PRS Emma07 och wolfy

Sophie hade precis hunnit hoppa av hästen och satt ner Keena på marken när Caspian kom. Genast lade hon armarna om hans hals, gömde ansiktet lite hos honom. All rädslan sen innan var som bortblåst nu av att äntligen få vara hos honom igen och ha hans armar runt sig, här kände hon sig som allra tryggast. Hon var lite lätt klumpig med magen, då den ju växt allt mer, medans resten av henne var långt smalare och mest bara skinn och ben.

Caspian hade en miljon frågor som han knappt kunde vänta med att få ställa Sophie, men han skulle försöka hålla sig tills hon fått mat i magen och vilat. Han lyfte upp Keena i famnen för att krama om henne, han hade saknat dem så mycket att det gjort ont i hela honom.
”Är ni oskadda?” frågade han tyst och smekte Keena över kinden samtidigt som han sneglade upp på Sophie.

Keena tryckte sig glatt mot sin pappa, hennes små armar var ju inte riktigt långa nog att krama om honom helt men hon gjorde sitt bästa. Hon var väldigt nöjd med att få träffa honom, hon hade försökt fråga efter honom en hel del när de varit fast där. Sophie såg på de båda, lyssnade på Caspian och nickade.
"Jadå, vi är okej båda två", sade hon ärligt.

Om allt verkligen var så bra som Sophie försäkrade honom om att det var gick att diskuteras, men frågorna fick som sagt vänta till senare. Nu ville han bara få in dem i slottet, låta dem ta ett bad innan middagen serverades. Därefter skulle de få vila. Gud visste vad de hade varit med om.

Sophie log lite försiktigt mot sin make, hade verkligen saknat honom något otroligt. Det var också otroligt skönt att vara tillbaks i tryggheten, slippa att ständigt oroa sig för att dem skulle skada Keena då det varit vad hon varit som allra räddast för. Hon lutade sig lite närmare för att ge Caspian en lätt kyss.

Det skulle inte dröja länge förrän nyheten om att Sophie och Keena var tillbaka gick runt bland allt folk på slottet. Nu slapp alla åtminstone oroa sig för dem och kunde dra en lättad suck, men samtidigt så skulle många förmodligen personligen vilja pjoska runt Sophie vilket Caspian inte var så förtjust i. Nu menade alla väl men lite utrymme skulle vara uppskattat.

Sophie följde med Caspian till middagen, som hon lite hade misstänkt var där genast en drös med adelsmän som skulle komma och vad hon tyckte mest verkade fjäska. Personligen tyckte hon för stunden att de kunde dra dit pepparn växte - hon var rätt slutkörd och rejält hungrig efter allting som hänt och verkligen långt ifrån på humör för deras fjäskande.

Personligen ville Caspian be adelsmännen att dra åt fanders, men eftersom han var prins och allt det där tramset så behövde han hålla en god min. Tillslut körde han iväg dem på ett vänligt men bestämt sätt, satte sig sedan med en suck ner vid köksbordet. Han försökte fortfarande hålla tillbaka alla frågor som bubblade inom honom, bestämde sig för att distrahera sig genom att uppdatera Sophie om allt som hänt i slottet medan hon varit kidnappad.
”Thomas och Alysia är verkligen hopplösa de också, tur att du äntligen är tillbaka så jag har någon vettig att diskutera med,” sa han med ett litet leende.

Sophie blev väldigt lättad då Caspian körde iväg adelsmännen, kanske kunde man få lite mer lugn och ro nu. Hon log snällt mot sin älskade make.
"Tack", sade hon mjukt och lyssnade tyst på honom sedan, skrattade till lite.
"Jaså?", frågade hon nyfiket med ett leende, misstänkte att han säkert hade massa att fråga om. Kanske vågade han inte fråga allt men för henne var det helt okej, det skulle nog säkert vara bra med att prata igenom det.
"Du får fråga vet du", sade hon mjukt.

”Jag har ingen aning om vad som hänt men de ser knappt på varandra då de befinner sig i samma rum.” Caspian skakade på huvudet, gav lilla Keena ett leende som glupskt och med glad min åt av maten. Visserligen kladdade hon ganska mycket, annat kunde man inte förvänta sig av ett barn i den åldern, men han var bara så glad över att hon var oskadd. Precis som hans fru. Han riktade sedan blicken mot Sophie igen och skakade på huvudet.
”De kan vänta till i morgon.”