Yehet och Kkaebsong [PRS]

Hur i helskotta hade det kunna bli såhär på en så pass kort tid? Hade de inte varit fastklistrade vid varandra med leenden på läpparna för en kvart sedan? Zihao drog lite på en av mungiporna och sträckte ut sin fria hand mot artonåringen.
”Jag skiter i vad som är bäst, tänker dra ut på det här så länge som möjligt”, sade han bestämt och sneglade mot Chichi. Hon var absolut inte nöjd över att sitta fastklämd under husses arm, men det var ju faktiskt bättre än att gå omkring på golvet alldeles ensam. ”Men du får faktiskt lova att komma och hälsa på någon gång, för annars kommer jag gå under”, fortsatte nittonåringen med ett torrt skratt, innan ansiktsuttrycket mjuknade och de smala ögonen blev aningen rundare. Nej, han kunde inte gå omkring och tjura såhär precis innan de skulle skiljas åt. Nope. Och de skulle ju ses igen om inte allt för länge. Så sluta tjura, Xie Zihao!

Lova att hälsa på? Jo, det vore riktigt roligt att träffa alla, men Joshua vågar inte. Han vågar verkligen inte. Att träffa Zihao hade varit tillräckligt krävande, ångestfyllt. Det är nämligen så att Joshua inte vill bli sedd, inte såhär. Alldeles blek, ögonen glassiga, läpparna torra, smal så att benen syns, huden fylld med blåmärken. Man är så skör när man är så smal.
"Jag tror tyvärr inte att jag är redo för det." Svarat Joshua tyst, ser ner på handen som är utsträckt mot honom, och flätar ihop dem per automatik. Dock är han osäker på om han vill det, osäker på vad Zihao tänker. Det gick så snabbt för honom att bestämma att åka tillbaka, när de gjort planer.. uppenbarligen överanalyserar han allt igen, precis som han alltid gör när saker går bra. Joshua ger Zihao ett magert leende innan han rör sig ut ur lägenheten, och stänger dörren efter dem. "Men du får hälsa de andra från mig."

På sätt och vis förstod Zihao varför Joshuas humör sjunkit så kvickt, men han kunde inte riktigt acceptera det. Av någon anledning kändes det som om den yngre gick och funderade över en massa falska dumheter - ännu någonting som fick allting att kännas sådär förbaskat jobbigt och tungt.
”Jag älskar dig Joshua, glöm inte det”, viskade nittonåringen och tryckte på hissknappen, med ögonen fästa på pojkvännen. ”Och det är inte någonting jag bara säger eller så, utan det är verkligen sanningen”, fortsatte han, lätt darrandes på rösten. Leendet hängde sig desperat kvar på de smala läpparna, trots den dystra stämningen. Handen klängde sig krampaktigt tag i artonåringens. Och tårarna, de trängde mot ögonlocken. Det var så uppenbart att någonting var fel. Så sjukt uppenbart.

Orden får hjärtat att göra ont, mer än den tidigare gjort. De glassiga, stora hundvalpsögonen granskar ansiktet framför sig, det där påtvingade leendet och det hårda taget om den mindre handen. Det är klart Zihao inte slänger ut sig orden till alla.. eller hur?
"Nej jag vet, du behöver inte oroa dig." Försäkrar Joshua och lämnar en puss på den andres kind, ler upp mot honom. "Ibland är jag bara rädd för mig själv, förstår du? Vet inte riktigt vad jag kan få för mig att göra.." kanske han borde ha hållit det här för sig själv, men han behöver få ut det, känna sig säker, så att Zihao kan förstå att han litar på honom. Och helt ärligt, tankarna på att låta vattnet i badet dränka honom, eller låta kroppen ruttna utan mat.. Det låter sannolikt att Joshua kanske går den vägen, som ett slagsmål mellan demoner och änglar. "Men jag älskar dig också, det vet du." Joshua kramar om Zihaos betydligt större hand, och kliver in i hissen.

”Hm, jag tror att jag förstår..” sade Zihao med ögonbrynen minst lika rynkade som innan. ”Om du känner dig extra rädd för dig själv vid något tillfälle så får du ringa, okej? Det spelar ingen roll om det är tidigt på morgonen eller mitt i natten, bara ring”, fortsatte han och vek undan med blicken, då kinderna fick för sig att vara jobbiga och därmed blossa upp. De blev förvisso inte alldele tomatröda eller så, men tillräckligt rosiga för att det skulle synas. Och han kunde inte direkt skylla på någon kyla heller, då de stod i en hiss. Tvekande letade den mörka blicken sig slutligen tillbaka mot artonåringen och leendet blev med ens mer genuint. Varje gång han vände ögonen från Joshua och sedan tillbaka var det som om någonting klickade till inombords. Inte på ett dåligt sätt, utan snarare på det mest fantastiska sättet någonsin. Visst var stämningen lite bitter och inte den trevligaste för tillfället, men det spelade verkligen ingen roll. ”Jag längtar redan tills jag får se dig igen. Det gjorde jag typ i samma sekund som jag såg dig.” Så sjukt klyschigt.

Kanske Zihao förstår, kanske han inte gör det. Joshua är dock väldigt säker på att han inte kommer ringa någon om dessa tankar kommer. Nej, det är alldeles för svårt att förklara, och det är farligt. Så farligt att det kan riskera artonåringens liv, för vem vet vad han får för sig? Ingen kommer märka förrän om en vecka..
"Jag längtar också tills jag får se dig nästa gång.." mumlar han dystert, klamrar sig fast i Zihaos hand medan de rör sig ut ur lägenhetsbyggnaden. "Men försök att inte tänka på det allt för mycket, du har andra att gosa med!" Ja, väldigt orättvist faktiskt. Zihao kommer kunna mysa och pussa alla medlemmar hur mycket han vill, medan Joshua längtar efter kärlek av sina katter. "Beställde du en taxi?"

Kanske det där inte var helt och hållet falskt, men det stämde inte riktigt. Även om nittonåringen hade en hel drös med andra männiksor att umgås med och klänga på, så var det verkligen inte samma sak! För Joshua var bäst av alla, överlägset bäst.
”Det spelar ingen roll att jag kan klänga på typ Chai och Jun..du vet mycket väl att det inte är samma sak”, muttrade Zihao och hängde med både axlarna och huvudet, vilket resulterade i en ytterst dyster syn. Sedan gaskade han upp sig en aning, mest för den andres skull. Hallå, de skulle ju träffas igen om inte allt för länge! Sluta bete dig som att det här är världens undergång. Shit alltså. ”Jo, jag beställde en taxi”, konstaterade han slutligen och log snett. ”Kan du typ inte följa med mig i taxin också? Och sedan upp i den andra lägenheten och in på mitt rum och under täcket i min säng? Det hade varit härligt”, mumlade nittonåringen lätt drömmande. Jodå, det hade varit minst sagt underbart.

Joshua blänger upp mot den äldre, kanske det inte är samma sak men det är betydligt bättre än att inte kunna prata med någon alls förutom vid affärer. Det är den enda mänskliga kontakten Joshua får, annars är det endast katterna och honom själv, ingen annan. Det är svårt att prata med sin bror, sin mamma eller vännerna i England pågrund av tidsskillnaden.
"Du har iallafall folk att vara med Zihao, även om det inte är exakt samma sak." Påminner han och skakar lite på huvudet, dock bestämmer han sig för att följa med sin pojkvän. Det är väl bra att ta vara på tiden, även om det är hemskt. "Det kan jag inte göra." Joshua stannar upp vid taxin, ser aningen dystert upp på honom. "Vi ses snart."

”Du kan, men du vill inte eftersom lägenheten ser ut som ett bombnedslag”, rättade Zihao och placerade en hand på Joshuas huvud, som var närmare tre decimeter nedanför hans eget. Många gånger hade han noterat deras många skillnader, både när det kom till ditten och datten, men han hade aldrig riktigt insett hur mycket längre han var. ”Jag har aldrig tänkt på hur kort du är”, erkände nittonåringen, utan att kunna hindra sig själv. ”Eller det kanske är jag som är lång?” Undrade han sedan funderande och släppte ner Chichi på asfalten. Med en liten, kvävd, snyftning drog han den yngre till sig och slingrade armarna alldeles för hårt om den bräckliga kroppen. Varför skulle det här vara så förbaskat jobbigt? Det var ju på gränsen till outhärdligt att skiljas från Joshua. Så är det tydligen när man är störtförälskad. ”Jag vill inte åka tillbaks..”, knorrade Zihao missnöjt och höll desperat tillbaka tårarna. Jahapp, där hade de även trängt sig på - från absolut ingenstans. Underbart härligt.

"Zihao, det finns flera anledningar till att jag inte vill åka till dem... jag skulle åka om det bara var stökigt, för det kan kg fixa trots panik. Jag vill dock inte bli sedd, inte såhär." Joshua ser ner på sin bräckliga kropp, äckligt smal. Det skulle bara skrämma allihop, få alla oroliga. Zihaos röst hade låtit så nedvärderande, du vill inte för att lägenheten ser ut som ett bombnedslag. Visserligen är det delvis sånt, men det verkar som att nittonåringen bara ser det som löjligheter, som inte något riktigt problem. Joshua gömmer ansiktet i sin pojkväns jacka, tar ett djupt andetag. "Jag tror det är något mellanting.. du är ovanligt lång, och jag är rätt kort." Mumlar han med ett magert leende, slingrar armarna om den andre innan han lutar sig tillbaka. "Jag vet, men det kommer gå fint."