Förlåt förlåt förlåt!
Jagt ska åka bor i en vecka, och kommer nog inte hinna lämna ut resultatet förräns åtminsotnde en dag.
Men jag har en idé! jag lägger ut alla noveller här, och sedan får alla gissa hur många poäng de olika lagen vinner 2 bonuspoäng! (2:an 1 och de andra inget) Här kommer novellerna!:
Magic muggles:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Tänk dig en stor lurvig varelse som viftar med svansen och springer snabbt mot dig av glädje så fort du bara gått ut och hämtat posten. En sån hund är Sibone. En stor, svart, vit och brun Sankt Bernhard som lägger sig ner vid dina fötter och gnyr svagt för att hon vill att man ska klappa henne. En genomsnäll hund som följer än i hälarna vart man än går. En sån lojal, gosig och underbar hund har familjen Grundvik. I deras vardagsrum har de en fin teckning som föreställer alla i familjen. En sträckgubbe med långt brunt hår, svarta prickögon och en stor, röd och glad mun, mamma. En annan sträckgubbe med kort blont hår, blåa prickögon, arga ögonbryn och en arg mun, styvpappan Rickard. En liten noggrannare figur, hälften så kort som alla andra, med gröna prickögon, runda stora öron, en liten, liten näsa, en superglad röd pussmun, en lång rosa trekantsklänning, röda klackeskor och långt, lockigt och rött hår, Ida. Sen är det sist men inte minst, en hund som är större än Ida och som är ritade med färgerna svart och brun. Den har långa svarta öron och små små svarta prickögon, Sibone. Det är så Ida tycker att deras fina familj ser ut. Hon har själv ritat bilden för ungefär en vecka sen. Nu kollar hon på den med huvudet på sne och med ett konsentrerat ansiktsuttryck. Hennes näsa är för liten och Rickard för sur. Han är ganska glad trots allt men just då, när teckningen ritades så var han sur. Men det är inget stort som förväntar sig av en fyraåring tänker hon samtidigt som hon drar en stol under tavlan och kravlar upp på den. Nu när hon fyllt fem kan hon säkert förbättra den en hel del. Hon tar ner den inramade teckningen och går ner till pysselbordet. Där tar hon fram allt som behövs. Hennes pennor, ett sudd, lim, papper och glitter. Sen så sätter hon igång. Hon limmar på glitter på klänningen, ritar Rickards mun gladare och fixar en näsa till alla. Allting direkt på glaset. Efter en stunds pysslande så håller hon upp tavlan framför hennes ögon med ett smile på läpparna. Mycket bättre. Hon hänger nöjt upp tavlan igen på dess plats på väggen när hon hör någon ropa hennes namn.
- Ida, vi ska åka nu! Du vill väl träffa mormor?
Ida fylls av sprudlande glädje när hon tänker på mormor och hennes ljuvliga kakor. Hon ger den lurviga, genomsnälla Sankt Bernharden Sibone en sista kärleksfull klapp innan hon springer ut till bilen.
Efter tre långa roliga dagar hos mormor så åkte Ida tillsist hem igen. Hon sprang ut till deras röda bil igen och satte sig i sin blåa, mjuka barnstol bak i bilen. Den vinglade till lite när de började åka.
-Ida, sa mamma och lät lite ledsen och darrig på rösten.
-Mamma, sa Ida med ett skratt
-Men Ida, lyssna nu. När du kommer hem så kommer inte Sibone vara där. Hon och pappa har åkt till parken för att gå på en lång promenad och hälsa på en av pappas kompisar. De kommer hem imorgon.
Ida fundrade en stund varför hon först inte sagt att pappa inte skulle vara hemma när hon kom hem, men skrattade sen igen och gjorde klappramsor med stolen hela vägen hem.
Ida gick sakta runt i familjens lilla villa och tittade på allt. Varenda detalj var sig lik, ljusstaken i hallen och gosedjuren i hennes säng. Men det var någon som saknades. Den snövita, lurviga hunden Sibones frånvaro gjorde att huset kändes kusligt tomt. När det började bli mörkt utanför fönstren och Sibone och pappa fortfarande inte återvänt började hon bli riktigt orolig. Det brukade inte alls ta så här lång tid att gå ut med Sibone. Kanske hade pappa gått vilse, fast den kloka hunden skulle såklart hitta hem direkt. Men mamma försökte få Ida att förstå att allt var bra, trots att hennes magkänsla sa något annat. Det verkade som att hennes mamma bar på en hemlighet.
Ida vaknade över att några ensamma solstrålar letade sig in genom fönstret. De dansade lätt framför hennes halvslutna ögon och hon studerade dem ett tag, innan hon böjde sig fram för att klappa den lilla hunden som alltid brukat sova ihopkrupen vid hennes fötter. Men idag kännde hon ingen varm päls mot sina små händer, utan bara lakanets blanka yta. Sibone hade inte återvänt. Oroligt klev hon kvickt ner från sängen och springer in i köket i bara nattlinnet.
- Mamma, Sibone är inte här! gråter den lilla flickan förtvivlat.
- Jo, söta lilla Ida .. Började hennes mamma oroligt. Det är en sak som jag måste berätta för dig.
Hon drar efter andan, som om hon tvekar att säga dem. Precis när hon öppnar munnen så ser hon ut att ångra sig.
- Jo, det är så att Sibone blir kvar en dag till, men pappa kommer hem.
- Vem tar hand om Sibone, då?
- Det .. Det fixar sig.
- Men jag saknar henne!
Ida brast ut i hejdlös gråt. När ska hon få träffa sin bästa vän, egentligen?
Det var mitt i natten när Ida hörde sin pappas välbekanta knackningar på ytterdörren. Hon kunde inte sova trots alla vaggvisor, det enda hon tänkte på var hennes älskade hund.
- Men Ida, är du vaken? frågade han förundrat när han såg sin dotter gå ner för trappan.
- Oj förlåt, jag förstår att det måste vara jobbigt nu när hon har gått bort, kommer han ihåg och ger Ida en liten tröstande kram.
- Vi skulle ju inte säga något! fräste mamman. Hon kan ju bli ledsen!
- Har du inte berättat för henne, Mona? Hon måste väl få veta att hunden har dött!
Deras gräl avbröts av en liten flickas förskräckta skrik.
- Sibone! Hon kan väl inte vara ..? Åh nej, nej, nej! Varför sa ni inget?!
Hon vände sig snabbt om med tårarna hejdlöst rinnande och springer upp för trappan och in på sitt rum.
Ida höll mamma hårt i handen. Hennes ögon som såg på den stora kartongen Sibone låg i, var rödgråtna. Hon hade varit uppe hela natten och gråtit med mamma och pappa. Hennes pappa kom och tog hennes andra hand. Han hade nästan gråtit mer än Ida. De hade grävt ett hål i marken under körsbärsträdet och Ida hade ritat fina teckningar på lådan. Mamma tog kartongen och la försiktigt ner den i hålet. Hon la också ner några av Sibones älsklings saker. Hennes pipleksak, lite korv, Idas låtsasfläta, som hon brukade busa med, och massor av blåbär. De började täppa igen hålet med jord under en tystnad, som var så tung så den pressade på Idas lilla femåriga hjärta. Det slog så fort att hon blev yr. Hon kramade mammas hand ännu lite hårdare medans pappa sa några ord om hur snäll och fin Sibone var, men Ida lyssnade inte. Hon tänkte på alla minnen hon haft med den underbara hunden, och började gråta mer när hon tänkte på att hon aldrig skulle få träffa henne igen. Efter det som kändes som en evighet gick de in igen.
Ida hoppade ur bilen och sprang till dörren till kenneln. Hon knackade tre gånger innan hon inte orkade vänta mer, öppnade dörren och gick in. En liten, kritvit, lurvig valp sprang mot henne, medans tre andra stod och kollade på henne med skrämda miner. Det var två år sedan Sibone dött nu, fast Ida kunde fortfarande inte komma över det, så mamma och pappa bestämde sig för att köpa en ny hund, och Ida fick välja själv vilken. Pappa kom in och trampade av snön från fötterna innan han gick in till valparna. En ung tjej med långt, brunt hår gick mot dem.
-Är det ni som ska köpa en av hundarna? frågade hon.
-JAA! skrek Ida av upphettsning så alla valparna sprang och gömde sig vid hundmamman igen. Hon gick dit och satte sig på huk. Hon tog upp den snövita valpen hon först sett och den skakade till först, men la sig sedan ner och somnade efter en stund. Ida kollade på den och borrade ner huvudet i valpens päls.
-Lajka ska du heta, viskade hon hot valpens huvud där den låg och sov. Hon kollade på den igen, och sa försiktigt till kennelägaren:
-Denhär vill jag ha!
-Är du säker? frågade hon. Hon är väldigt ivrig och sprallig. Kan du verkligen klara det?
Men när hon såg valpen sova i Idas armar så såg hon verkligen hur mycket de älskade varandra, redan nu.
-Hon, hon blir jättebra till er, sa hon sen.
Ida sken upp och satte sig ner med Lajka. Hennes nya, underbara hund.
The cool witches
Spoiler:
Tryck här för att visa!”Hör du moroten!” ropar Jonas och börjar gå mot mig tillsammans med sina följeslagare Emil och Robin.
Jag vänder mig genast om och springer iväg. Skolgårdsgruset knastrar under mina gamla gympaskor, och jag hör deras röster när de kastar glåpord efter mig.
Att de aldrig ska tröttna, aldrig sluta. Jag sätter mig under ett stort träd i ett avlägset hörn av skolgården.
Det började redan i nollan, och sen har det bara blivit värre. Först var det bara utfrysning, när de andra lekte kurragömma eller spelade fotboll och jag frågade om jag fick vara med var svaret alltid nej. Med tiden blev det värre, det utvecklades till ramsor och fula ord om mitt röda hår och fräkniga ansikte, ”Moroten” var snart mitt nya namn. I början hade jag försökt säga ifrån eller berätta om det för min fröken men jag upptäckte snart att det bara gjorde det värre.
”Hej Nils. Hur var det i skolan?” frågar pappa vänligt från köket.
”Bra”, svarar jag, med tiden har jag blivit en riktigt bra lögnare.
Vi bor i en stor villa i tegel i utkanten av staden, mamma, pappa och jag.
”Var är mamma?”
”I vardagsrummet tror jag”, säger pappa.
Jag går in i det stora, ljusa vardagsrummet. Mamma ligger i den ljusblåa soffan och läser.
”Hej, gubben”, säger hon och lägger undan boken.
”Hej, hur mår du idag?”
”Jag mår bra”, säger hon och reser sig upp. ”Jag ska gå ut i trädgården.”
Min mamma har en psykisk sjukdom som gör så att hon ibland får ”anfall” som läkarna kallar dem, tappar fattningen och inte beter sig som sig själv. Hon fick ett sådant anfall häromdagen och efteråt brukar hon ofta vara väldigt trött, som om det inte skulle räcka med att de i skolan mobbar mig. Mitt liv är ett helvete, och det blir bara värre för varje år som går.
Efter middagen går jag upp och sätter mig på mitt rum. Alla väggarna i rummet är vita utom en som har en klarblåfärg, jag sätter mig på fönsterkarmen och ser ut genom det stora fönstret. I trädgården vajar träden sakta i den varma sommarvinden. På gatan cyklar två små barn omkring och i trädgården som tillhör huset mittemot vårat gungar en glad flicka som ser ut att vara några år yngre än mig, i en stor ek. Jag och de bor på samma gata, i nästan likadana hus och flickan går till och med på samma skola som jag. Men det finns ändå en stor skillnad mellan mig och dem, de är lyckliga och jag är olycklig.
Jag går mot den fula skolbyggnaden med min röda ryggsäck över axeln när jag hör dem, Jonas, Emil och Robin.
”Varför sprang du iväg igår, Moroten?” frågar Jonas och går mot mig.
Jag vänder mig om för att springa men där står plötsligt Robin.
”Du kommer inte undan så lätt”, säger Robin och ler hånfullt mot mig.
Nu, kommer det, Jonas kommer att slå mig tills jag ligger i gruset med uppskrapade knän, blåmärken på armarna och visdomen om att jag måste komma på ett sätt att förklara mina sår för mamma och pappa. Det är då det händer, Jonas snubblar över något och ligger strax själv i gruset med blödande knän. Jag får inte missa chansen, medans Emil och Robin hjälper honom upp springer jag så fort jag kan mot det vitkalkade skolhuset. Medans Jonas ropar efter mig;
”Vänta du bara!”
Så fort det ringer ut till rast rusar jag ut ur klassrummet och ut på skolgården. Jag måste hinna gömma mig innan de andra kommer ut, annars är det kört. Men Jonas fattar vad jag tänker göra och rusar efter mig med Emil och Robin tätt bakom.
Vår fröken står en bit bort men antingen så märker hon inget eller så låtsas hon inte om mig.
De fångar strax in mig och Jonas börjar slå mig medans Emil och Robin håller fast mig. Det svider i huden när hans hand träffar min arm med ett ljud som när man svingar en piska i luften, men jag biter ihop. Om jag skriker nu blir det bara värre. Det är då jag ser honom, pappa han går längs gatan utanför skolan solen skiner på honom och han har sin jobbväska över axeln. När han ser oss stannar han upp en kort stund innan han rusar in på skolgården och går fram till oss. Erik och Robin tittar skrämt upp på pappa och Jonas drar nervöst undan sitt rufsiga, blonda hår från ansiktet.
”Vad tror ni att ni håller på med?!” säger pappa argt.
Fröken kommer plötsligt småspringande. Det ljusbruna håret har lossnat lite från hennes annars så strama knut och hon ser ovanligt nog nervös ut.
”Åh, hej Tom”, säger fröken och tittar nervöst på pappa.
”Vad ska det här betyda?” säger pappa och är nu istället vänd mot min fröken.
”Åh, jag är säker på att det bara var en lek”, säger fröken och vänder sig mot Jonas, Robin och Emil som nickar alla tre.
”Ja, exakt. Vi skämtade bara, Nils var med på det. Visst Nils?” säger Jonas och vänder sig mot mig.
Det är nu jag har chansen, chansen att berätta om allt för pappa. Men ska jag våga ta risken när det kanske inte hjälper och allt kanske bara blir värre?
”Nej, det var jag inte”, säger jag tillslut.
”Nils, var snäll och berätta allt för oss nu”, säger pappa, när vi kommit hem.
Han och mamma sitter i soffan medans jag sitter i en fåtölj mittemot dem.
När jag berättat om allt för mamma och pappa säger ingen något på en lång stund. Sen öppnar mamma munnen.
”Varför har du inte sagt något tidigare? Varför berättade du inte om det för oss eller fröken?”
”Jag försökte berätta om det för fröken i början men hon låtsades inte om det! Och när Jonas, Emil och Robin fick veta att jag hade berättat för fröken blev allt ännu värre och de sa att om jag berättade något för er skulle det hända något hemskt!” utropar jag och sedan kommer gråten, det är inte en tyst, lugn gråt utan en högljud, hulkande gråt.
Mamma sträcker ut sina armar och jag kryper upp i hennes varma famn.
”Jag kan inte förstå att din fröken inte försökte stoppa det”, säger hon.
Jag vaknar nästa morgon av höga röster nere i hallen. Jag kliver upp ur sängen och går ner till bottenvåningen. Där står till min förvåning två poliser och pratar med pappa. Hans ansikte är blött av tårar och han ser rädd ut. Vad det en är som har hänt är det alvarlig, tänk så är det något med mamma!
”Du borde nog berätta för pojken innan någon annan gör det”, säger den ena polisen till pappa.
Pappa vänder sig om och får plötsligt syn på mig.
”Vi går ut en stund så att ni får prata ifred”, säger den andra polisen och de lämnar huset.
”Kom”, säger pappa och leder ut mig till vardagsrummet.
”Vad har hänt?”
”Din mamma fick ett anfall inatt…” jag visste det. ”Tidigt imorse hittades hon sovande i din frökens hus, bredvid henne låg en blodig kniv och din frökens döda kropp…” här tystnar pappa och gråten tar över. ”Du måste förstå Nils, att det inte var din mamma som gjorde det utan hennes sjukdom”, säger han tillslut.
Mamma ligger i en vit sjukhussäng, i ett vitt rum, i en vit byggnad. Hon har varit här i en vecka nu.
”Jag är så ledsen”, säger hon.
”Det var inte ditt fel”, svarar pappa.
När jag först fick veta vad mamma har gjort trodde jag att hon skulle hamna i fängelse. Men det gjorde hon såklart inte. Tills vidare bor hon på ett sjukhus nära vårat kvarter. Vad som kommer hända sen säger läkarna helt beror på hennes sjukdom. Hon får nya mediciner nu och om de fungerar kommer hon få flytta hem igen.
Jag går genom korridoren i min nya skola. Efter allt som hänt tyckte mamma och pappa att det var bästa att jag bytte skola.
”Hej!” säger en tjej och går fram till mig.
Hon har långt, blont hår och klarblå pigga ögon.
”Jag heter Siri”, säger hon och ler.
”Nils”, säger jag och får fram ett litet leende.
Allt kanske faktiskt kan bli bättre.
The marauders
Spoiler:
Tryck här för att visa!Vi befinner oss i Primo, 50 framåt i tiden i det som en gång var Amerikas Förenta Stater.
June Lake, dotter till Ministern, är uppfostrad till att älska och tjäna sitt land.
”Priviligerade kommer först”. Så låter Primos motto.
Testet är ett fysiskt och psykist test som alla barn över 10 måste göra.
Ebolautbrott härjar i dom fattigare sektorerna.
Dolksällskapet är en motståndsgrupp som arbetar för att få Primo fall. Eddie Swan är deras skickligaste rebell. Eddie och Junes öden var aldrig menade att korsas, tills en dag, då allt förändras och förklaras...
Jag gick genom dom mörka gatorna.
Egentligen vill jag inte göra det så här sent på kvällen men pappa hade skickat henne på ett ärende och det hade tagit så långt tid att klockan hade blivit mycket.
Jag drar min halsduk tätare omkring sig. Vinden blåste hårt och mitt hår flög omkring mig.
Plötsligt träffade någonting mig, ett hårt slag. Jag var inte beredd.
Jag föll handlöst mot trottoaren och svimmade.
När jag vaknade var hennes händer och fötter hårt bundna.
Jag stönade.
En bultande smärta i huvudet visade att jag nog skulle få en enorm bula.
”Vem är du?” Hördes bakom mig.
”Någon” Svarade jag. Hon hade fått 1.500 poäng i testet och var van vid att få utstå olika test eftersom det ingick i agentträningen.
Eddie
Flickan var smart, vilket märktes på henne. Undrar om hon var på väg mot gemma-sektorn eftersom hon hade så pass dyra kläder.
”Vem är du?” Frågade flickan. Jag skrattade.
”Och du tror att jag skulle avslöja det för dig?”
Jag ställde mig framför henne. Hon hade ett vackert utseende.
Hennes käkar var spända och ögonen kalla.
”Vad gör jag här?” Frågade hon.
Jag sneglade på henne.
”Det är dags för dig att få veta sanningen”
”Vilken sanning?”
Vi gick genom den mörka korridoren. Jag öppnade dörren till vänster. Där satt Patro, vår ledare.
”Jag ser, miss Lake" skrockade han.
June
Jag stirrade på mannen. Var det verkligen...?
Det var kommendörkapten Nima! Pappas högre hand!
Jag flämtade ofrivilligt till.
Min första impuls var att varna pappa. Men jag kom på att jag var fastbunden.
”Vad vill ni?” Sa jag stelt.
Nima, eller Patro, log och ställde sig upp. Han gick bort mot fönstret och började berätta:
”När din far blev Minister, för 50 år sedan, var han blott bara 20 år. Han drömde om en bättre värld. Men Senaten gillade inte hans ideér och funderingar. Dom anställde en infiltratör, som även är din döda mor, att mörda honom. Men hon misslyckades och dom gifte sig.
Men hennes lojalitet brann ändå hos Senaten, så hon övertygade din far att lyda dom.
Allt förvärrades. Din far blev maktgalen.
Ebola-utbrotten som härjar i Pauper-sektorerna? Det är inte några slumpmässiga utbrott.
Om man inte klarar Testet så skickas man iväg till "arbetsläger". Eller, det sa iallafall Staten att dom gjorde. Nej, dom skickar iväg barnen till laboratorium, tar prover på deras blod och DNA, skickar iväg det till ett annat laboratorium som sammanställer dom sjukaste bloden och DNA:en, och skapar på så vis en ny Ebola-form.
Du har ju blivit lärd till att tro på dessa galenskaper. Men nu har du fått veta sanningen.” Patro suckade och satte sig igen. ”Vill du hjälpa till att störta Primo?”
Eddie
Jag såg hur June tänkte intensivt och hur Patros ord ekade i hennes öron.
Hon var likblek men sade tillslut med fast röst:
”Och du vill att jag ska tro på det här?”
Patro skrockade.
”Precis lika envis som din mor” sa han.
June fnyste.
”Du tror oss inte?” Sa Patro. ”Nå, titta här då”
Han gick fram till ena väggen och drog bort skymket som skymde för den stora tv:en. Han kopplade in några sladdar och sen visades en bild på ett laboratorium, där ett par läkare höll på att undersöka ett sjukt litet barn.
Ljudet var av, men man kunde fortfarande se barnet som skrek och sedan svimmade av. Två läkare bar ut barnet på en bår.
”Vet du vart dom förde honom?” Frågade Patro June. Hon var om möjligt ännu blekare än föut och skakade på huvudet till svar.
”Dom förde honom till gaskammaren” sa Patro.
Det var tyst en stund.
”Jag gör det” sa June. ”Jag följer med er”
June
Det tog emot av att säga det, men jag var tvungen. Jag kunde inte låta galenskaperna fortsätta.
Och den där Eddie...
Jag sneglade på honom i ögonvrån. Hans ljusbruna, korta vågiga hår, hans mörka, gulliga ögon.
Men skärp dig, June! Vi är mitt uppe i en revolution!
Ändå...
10 år senare
June och Eddie är nu ihop och lever i Los Angeles. Revolutionen lyckades och Primo vlev Amerikas Förenta Stater tillslut. Vi vet vad som hände i dåtiden, vi vet vad som händer i nuet men vi kommer aldrig veta vad som kommer hända i framtiden.
Brett leende
Spoiler:
Tryck här för att visa!En solig junimorgon vaknade Miranda av ett förfärat skrik. Hon for upp ur sängen och sprang mot sin mammas sovrum. Plankorna knarrade under hennes bara fötter och hon hoppades att ingenting allvarligt hade hänt. När hon kom fram till moderns dörr slet hon upp den, men där inne hade ingenting hänt. Eller jo, fru Larsson hade upptäckt en liten rynka i sitt ansikte. Hon var helt förfärad och märkte knappt när hennes dotter trött gick därifrån.
"Vilken katastrof!" mumlade hon för sig själv där hon satt och grejade med olika bruna ansiktskrämer framför en stort rosa sminkbord. Men hon sansade sig snabbt och grep resolut tag i en stor pudervippa, med vilken hon la på ännu mer smink på den lilla rynkan. Om hon sedan vinklade huvudet exakt rätt och skruvade ner de starka lamporna lite syntes det inte ett spår av rynkan, och hon nickade nöjt för sig själv.
Miranda smällde igen dörren efter sig och suckade. Typiskt hennes mamma. Hon gick till köket och möttes av en nästan tom kyl, med undantag av några flottiga pizzabitar, en överfull soppåse och moderns halvfulla spritflaskor på diskbänken. Miranda kunde inte låta bli att låta tankarna susa iväg till Lasses familjs trivsamma kök, med gott om god mat, rutiga gardiner i fönstret och bäst av allt - snälla föräldrar. Hennes egna var däremot inte mycket att hurra för... Hon suckade igen, hällde upp ett glas mjölk och passade på att hälla i fem skedar O'boy istället för två som fadern förordade. Sedan öppnade hon skafferiet och tog ut paketet med cornflakes, men det ekade tomt istället för att rassla när hon skakade det. Irriterat ställde hon ner det på diskbänken och gick med långa kliv, för andra gången den här morgonen, mot sin mammas dörr.
När Miranda slog upp dörren till Anna-Brittas rum hittade hon henne fortfarande sittande vid sminkbordet, fast med sin iPhone 6 i handen. Hon plutade med läpparna och knäppte en selfie som hon snabbt delade på Instagram och Facebook. Ursinnig slet Miranda ifrån henne mobilen och började skrika på henne.
"Du kunde ha köpt lite mat till din dotter istället för all den här skiten!" Hon svepte med armen över rummet och Anna-Britta såg närmast rädd ut. Men snart gaskade hon upp sig och vrålade tillbaka:
"Du då! Hur mycket kostade inte den där hårfärgen! Blått hår! Missbildade unge!” Fru Larsson hämtade andan och kollade fientligt på sitt barn. Miranda gick därifrån med högburet huvud och stängde dörren efter sig. Därefter sprang hon ut och fortsatte iväg mot skogen. Inte kunde hon rå för att hon ville ha blått hår.
Anna-Britta sjöd av irritation. Hur kunde flickan ha mage att skrika åt henne sådär? Och att påstå att hon prioriterade sitt utseende framför mat! Det var ju ändå Anna-Britta som såg till att ungen fick mat på bordet och kläder på kroppen när Åke var på sina affärsresor, och om hon sedan ville unna sig något lite extra, då kunde man väl inte beskylla henne för att vara självisk. Förstod inte Miranda det?
Efter en stunds fundering hade hon bestämt sig för att hoppa över frukosten och hade istället satt sig i soffan med ett vinglas i handen, tittade på människorna som jäktade fram utanför. Arma själar som inte förstod sig på livets goda. Hon skulle aldrig bli som dem.
En gamling med rollator utanför påminde henne om hennes mamma och hon rös till. Hon skulle aldrig bli som henne heller. Sitta och gagga på ett ålderdomshem, knappt kunna äta själv och låta dagarna passera utan några släktingar som hälsade på. Anna-Britta brukade skicka ett födelsedagskort, om hon nu kom ihåg det, men helst ville hon bara glömma tanten. Hon ville aldrig komma i närheten av henne igen.
Var tusan var Miranda? Irritationen som hade dämpats rejält av vinet kom tillbaka igen, dubbelt så stark. Att bara sticka iväg sådär utan att ens lämna en lapp om var hon var, maken till ohyfs! Och inte kunde Anna-Britta ringa henne heller. Hon hade motvilligt gett dottern en liten Samsung för ett par år sedan, men Miranda använde den knappt och tog den aldrig med sig. Säkert var hon hos den där slyngeln Lasse. Anna-Britta hade familjens nummer, men aldrig i livet att hon skulle ringa och be på sina bara knän att flickan skulle komma tillbaka. Oduglig var vad hon var, ute och rände istället för att hjälpa sin stackars mor. Hon tog ännu en klunk av vinet. Plötsligt kom hon ihåg att hon glömt att hämta posten. Hon ställde ner glaset på soffbordet och lunkade mot dörren.
När Anna-Britta hade träffat Åke hade hon varit ung och vacker. Han med för den delen. Åren gick och de levde lyckliga i sin lägenhet berusade av kärlek. Det var alltid rent på grund av den smutshatande Åke och de levde gott. Men så en dag föddes Miranda och allt blev annorlunda. Bebisen smutsade ner så mycket att Åke inte kunde vara hemma utan lämnade dem flera veckor i sträck. Plötsligt en dag hade fru Larsson fyllt 40 år och det ställdes till med en ryslig fest. Dagen efter hade hon vaknat med huvudvärk och sett sig i spegeln. Vad hon såg fick henne att skrika - hon hade en stor äcklig vårta vid näsan. Från och med den dagen hade hon lovat sig själv att aldrig bli lika gammal som sin konstiga mamma.
Hon bläddrade snabbt igenom posten. Dagstidningen hade hon redan lagt åt sidan, nu återstod reklam, räkningar, reklam, räkningar... Och ett brev. Anna-Britta kisade misstänksamt på det, vem skulle skicka brev till henne? Hon vände och vred på det lilla kuvertet. Det fanns ingen avsändare, men hennes namn och adress var skrivna med Åkes bekanta, gnetiga handstil. Det gjorde henne ännu mer förvirrad. Åke brukade aldrig skicka någon post när han var på sina affärsresor. Hon hämtade en kniv från köket och sprättade försiktigt upp kuvertet, och ut ramlade ett litet svartvitt fotografi. Med bävan tog hon upp det.
Det föreställde Åke i fängelsekläder, hållandes i en skylt med orden Åke Larsson, fånge 867 och med en ondskefull glimt i ögonen. Anna-Britta kippade efter luft och letade desperat i huvudet efter lösningar som motbevisade det hon såg. Det måste vara ett skämt, Åke var ingen brottsling. Det var ett skämt. Det måste det vara. Hon klamrade sig desperat fast vid tanken, även om hon visste att Åke inte hade mycket till humor, och vände med darrande hand på fotot. Kanske hade han skrivit något som förklarade det här. Allt var säkert bara ett skämt.
Det stod bara tre små ord på baksidan, tre ord som förändrade hennes liv.
Sanningen är skrämmande.
OBS! EN GISSNING PER GRUPP!
♥
Mugglarportalen