Yehet och Kkaebsong [PRS]

Grejen med det där var ju att Zihao inte riktigt kunde sätta sig in i det där. I hans ögon var Joshua perfekt, precis som vanligt, även om han var på tok för benig och smal. Med rynkade ögonbryn och smala ögon, gled händerna upp mot den andres kinder. Och likt så många gånger innan, fastnade de där.
”Tro mig, jag försöker verkligen sätta mig in i dina tankesätt..men det går åt helvete. I mina ögon är du perfekt och det kommer du alltid att vara”, mumlade nittonåringen och lämnade en liten kyss på den andres hjässa. ”Även om du är kort”, sade han därefter, med en glimt i ögat. ”Fast jag måste erkänna att det ger mig ett övertag. Kan liksom pussa dig i ansiktet så mycket jag vill.” Sant var drt visserligen, men ändå. Ibland var Zihao inte den smartaste männsikan på jordklotet. Aldrig snarare..han var aldrig den smartaste människan på jordklotet. Surprise, surprise.

Det är väl ändå klart att Zihao inte kan sätta sig i den situationen, det är jävligt svårt när man inte varit där själv. Och Joshua har ingen lust att försöka förklara det, folk förstår oftast ändå inte.
"Det finns faktiskt en del positiva grejer med att vara kort." Påminner artonåringen med rynkade ögonbryn. När Zihao beter sig sådär känner han sig som en lillebror, en kyss på pannan. Även om det är rätt kärleksfullt. "Det ger nämligen mig övertag också." Joshua ställer sig på tå, sträcker sig mot den andre och lämnar en djup kyss på hans läppar. "Låt inte taxichauffören vänta alldeles för länge."

”Äh, om jag inte varit böjd just nu hade du inte nått upp”, protesterade Zihao och himlade lite med ögonen. ”Men herregud..vad är det hör ens för någon konversation?” Utbrast han roat och skakade på huvudet. ”Nejdå, har inga planer på att låta honom vänta alldeles flr länge..eller jo, jag hade det, men du vill uppenbarligen bli av med mig. Ta det lugnt, jag ska gå”, avslutade nittonåringen med ett knorrande läte och följde Joshuas exempel genom att lämna en fjäderlätt kyss på de fylliga läpparna. Sedan böjde han sig ner för att fiska upp Chichi och började röra sig mot taxin, där dörren mot trottoaren stod öppen. ”Jag ringer dig när jag kommer fram och så, okej?”

"Det hade jag visst, du underskattar mig." Påpekar Joshua, han hade kunnat skutta upp och slingrar benen om Zihao, gett honom en rejäl kyss. Men just nu vill inte artonåringen ha ögon på sig. "Zihao, du vet att det inte är sant. Det var jag som ville se på film med dig, men du bestämde dig för att åka istället." Ja, det är faktiskt sant och det kan nittonåringen inte säga emot. Han tystnar, ser hur den äldre rör sig bort mot taxin med hunden i famnen. Nu kommer han bli ensam igen, i en vecka, flera, kanske en månad. Inte något Joshua ser fram emot. "Ja, gör det du.."

Nittonåringen sjönk ner i baksätet på taxin och stängde dörren, för att sedan veva ner rutan och vila armbågarna mot kanten.
”Det är faktiskt Euijins fel att jag måste åka, han har typ bombarderat min mobil med en massa hemskheter”, knorrade Zihao och gjorde en grimas. ”Och se inte så dyster ut. Svär på att jag kommer hoppa ut och aldrig lämna dig ifred om du ser sådär ledsen ut”, fortsatte han anklagande. Jo, det var väldigt jobbigt att se Joshua må så dåligt. Främst eftersom det fick Zihao att må ungefär lika dåligt själv. Och orolig. Han var extremt orolig på så många olika nivåer. Dessa telefonsamtal skulle säkerligen vara i flera evigheter pågrund av detta. Like it or not.

Det känns fel, att säga farväl på ett sådant dystert sätt. Men av någon anledning hade atmosfären sjunkit, och Joshua vet inte vad han kan göra åt det. Som vanligt förstör han allt i ett förhållande, alldeles för svag för att inte hålla sina kvävande hemligheter hemliga. Visst har Euijin messat en hel del, bett Zihao att komma tillbaka... men artonåringen kan inte sluta tänka att den äldre kanske faktiskt vill bort. Vill bort från honom, umgås med de andra istället. Inte för att Joshua dömer honom, han är inte rolig, inte frisk. De andra gör säkert Zihao betydligt gladare och på bättre humör än honom själv. Det nästa som kommer ut från pojkvännens läppar får Joshua att tvinga fram ett leende, så jävla själviskt att låta Zihao oroa sig av ingen anledning.
"Jag ser inte dyster ut." protesterar han knappt och kliar sig bakom nacken, försöker hålla händerna sysselsatta. Han får inte darra, darra visar svaghet. "Vi ses om ett tag. Hör av dig när du kommer tillbaka till lägenheten?"

”Du, jag har inte sett ett så dystert uttryck på väldigt länge”, påpekade Zihao med en tveksam blick. De mörka ögonen gled sedan upp mot taket i taxin och fingrarna pillade förstrött med Chichis krulliga päls. Klart att han skulle höra av sig. Hade han inte sagt det till Joshua typ hundrafemtioelva gånger? Ett blekt leende kröp långsamt fram över de smala läpparna och blicken återvände till pojkvännen. Fan. Varför var artonåringen så vacker för? Inte för att det var en dålig sak, men han var så underbar att den äldre av dem fick spel. Känslorna började liksom koka av upphetsning varje gång han betraktade Joshua. Återigen, klyschigt. Som. Fan. ”Jadå, jag kommer ringa direkt när jag kommer hem och inte lägga på förrän vi ses igen”, sade Zihao och tillät leende att växa sig aningen större. Sedan började hjulen på bilen snurra. ”Se till att äta ordentligt nu!” Skyndade han sig att ropa, ut genom det öppna fönstret, allt eftersom hastigheten ökade. ”Älskar dig..”

"Jag antar att jag är så ledsen över att du måste åka." Påpekar Joshua, jadå smöra lagom. Visserligen vill han inte glida bort från Zihao, vill inte vara ensam. Läpparna spricker upp i ett litet leende, finns ingen anledning till att hålla kvar vid de dåliga tankarna, att inte ta vara på sina sista sekunder. Snabbt lämnar artonåringen en kyss på den andres läppar, innan han drar sig undan. Det gör honom glad, att få prata med sin pojkvän om en timme, att få se hans ansikte igen och inte känna sig så ensam. Att Zihao inte vill lägga på, det gläder honom, även om det inte kommer hända. "Jag älskar dig också.."

Så länge det var möjligt, bokstavligen hängde Zihao ut från fönstret och betraktade Joshuas krympande gestalt. När taxin sedan svängde runt ett hörn, lutade han sig tillbaka och lät ryggen falla tillbaka mot sätet, samtaiigt som tutan gled upp utan att göra något ljud ifrån sig.
”Jaha, då var det vara du och jag då”, mumlade han och började reda ut några tovor i den vita pälsen. Varför hade nittonåringen en gnagande könsla av att han skulle ringa Joshua inom några minuter? Snacka om att ha världens sämsta självbehärskning. Pojkvännen skulle väl tröttna på honom förr eller senare, om han nu började hålla på så. Det skulle inte döda nittonårongen att vänta i en halvtimme. Eller jo, men bara rent metaforiskt.

Så fort Zihao vänder sig om, och taxin kör in på en ny gata, sjunker de slanka axlarna. Ögonlocken sluts försiktigt och Joshua tar ett djupt andetag medan det börjar duggregna, typiskt. Så fort den andre lämnat honom kommer ensamheten tillbaka, trycker ner honom mot jordens yta. Nej, han måste tvinga sig själv att vara glad, att stå ut. Visserligen gillar han sin egna tid ibland, men inte nu. Inte nu när han är så förbaskat rädd för sig själv. Benen börjar hastigt röra på sig, som att de har bråttom någonstans. Skyndar sig upp för trapporna, springer. Det är den enda träningen han orkar, upp för tio delar av trapporna i huset. Med Zihao tog han hissen, kanske för att gömma behovet av att träna för honom. Fy Joshua, meningen är ju att du inte ska gömma något alls när det kommer till pojkvännen, hemligheter brukar alltid ta kål på dem.