Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Philip andades ut först när Penhallow sade att hon kunde komma ner. Han hade hållit andan, knappt vågat inse själv ens vad som hade varit påväg att hända. Vakterna hade hållit honom i ett stenhårt grepp, och det var först nu när Aubrey kom emot honom som de äntligen släppte honom. Det tog inte många sekunder innan han mött Aubrey och dragit in henne i en rejäl omfamning. Han hade minst sagt blivit rejält uppskrämd innan och trott att han aldrig skulle få hålla henne i sin famn igen.

Penhallow nagkade fast den unga kvinnan med blicken, funderade en lång stund på vad straffet skulle kunna vara. För ostraffad kunde hon inte låta Aubrey gå.
"Jag skickar ett brev åt Alexander när jag bestämt mig för ett lämpligt straff," avgjorde hon tillslut och gjorde en gest mot Alec.
Aubrey förmådde sig bara att nicka till svar, höll hårt om Philip.

Philip höll hårt om Aubrey, med ansiktet in mot hennes hår. Han ville aldrig släppa henne igen efter att ha varit så nära att förlora henne för alltid, men visste att de borde ge sig tillbaks snart. Han såg snabbt på Alec, som en fråga om när de behövde ge sig tillbaks. Han tyckte inte att Aubrey behövde tillbringa en sekund här mer än nödvändigt.

Penhallow gjorde en gest åt en av tystbröderna som öppnade en portal. Alec gjorde en gest åt Philip och Aubrey att gå in i den först. Motvilligt släppte hon taget om honom för att gå in i den och ta sig tillbaka hem. Hon ville inte spendera mycket längre tid till i Alicante utan ville bara komma tillbaka till institutet.

Philip nickade bara kort tillbaks till dem, släppte henne något motvilligt men höll fortfarande hennes hand i sin när dem gick igenom den tillbaks till institutet. Så fort de var tillbaks kramade han om henne igen.
"Är du okej?", frågade han.

Aubrey nöjde sig med att bara nicka lite till svar. Om man bortsåg från det faktum att hon nyss nästan blivit avrättad, så mådde hon relativt okej. Huvudsaken var att hon fortfarande var vid liv och tillbaka hos Philip igen. Där hon hörde hemma mer andra ord. Hon la armarna om honom i en stor kram.

Philip såg på henne, kramade hårt om henne igen. Hon hade verkligen halvt skrämt slag på honom där ett tag, så han var något otroligt lättad att hon var okej.
"Kom, du borde nog vila", sade han mjukt, hon hade varit med om en hel del nu.

Puff

Ilsera var den som tillsammans med Aubrey hade fått som uppdrag att ha koll på Jonathan, vilket hon till en början varit lite sådär inställd till. Men hon hade blivit övertalad, och nu fick hon erkänna att hon ändrat inställning helt till honom. Hon visste inte precis vad det var, men det var något speciellt med honom. Och hon hade blivit helt övertygad om att där ändå fanns en hel del gott i honom - annars hade ju inte heller svärdet funkat. Just nu var hon påväg till hans rum, egentligen utan någon specifik anledning mer än att hon var lite pratig och inte hade något bättre för sig. Och av någon underlig anledning hade det numera blivit honom som hon drogs till när det hände. Hon stod strax utanför och knackade lätt på hans dörr.

Jonathan satt på huk framför den öppna spisen. Han stirrade uttryckslöst in i elden, sträckte ut handen mot lågorna och rörde inte en min trots att det brände. Han skulle kunna läka såren med hjälp av sin iratze-runa. Då det knackade på dörren vred han lätt på huvudet och drog åt sig sin hand, drog sin stele över runan innan han gick för att öppna.
"Ilsera," hälsade han med huvudet på sned, något överraskad över hennes oväntade besök. Han öppnade dörren lite mer så att hon kunde komma in.