PRS Emma07 och wolfy

Sophie lyssnade, hade de bråkat eller något nu? Hon fick försöka ta reda på det och prata med Alysia senare.
"Har dem bråkat?", frågade hon nyfiket, såg snabbt på den lilla dottern och log.
"Det spelar ingen roll för mig om du frågar saker idag eller imorgon vet du", sade hon mjukt och ärligt.

Thomas hade den sista tiden varit något otroligt stressad, han var tröttare än vanligt och det kändes som om han inte riktigt kunde tänka helt klart. Men det fick vara ett senare bekymmer, han hade inte tid att tänka på allt det nu. Han var påväg till ett möte, hade ganska nyss nåtts av de otroligt bra nyheterna att Sophie och Keena var tillbaks dessutom. Han var lite konstigt yr, men skakade av sig känslan och intalade sig att det säkert inte var någon fara.

”Bråkat? Definitivt. Ingen aning om vem som är boven i dramat men jag är glad att jag inte är i Thomas skor.” Som sagt skulle Caspian inte vilja att Alysia var arg på honom. ”Inte i hennes heller för den delen.” Han var glad över att ingen var arg på honom och att han inte heller kände sig irriterad på någon särskild från slottet. Rasande kände han sig förstås på personerna som låg bakom kidnappningen men det fick han ta senare när Sophie och Keena vilade.

Sophie lyssnade och suckade lite, undrade varför i hela friden dem hade bråkat denna gången. Hon fick försöka tala med Alysia, men det fick vänta tills imorgon.
"Håller med", sade hon, kunde tänka sig hur arg Alysia kunde bli. Hon kvävde en gäspning ungefär samtidigt som hon avslutade middagen, mätt och belåten men utmattad.

Thomas kom in på mötet och hälsade på adelsmännen där, mådde verkligen konstigt på något underligt vis. Det var svårt att förklara, men yr och avdomnad var väl det närmsta en förklaring han kom. Han gick till stolen för att sätta sig men hann inte särskilt långt innan yrseln och allt verkade explodera, allt blev svart för hans ögon och han ramlade ihop.

På vägen mot kammaren blev Caspian stannad. En soldat förklarade att Thomas kollapsat i mötessalen för en stund sedan, men nu blivit förflyttad till hans kammare och att läkaren var där.
”Jösses vilka dramatiska tider vi lever i,” muttrade han för sig själv innan han styrde stegen mot Thomas kammare, orolig över att det var frågan om något allvarligare. Han behövde bara med sina egna ögon få se att hans kusin fortfarande var vid liv. Men annars skulle väl soldaten ha sagt något?

Sophie suckade, det var verkligen en dramatisk dag idag. Själv fortsatte hon och Keena till deras kammare för att vila lite, de var båda rätt utmattade efter dagens händelser.

Thomas hade efter en stund vaknat till igen, trött och utmattad men vid god vigör i övrigt. Läkaren hade talat med honom rätt snabbt och förklarat att det var all stressen som orsakat hans kollaps, och att han helt enkelt måste börja ta det mer lugnt.

Med två hovdamer bakom sig gick Alysia med raska steg mot Thomas kammare. Hon må vara arg på honom men naturligtvis blev hon orolig då hon hört vad som hänt. Läkaren vände sig om mot henne då hon kom in, förklarade varför han kollapsat och att han behövde ta det lugnare. Hon satte sig ner på en stol nära fönstret och knäppte händerna i famnen.

Thomas hade ju vaknat till mer ordentligt, såg förvånat på Alysia. Han hade verkligen inte väntat sig att hon skulle dyka upp så arg som hon varit, även om han var väldigt glad för det ändå. Han såg lite tveksamt på henne, visste inte riktigt vad han skulle säga eller hur arg hon var nu.
"Hej", sade han försiktigt bara.

Alysia väntade tills alla andra hade lämnat rummet innan hon satte sig på sängkanten istället. Thomas borde ha saknat ner för länge sedan, hon borde ha sett till att han inte gick in i väggen.
”Hej,” svarade hon och vände blicken till honom, ”hur mår du?”

Thomas följde henne med blicken, först förvånad över att hon ens dök upp och nu också för att hon dessutom satte sig så nära? Han såg försiktigt på henne, kanske var hon inte längre lika arg. Han kunde ju alltid hoppas på det åtminstone.
"Trött som bara den, men annars bra", sade han ärligt.

Ja, att han kände sig trött förvånade henne ju inte det minsta. Så som han hade stressat runt den senaste tiden så hade hans kropp tillslut blivit tvungen att säga ifrån. Det var synd att det hade behövt gå så långt för att han skulle inse att det inte var hållbart att fortsätta i samma stil.