PRS Velleity & Daphne (PJO/HOO]

"Det kan ju stämma..," instämde Fanny.
"Men hur ska vi hitta personen då? Den kan ju vara vart som helst," sa My förtvivlat. My hade verkligen ingen aning om hur de skulle hitta den här personen som kan vara vart som helst.

"Det brukar visa sig..." sade Lana "Vi träffade ju Fanny och Ana efter vi hade påbörjat uppdraget förra året," sade hon och lade håret bakom örat. Hon kände sig inte lika säker som hon lät.

"Det är ju sant;" erkände My.
"Så vi ska alltså bara åka? Typ nu? Vart börjar vi?," hörde My Juliette fråga. I ärlighetens namn så tyckte My att hon lät lite förtvivlad.
"Ja, jag antar att vi bara ska dra.." sa Fanny.

Dionysus tog till orda
”Jag tycker ni åker imorgon förmiddag. Gå och sov och packa imorgon. Ingången till labyrinten via lägret är helt stängd, så ni får ta er till närmsta ingång i Brooklyn,” sade han.

De allihopa höll med Dionysus och lämnade snart för att återvända till sina stugor.
Juliette skulle inte ljuga, hon var livrädd. Hur hade hon hamnat i den här situationen. Så fort hon kom in i Afroditestugan överöstes hon av frågor från sina fnittriga systrar och bröder. Hon förklarade snabbt allt innan hon packa och la sig i sängen med snurrande tankar.

Lana vaknade dagen efter med huvudet tungt av tankar. Hon tog sig upp ur sängen och såg sig själv i spegeln. Hennes blonda hår hängde trassligt runt hennes ansikte. Hon tog en dusch, tvättade och fönade håret torrt och satte upp det i en knut. Sedan tog hon en väska och packade ihop grejer som hon tänkte skulle vara bra. Medan hon packade förklarade hon profetian för sina syskon.
Sedan gick hon ut. Hon var nervös, riktigt nervös. Hon avskydde labyrinten.

Nästa morgon vaknade Juliette på golvet, invirad i sitt täcke. Hon hade haft en sån där obehaglig dröm igen och förmodligen rullat ur sängen. Hon bytte om och mötte sin spegelbild i badrummet. Hon hade mörka ringar under ögonen, något hon avskydde, därför skyndade hon sig att försöka täcke det med concealer. Tyvärr hade hon, trotts att hon är dotter till Afrodite och hennes syskon älskar smink, aldrig haft någon större talang för just detta.
Juliette drog på sig ett par skor, tog sin jacka och sin väska innan hon lämnade stugan.

De möttes ute på gården. Dionysus stod också där. Ana hade nästan börjat tycka om vinguden, och det förvånade henne. Han hade inte ens kallat henne fel namn sedan han fick höra deras profetia.
"Är alla redo?" frågade Dionysus när de stod samlade. Ana nickade.
"Vi tar oss till New York via bussen," sade hon. Ana hade spenderat en stor del av natten med näsan över massa kartor över Amerika, för att försöka lista ut hur man skulle kunna tyda labyrinten. Hon var ju trots allt dotter till Hermes, gud över att resa och vandrande. Hon borde kunna lista ut det. Men hittills hade hon inte lyckats lista ut någonting alls, och kartan låg skrynklig i hennes väska tillsammans med an ficklampa.

My släppade sig trött ut till de andra på gården. Det var så typiskt att även denna sommaren skulle de få ett uppdrag, skulle de aldrig bara få vara?
Efter att ha snackat med Dionysus en stund begav de sig mot busshållplatsen.
X antal minuter senare kom en buss med ytterst få resänerer rullande mot dem där de stod vid hållplatsen.

"Jag har kollar på alla kartor, och det finns ingen indikation på hur labyrinten fungerar. Inga gatunät som visar något mönster... ingenting," sade Ana när de stod och väntade på bussen
"Labyrinten är fruktansvärd. Jag har varit fast där förut. Det är ett mirakel att jag inte blev galen, det säger till och med Dionysus," sade Lana och gjorde en grimas. Ana tänkte för sig själv att detta måste skrämma upp Juliete ganska rejält, och skulle precis säga något stöttande när bussen rullade in till hållplatsen. De klev på. Ana hamnade bredvid Juliete.
"Så Juliete... kommer du från Frankrike?" frågade hon, mest för att starta en konversation