Not what I wanted [PRS]

Stämningen i sovrummet hade verkligen gått från att vara lekfull och trevlig till någonting helt annat. Den var inte obehaglig eller så, men passionerad och lite mörkare än innan. Zihao förde händerna längsmed den smala ryggen, över alla kotor upp mot den andres nacke. Bitmärkena skulle nog kunna föra till sig en hel del uppmärksamhet och för deras egen skull var det nog bäst om de satte för ett plåster eller liknande. Kroppen pressades mot Joshuas, hårt men samtidigt varsamt. Rörelserna var försiktiga, mjuka och inte aggressiva.
”Det här då?” Undrade sjuttonåringen och pressade sig aningen hårdare mot Joshua, med lite mer kraft än innan. ”Känns det ännu bättre nu?” Viskade han och lämnade samtidigt små kyssar över den sköra huden som sträckte sig över nacken. Det kändes annorlunda än det gjort första gången. Kanske för att de tvingats ifrån varandra under en så lång tid, eller för att deras kroppar ändrat på sig. Däremot var det inte en dålig sak, då det kändes extremt bra. Euforiskt snarare. Händerna sökte sig ner mot höftbenen istället och rörelserna intensifierades. Fortfarande mjukt och försiktigt, men samtidigt tillräckligt hårt för att det skulle kännas bra för dem båda. Nu var Zihao ingen expert. Sextonåringen var hans första pojkvän, den första människan han känt en så dragande attraktion till. Både fysiskt och psykiskt då. Han älskade honom verkligen, till hundratio procent om inte ännu mer, och ville ha honom på alla sätt och vis.
”Jag vet att jag har sagt det innan, men du är..du är så jävla perfekt”, mumlade han med en liten darrning på rösten. Kropparna hade hamnat sådär underbart i synk igen, som om de utförde någon slags dans och kände till varje steg. Den förra gången hade det mycket riktigt varit perfekt, den där gången i den spökande stugan, men nu? Taken ökade lite, sakta men säkert och Zihao var tvungen att bita sig själv hårt i tungan. Sovrummet låg på den tredje våningen och det var nog bra det. Det ville säga om Yaosu inte kilat in i sitt rum som låg rakt därunder. Shit vad pinsamt. Fast det orkade han inte fundera på i den stunden. Värmen, kärleken - det tog helt enkelt över och han bestämde sig för att allt det där andra kunde vänta.
”Vill du att jag ska lägga av?” Rösten var mörk och alldeles svajig, nästan som om den tillhörde en väldigt full person. Tydligen var det så Zihao reagerade av njutningen. ”Eller är det bra?” Frågade han därefter och greppade tag ännu hårdare runt höfterna. Var det fjantigt eller lite gulligt att han var så jävla orolig? Bra fråga, den kunde nog bara Joshua svara på.

Okej, så den mysiga, snälla stämningen har definitivt gått ut för. Inte på något negativt sätt direkt. Men den där gulliga, oskyldiga atmosfären är långt borta. Rummet har blivit fylld med tysta, nöjda små läten och stön, men även viskande ord till varandra. Som om något bara gör dem bägge två ännu mer tända på varandra. Varje gång den äldre pressar sig upp mot Joshua tappar han andan, och deras andning går som i en vacker liten takt med varandra. Nu hoppas den yngre av dem innerligt att rummet är någorlunda ljudisolerat, och att de andra i huset inte är några meter ifrån dem. För i såna fall ligger de i stor, stor trubbel. Han vill nämligen inte att modern ska få reda på deras lilla hemlighet pågrund av detta, verkligen inte. Hur som helst har alla de där funderingarna på blodet, på den brustna läppen och såret vid nacken försvunnit helt och hållet. Där och då är det enda han kan tänka på Zihao, och hans kropp.
”Mhm..” Svarar den yngre av turturduvorna, han kan inte riktigt få ut en fullständig mening utan att skaka lite på rösten. Men det är ett svar åtminstone, och det är ju bra. Takten ökar och ökar, medan de svettiga kropparna möts gång på gång. I jämförelse med det som hänt i den spökande stugan och här.. ja, de har sina skillnader. Båda gångerna lika perfekta, men den här gången är det mycket mer euforiskt, fortfarande kärleksfull och känslig, men mer sexuell laddning på något sätt. De har ju trots allt suktat efter varandra väldigt länge.
”Du, du är perfekt,” än en gång brister rösten lite grann, men orden är hörbara. Någorlunda åtminstone. Ljuden som vill tränga sig förbi läpparna är rätt svåra att hålla koll på, men Joshua biter sig hårt i underläppen, tvingar sig själv att hålla lite mer tyst. Den där frågan som kommer sen får ett litet leende att stryka sig över de fylliga, nu vinröda läpparna. Zihao är rätt försiktig, noggrann med att se till så att det är bra. Vilket verkligen gläder Joshua. Samma liten del där inne vill säga nej, främst med tanke på det där blodet som pojkvännen slickat upp, men han lägger dövörat till. Joshua är som förlorad i stunden, och han verkar inte vilja lyssna på sin hjärna ett endaste dugg.
”Nej, inte lägga av..” Dumma lilla pojke.

Joshua ville inte att Zihao skulle sluta och tja, sjuttonåringen höll med om det där. Därför fortsatte han med den lilla dansen utan att ställa ytterligare frågor. Deras kroppar hörde ju liksom hemma hos varandra, det kunde ingen av dem förneka. Och det var väl ändå bara naturligt att de inte verkade kunna få nog av varandra? Från morgon till kväll hade de gått och väntat på den här stunden och därmed hade alla känslor byggts upp under tiden. Så nu, när de äntligen var tillbaka i varandras armar, var det inte konstigt att allting exploderade på en och samma gång.
”Okej, okej..jag ska inte lägga av”, lovade den äldre och strök händerna upp och ner längsmed den magra ryggen. Även om blåmärkena var oroväckande och såg smärtsamma ut, var huden väldigt mjuk - nästan som sammet. Intensiteten ökade ännu en gång och snart rymde ett förnöjt stön de lätt särade läpparna. Han ville ha mer och Joshua hade ju sagt att han inte ville lägga av. Inte riktigt än i vilket fall.
”Du är lika perfekt”, viskade Zihao och övergick till rörelser av det mjukare slaget. Nu var det inte lika intensivt längre, inte samma hårdhet i rörelserna. Med andra ord mer försiktigt och varsamt, med slutna ögonlock och tänderna gnagandes i underläppen. Att sluta bara sådär skulle bara göra dem ont. Det var smartare att låta allting spela klart och dra ner på takten istället, så att kropparna hann hänga med i svängarna.
Motvilligt drog han sig undan och föll ner på madrassen med en ytterst nöjd suck. Andningen var fortfarande ganska häftig och hjärtat klapprade på i en jädra hast. Dunk, dunk, dunk. Allting dunkade för tillfället. Sjuttonåringen rullade över på sidan och betraktade Joshua, drog några hårstrån bort från pannan på honom innan han lämnade en lång kyss över de vinröda läpparna.
”Är det konstigt att jag inte är helt nöjd än?” Undrade Zihao och en liten rodnad spred sig över de skarpa kinderna. ”Du borde nog ta en dusch förresten..” fortsatte han med en menande blick och frustade till. Jo, annars kanske han skulle få sig en liten trevlig överraskning senare under dagen. ”Var det bra? Jag gjorde dig inte illa va?” Frågade han efter några tysta sekunder slingrade armarna om pojkvännen. Han hade redan hunnit glömma smaken av blod, smidig som han var.

Det enda som fyller rummet med ljud är de små, nöjda lätena som slingrar sig ur deras läppar och hud som pressar mot hud. Gång på gång. Den lediga handen, som inte är nergrävd i den äldres mörka lockar, griper tag om lakanet. Tyget är varmt välkomnande precis som den svettiga kroppen precis bakom honom. Inte lägga av, inte lägga av. Nej, Joshua skulle nog kunna hålla på så här i all evighet, hela kroppen värker av njutning, smärtan som först stungit till honom är som bortblåst. Det där förnöjda stönet som sipprar ur från pojkvännens läppar får kinderna att bli än mer rosiga och hela kroppen att bli glad. Rörelserna blir lite mer varsamma, inte lika intensiva eller hårda. Däremot tar det inte lång tid för Joshuas mun att få ur sig ett lika förnöjt stön, och de bägge två faller ner mot madrassen. Ögonlocken är fortfarande slutna, läpparna lätt särade och bröstkorgen hävs upp och ner i en snabbare takt än innan. Han ser till att återfå andningen lite grann Innan han öppnar ögonen halvt om halvt, och vänder blicken mot Zihao. Den där långa kyssen välkomnar han, men riktigt mer än så erbjuder han inte. Nej, han behöver andas innan de börjar brottas igen. Andas är viktigt, väldigt viktigt.
Inte helt nöjd än? Aj. Nu vet lilla Joshua djupt där inne att det inte är något personligt, verkligen inte. Men ändå får den där dumma hjärnan honom att tro att det är fel på honom. Att hans kropp inte varit tillräcklig. Även om det verkligen är långt ifrån det som Zihao faktiskt sagt.
”Jo, det borde jag nog.” Viskar han med ett lätt litet skratt innan han långsamt börjar lämna små kyssar över den bara halsen. Han vill väldigt gärna göra den äldre nöjd, glad. Just där och då är det det enda han vill. Däremot blir han lite avbruten av den nya frågan. Har han glömt bort hålet i läppen? Eller hålet i huden?
”Nej.. inte direkt.” Han vet liksom inte vad han ska säga, pojkvännen tänkte inte ens på att det kunnat göra ont, så varför ska Joshua börja klaga på det? Kanske det bara varit något han gjort pågrund av hettans stund.

Zihao kände nästan på sig att Joshua uppfattat de där orden helt fel. Allting hade varit perfekt, precis som han sagt. Det var bara det att han mer än gärna fortsatte efter att de hämtat andan. När han sa att han inte kunde få nog av sextonåringen då menade han verkligen det, ordagrant. Och det var väl ändå någonting positivt? Skulle sanningen fram kunde han nog hålla på resten av dagen, men då skulle de väl båda bli sjuka av ansträngning. Sjuttonåringens andetag var fortfarande hastiga och svetten rann om kroppen, som om de precis utövat ett väldigt intensivt träningspass.
”Det jag menar”, började han och lät fingrarna glida ner över den bara överkroppen, förbi höftbenen och ljumsken där de stannade. ”Är att jag inte kan få nog av dig. Din hud, din kropp..dina läppar..till och med hur du smakar”, fortsatte han och skrattade till. ”Du är som en drog för mig”, avslutade han i ett försök att förklara och lutade sig närmare, lämnade små kyssar över den sköra halsen, bak mot nacken tills några droppar blod nådde de lätt darrande läpparna. Med ett ryck drog han sig genast tillbaka och nöp tag under hakan på Joshua, bara för att vrida på det vackra ansiktet. Ett färskt bitmärke, inte helt olikt det där första han gett. Skillnaden var att skårorna var betydligt djupare.
”Vad fan, du borde ha sagt någonting!” Utbrast Zihao och släppte den yngre. Sjuttonåringen satte sig upp och begravde ansiktet i händerna. Den där charaden med att vara komplett mänsklig, den hade tydligen redan blivit slängd i sjön. Var han inte bättre än så? Inte mer än ett vilt djur. Han stirrade blankt ner på händerna som fallit ner i knöt på honom. Händerna skakade och benen rörde på sig där under huden. Äckligt, riktigt äckligt.
”Jag sa att du skulle säga till om jag gjorde dig illa..varför gjorde du inte det?” Frågade han tyst och slängde benen över sängkanten. Luften kom inte riktigt in i lungorna på honom längre och andetagen blev mer och mer ansträngda. Att göra illa Joshua var ungefär det sista han ville göra, och ändå hade han satt tänderna i honom som om han vore en riktigt god måltid. Det gjorde ont, fysiskt ont, att ens tänka på det. Gråten trängde sig fram och tårarna strök sig över kinderna. Fy fan. Han var hemsk. Hemsk, hemsk, hemsk. Rummet blev mindre och mindre, krympte för varje sekund som passerade.

Det där påklistrade leendet som glidit upp över de fylliga läpparna blir ersatt. Så snabbt Zihao förklarar sig lite mer och den yngre av dem insett att han än en gång missförstått precis allt, kommer ett genuint glatt leende uppbubblandes över ansiktet. Han kan inte undgå att le brett, och ögonen blir än något rosigare.
”Förlåt, jag missförstår allting hela tiden. Jag kan inte få nog av dig heller, vill du.. fortsätta?” Åh, stackars, stackars kropp. Den är redan utmattad från all tortering den genomgått och den första, intensiva rundan. Men helt ärligt kan han inte få nog, kroppen vill fortfarande väldigt gärna ha mer uppmärksamhet, och sjuttonåringen är väldigt duktig på att ge den precis det. Däremot verkar den äldre av de två pojkvännerna få andra tankar när han får syn på blodet. Baserat på hans beteende verkar det inte som att han varit fullkomligt medveten vid det han gjort. Vilket får hjärtat på Joshua att sjunka. Nej, han verkar arg, mest på sig själv. När han slänger benen över sängkanten skyndar sig gryffindoraren att sätta sig vid hans sida. Om han kväver Zihao, eller blir för jobbig kommer han säkert att säga till honom. Förhoppningsvis åtminstone. Ibland gör man helt enkelt saker för ens nära och kära som gör en själv illa väldigt mycket. Lite som de där såren.
”Jag.. jag tänkte att det kanske var något du gjorde i hettans stund.” Nej, nej, nej. Än en gång verkar det som att de där elaka hjärndemonerna börjar dra tag i sjuttonåringen igen, får tårarna att brinna ner över kinderna. Joshua vill verkligen inte se honom gråta, eller se honom vara så elak mot sig själv. Under tystnad rör han sig ner mot golvet, och sätter sig på huk framför pojkvännen med en handduk runt höfterna. De små händerna tar försiktigt tag i Zihaos betydligt större, och kramar om dem hårt. Han påminner sig själv om deras överenskommelse.
”Vad tänker du på? Snälla, prata med mig istället för att vara elak mot dig själv.”

”Vad jag tänker på?” Upprepade Zihao ekandes och sneglade ner mot den yngre, som satt sig på huk framför honom. En av de darrande händerna strök sig genom de något våta, mörka lockarna och han drog försiktigt på munnen. Det var inte något glatt leende, mer fyllt med självförakt. ”Jag tänker på att jag inte ens verkar kunna låta bli att göra den människa jag älskar mest illa..att jag är ett monster..det gamla vanliga helt enkelt.” Han skrattade till och ruskade på huvudet, drog fingrarna vidare genom den andres hår tills han tillslut drog den tillbaka. Ögonen vändes bort mot ett av de stora fönstren istället och snart hade han kommit upp på benen, med armarna i kors över bröstet. Regnet smattrade mot rutorna och molnen hängde gråa och feta över himlen, förhindrade solens strålar från att tränga sig igenom. Fy fan. Sjuttonåringen drog händerna genom sitt eget hår där de fastnade. Benen i ryggen knakade till på ett olycksbådande sätt och musklerna rörde sig hejvilt under huden.
”Vet du vad jag önskar?” Undrade han och vände sig mot pojkvännen, samtidigt som armarna föll ner till sidorna. ”Att jag inte var så jävla fucked up, att jag var mänsklig..skulle du älska mig mer då? Om jag inte var ett monster?” Frågan var kanske underlig men helt genuin. Det brände liksom i honom och han behövde ett svar, klart och tydligt. Tänk om det faktiskt var så, att Joshua skulle ha älskat honom ännu mer om han vore en normal individ. Nu var inte direkt någon av de två ungdomarna så att säga normala, men ändå. I den stunden tänkte han inte på det viset.
Knäna slog i golvet med en kraftig smäll. Zihao hade gett upp igen, som den lilla fegis han var. Orken att streta emot fanns inte där, även om han säkert skulle komma att ånga det senare. Men det kändes annorlunda den här gången. Huden satt i alla fall kvar och ögonen trillade inte ut. Framgång som framgång, hur liten just denna än var.

Jo, det skulle nog alla som var försatta i den situationen känna. Att de bara förstår och gör illa nära och kära oavsett om de har kontroll över det eller inte. Det där leendet får verkligen hjärtat att spricka inne i bröstkorgen på Joshua. Inte något genuint, inte något glatt. Bara tragiskt. Samma slags leende stryker sig över hans egna läppar innan han kupar kinderna i de två små handflatorna.
”Jag förstår att du tänker så Zihao, men försök att inte lyssna på de där förbaskade hjärndemonerna, de har så himla fel. Jag menar.. du ser inte mig som ett monster för att jag gör er oroliga, eller hur? Eller för att ni mår dåligt när ni ser mig.” Okej, kom till saken. I Joshuas lilla huvud lät det faktiskt bättre, men uppenbarligen vill inte riktigt talförmågan fungera riktigt än. Usch och fy. ”Det jag menar är att det bara är du som ser dig själv som ett monster, och det är pågrund av de där dumma tankarna. Jag avskyr mig själv för att jag gör dig illa, eller gör dig orolig.. men du ser det inte som att det är något hemskt med mig, eller hur?” Åh. gud. Babbel, babbel, babbel. Hur som helst är det en princip som Joshua faktiskt förstår själv. Pojkvännen ser inte honom som ett monster pågrund av maten eller de negativa tankarna, nej de sakerna gör inte honom till ett monster. Förhoppningsvis får det Zihao att först att han inte heller är ett monster, utan att det är de där elaka demonerna där inne i skallen. Men ja, det är osäkert. Joshua är inte så duktig på att förklara för nuläget
För vem som helst skulle nog den där frågan ses som knasig, lätt oförstående. Men gryffindoreleven som har sina egna demoner förstår dem, ibland behöver man bara få en försäkring. Så att man får det klart och tydligt.
”Du är inget monster, verkligen inte. Det enda jag önskar är att du inte skulle behöva genomgå sådan smärta som du gör, annars älskar jag dig precis som du är Zihao.” Sen når en hög duns de ömma öronen, en kraftig smäll. Det får tårarna att trycka mot murarna än en gång. Han orkar inte att se sin pojkvän gå igenom sådan smärta igen, det går verkligen inte. Men ändå så sätter han sig ner bredvid honom, och drar in den muskulösa kroppen i en stor kram.

Precis som Zihao sagt innan var det någonting väldigt visst med Joshua Lewis. Den yngre verkade ha förmågan att plocka fram precis rätt ord vid tillfällen de behövdes som mest. För orden värmde verkligen och han förstod vad det var pojkvännen ville ha fram, även om han för tillfället inte kunde hålla med till hundra procent. I alla fall inte närhet kom till honom själv.
”Klart jag inte gör..” svarade sjuttonåringen dröjande och sjönk ihop med överkroppen, lät händerna slå i golvet med ett stön. Han hatade verkligen den här förbaskade processen, mycket mer än vad andra troligen uppfattade det som. ”Det är inte bara jag dock..min mor..” fortsatte han och klamrade sig fast vid sextonåringen, trots att det var ungefär det sista han borde göra. Hjärtslagen hade blivit så pass hastiga att det kändes som om hela muskeln skulle ta ett stort skutt ut ur bröstet på honom. Naglarna hade redan hunnit växa till sig rejält, om man nu ens kunde kalla dem för naglar. De bärnstensfärgade ögonen vände sig mot Joshua och en skakande hand placerades över kinden på honom. Måtte allting han sagt vara sant. Zihao log blekt, trots ansträngningen som krävdes.
”Tack”, viskade han och pressade hastigt läpparna mot den andres. ”T-tack för att du stannar”, förtydligade han och placerade även den andra handen på motsatt kind. ”Tack för att du orkar älska mig.” Återigen pressades de darrande läpparna mot pojkvännens. Käkarna var spända precis som resten av kroppen och snart kände han sig manad till att skjuta sig bort. Men det gick inte, han var som fastklistrad hos en viss gryffindorare. Händerna gled däremot ner på sidorna och axlarna skakade våldsamt till med ett öronbedövande knakande. Fast trots detta kunde han ändå inte flytta på sig. Det var totalt omöjligt. Joshua fick honom att känna sig säker, beskyddad och omtyckt, vilket uppbådade till en magnetisk dragning.
”Jag kan inte flytta på mig..” stötte han slutligen fram och knep ihop ögonlocken. ”D-d-du vill inte se”, fortsatte han desperat och gömde ansiktet i den andres bröstkorg. Bra jobbat.

Bra, Zihao har förstått vad det är den yngre av de två turturduvorna velat få fram. Helt ärligt hade det inte direkt förvånat honom om det inte gjort det. Men det gläder honom. Dock verkar det som att orden inte når fram, som att han inte riktigt kan hålla med om dem. Det är helt enkelt som de bägge två får jobba lite med, hjälpa varandra med helt enkelt.
”Lyssna inte på din mamma, hon har fel Zihao. Tänk på alla andra som står bredvid dig istället, och inte ser dig som något förbaskat monster. Förhoppningsvis kan vi bägge två se på oss själva genom den andres ögon någon gång, precis som vi förtjänar.” Orden kommer ut som små viskanden, och även om Joshua har väldigt svårt för att lyssna på dem själv, så försöker han verkligen. Han vill verkligen att de bägge två ska lyckas, så att de kan förbli lyckliga ett litet längre tag.
Dock verkar det som att den lilla strimma med blod lyckats skynda på skiftningen. Ögonen är nu bärnstensfärgade medan naglarna växt ut något alldeles förskräckligt. Armarna är fortfarande slingrade runt den muskulösa kroppen, håller om honom hårt och säkert. De små kyssarna värmer, men han är fortfarande hemskt orolig. Inte igen, inte igen. Joshua vet verkligen inte vad han skulle göra om sjuttonåringen blir fast igen. Det kommer inte gå, han kommer inte kunna hålla koll på maten pågrund av oron. Ingenting kommer att gå utan Zihao, ingenting.
”Jag kommer alltid att stanna,” viskar han försäkrande medan händerna stryker sig över ryggen. Han är glad över att pojkvännen inte kan se honom i ögonen, då behöver han inte se tårarna som slingrar sig ner över de rosiga kinderna. Herregud, han kan verkligen inte hålla dem borta.
”Oroa dig inte, du behöver inte flytta på dig.. jag håller om dig.”