The cold in our bodies [PRS]

"Han är ju mer vampyr än människa. Så bloddofter stör honom mer antar jag." Hon reste sig och såg på henne.
"Jag får då en chans att smita ner till köket. Önska mig lycka till." Lottie log stort.

Olivia nickade. Hon hade rätt, men Olivia hade inte tordas säga det bara. Edgar var vampyr. Det var händelsen med Alice, det kändes inte bra. Kanske var Olivia less på vampyrer nu för ett tag framöver. Hon fick helt enkelt ta och bita ihop. Inte ta det så personligt. Men det var svårt. Hon önskade att hon kunde hjälpa Alice på något sätt.
"Lycka till.", sa hon hastigt efter Lottie när hon ursäktade sig.

Lottie skrattade och smet i väg. Hon smlg ner för trapporna och gick mot den hemliga gången tjänstefolket andvände för att ta sig till köket. Hon kunde höra slottet knäppa och hon smög fort ner.

Olivia stannade kvar hos Alice.
Hon baddade henne över händerna. När hon var klar lade hon ner trasan i baljan igen.
Blicken for till den andra tjänaren som kommit in tidigare för att packa åt Alice. Det verkade vara en del saker som hon skulle ha med. Framförallt kläder. Det var inte bara vanliga tjänarkläder, men också de fina som hon haft när hon varit i sällskap med vampyrerna.
Olivia funderade på hur länge Ivan hade tänkt att de skulle stanna.

Lottie kom upp efter ett tag med en bricka med mat till dem båda och log.
"Festen slutade så vi får detta." Viskade hon och såg mot Alice.
"Hon kommer inte vakna till."

"Du är en ängel, Lottie!", utbrast hon lättat när hon fick syn på henne med händerna fulla av brickan med mat till dem.
"Du har rätt." Hon norpade åt sig en macka och smakade av den.
"Hur länge till tror du att hon sover?", frågade hon och torkade bort en bit smör som hamnat på mungipan efter Olivias tugga.

"Det var väl inget? Det skulle säkert kastas om inget." Hon satte sig och ryckte på axlarna.
"Jag antar till gryningen? Jag vet inte.."

Hon nickade samtidigt som hon tog sista tuggan av brödet. Efter att hon hade svalt det sista sköljde hon ner det med ett glas vatten. Det var svalkande gott.
"Hur länge har du varit på slottet, Lottie? Det känns som evigheter- håller du inte med?" Hon skrattade lite åt tanken. Hennes värld var så liten.

Hon åt vidare och hon suckade.
"Du vet att halvvampyrer lever länge va? Jag har varit här i.." Hon funderade.
"20 år. Kanske mer?" Sa hon och ryckte på axlarna.
"Jag ser bra ut va?"

"Halvvampyr?", frågade Olivia oförstående. Men med Lotties förklaringar gick det tillslut upp för henne vad hon pratade om.
Olivia skrattade. "Du ser bra ut.", höll hon med och fnittrade igen.