvudet lite på sned. Han var väl lite speciell, men hon var ändå för nyfiken på honom för att låta det stoppa sig. Hon ville helt enkelt lära känna honom mer och mer ju mer hon umgicks med honom.

Nathan såg på henne, tvekade lite.
"Jo, du vet ju att jag, John och Philip gav oss iväg på uppdrag för att hitta dem där circle-medlemmarna. Det gick inte så bra", sade han, det var väl lite utav en underdrift. Han suckade.
"Philip blev kvar där", sade han sen, med blicken i marken. Han hoppades verkligen att hans vän var okej, men han var inte helt säker på den saken. Och han hade mycket rätt i sina misstankar, för när de fångat Philip hade de sårat honom med ett förgiftat svärd. Ett gift som fick honom att verka helt död och verkade för fullt redan.

För att vara ärlig hade Jonathan inte förväntat sig att Ilsera över huvud taget skulle vara intresserad av att spendera tid med honom. De flesta gjorde sitt bästa i att undvika honom. Vilket ju var förståeligt för han hade gjort förfärliga saker. Saker han förmodligen aldrig skulle bli förlåten över. Ilsera var en vänlig själ. Genuin. Det var väldigt främmande för honom: han hade aldrig varit omringad av så mycket godhet som under den senaste tiden.
"Vi kan gå ut på en promenad?" föreslog han tillslut med en rynka i pannan.


Aubrey försökte att inte reagera hysteriskt över det som Nathan berättade, trots att det var så gott som omöjligt. Hon hade haft en konstig känsla under en lång stund nu, som om något var väldigt fel. Hon drog upp sin tröja för att studera sin parabatai-runa. Den hade nästan bleknat bort.
"Ni lämnade honom där?" utbrast hon och tog sig förbi Nathan. Hon behövde komma till sin älskade och det med det samma. Det var vid situationer som denna som hon önskade att hon kunde teleporter sig.

Ilsera log lite mot honom och nickade.
"Promenad blir jättebra", sade hon, log mot honom och gick mot dörren igen. Hon gillade av någon anledning att umgås med Jonathan, även om de flesta på institutet inte alls verkade dela hennes uppfattning. Förutom Aubrey då, det var ju hon som hade fått dit Ilsera. Och hon var långt ifrån lika negativt inställd mot honom nu som hon varit i början, snarare tvärtom.

Nathan suckade, började genast gå efter henne. Trots allt var han lite lugnad då hon inte verkade riktigt lika arg som han hade varit rädd för. Det var väl något bra åtminstone.
"Vänta. Vi lämnade honom inte, dem tog sig därifrån med Philip. Vi vet inte vart dem tog vägen och har inte lyckats spåra dem än åtminstone", sade han, han hoppades på att de skulle kunna göra det snart. Annars visste han ärligt talat inte riktigt hur dem skulle hitta Philip. Av ren slump hade dem hamnat utanför Jonathans rum just som Ilsera klev ut genom dörren.
"Vad har hänt?", frågade hon genast oroligt, märkte genast på vännen att något måste ha hänt.

Jonathan stannade upp då han såg Aubrey komma rusande med Nathan hack i häl. Det dröjde inte länge förrän han lagt ihop pusselbitarna, och visste vad det var frågan om.
"Jag vet vilka de är." Han lyfte blicken från golvet och såg på Aubrey. Det här var något han kunde hjälpa till med. Han kände till en hel del om Cirkeln, inte minst tack vare Valentine, och han visste var medlemmarna i fråga höll hus. Sannolikheten att de tagit med sig Philip dig var stor. Aubrey gav honom en snabb kram innan hon sprang i förväg för att samla på sig vapen. De behövde ge sig av omedelbart.

Isrela såg snabbt på Jonathan, kunde inte låta bli att snabbt ta hans hand och krama den.
"Tack", sade hon, hon brydde sig om sin vän och hoppades verkligen att de kunde hitta Philip. Och förhoppningsvis också en oskadd Philip. Hon drog med sig honom emot vapenförrådet, dem skulle behöva vara beväpnade där. Också Nathan hängde genast på dem, han litade inte helt på Jonathan men han hade inte lyckats få med sig Philip tidigare så han tänkte inte ge sig förräns vännen var tillbaka igen. De hade snart också samlat på sig sina vapen och gett sig iväg. Nathan såg emellan dem.
"Har vi någon slags plan när vi kommer fram?", frågade han.

"Vi slår ner dem." Jonathan ryckte lätt på axlarna då han fick en lång blick av Aubrry. "Det är medlemmar av Cirkeln vi pratar om, de som såg upp till min far. De är farliga och de tog Philip av en anledning." Det fanns ingen orsak för dem att vara försiktiga. Han tänkte då inte vara försiktig. Cirkeln hade orsakat stor smärta för många. Alla var inte onda men det fanns de som fortfarande målade upp en helt annan bild av framtiden, en som var betydligt mörkare.