Not what I wanted [PRS]

Återigen hade de på något sätt lyckats komma fram till en sån där känd överenskommelse. Varför var den så kallad känd? Jo, för satt de båda två hade en tendens att bryta sina löften hejvilt. Men tillsvidare skulle den säkert hålla, åtminstone tills dess att någonting kom och stökade till det för dem.
”Är du säker? Jag kan låta bli om du inte orkar”, svarade Zihao osäkert och fnittrade till. Inte för att orden varit roliga eller så, däremot kittlades Joshuas ansikte mot lockarna. Han borde ha vant sig vid det laget, alltså med tanke på hur den yngre suttit och begravt ansiktet i pälsen på honom. Fast så bra var det minsann inte och hårbotten verkade inte riktigt hålla med. Vem är ens kittlig där? Huaze Zihao, uppenbarligen.
Sjuttonåringen var tvungen att ge sig själv lite cred när det kom till den låsta dörren. Det sista de behövde var att en Yaosu, Hayley eller Ms Lewis kom inklampande. Nej tack. Merlin vad pinsamt det skulle ha varit, men utöver det hade de även kunnat hamna in deep shit. Styvsyskon med benefits, var det så jävla fel? Troligen så var det väl så det låg till, annars hade de nog kommit ut tidigare. Den yngre och äldre brodern visste att deras klumpeduns till bror var så homosexuell att det inte fanns någon morgondag gällande det hela. Fadern, han visste däremot inte. Inte än.
Läpparna gled ner över den fina lilla hakan, vidare över halsen och därefter bröstkorgen. Nu fanns det i alla fall inget dumt vatten som stoppade honom. Joshua hade rätt - de ville ju trots allt inte att han skulle råka dränka sig själv.
”Du doftar så ljuvligt, vet du det? Och din hud är som sammet..” viskade Zihao och lämnade en kyss rakt över naveln innan läpparna fortsatte sin lilla promenad.

Jo, förhoppningsvis kommer den här överenskommelsen gå bättre än de tidigare. Kortfattat så har i princip varenda överenskommelse gått åt helvete på ett eller ett annat sätt. Tillexempel Joshua med maten, aldrig har han lyckats hålla sig vid de lovorden. Tyvärr. Men det är bra att de bägge två är beslutsamma, den här gången ska han ta det på fullaste allvar och verkligen försöka full ut Även om det blir hemskt jobbigt. Förhoppningsvis har den äldre av de två turturduvorna samma inställning.
”Men jag orkar,” gnäller sextonåringen med putande underläpp. De där dödsätarna kan dra åt skogen, deras plågande ska inte hindra honom från att ha det lite trevligt med sin pojkvän. Inte för att de bryr sig, men ändå. De bägge två har väntat på den här dagen i ett halvår, och blåmärkena eller den ömma kroppen får då inte komma i vägen för kärleksparet. Nej, nej, nej. Fingrarna stryker sig längs de mörka lockarna, ner över kinderna och över den bara bröstkorgen. Joshua har inte riktigt insett hur muskelmassan byggts upp rejält hos Zihao, förvånansvärt mycket. Hur är oklart. Dock höjs ett av de välplockade ögonbrynen av det lilla fnittrandet. Jösses vad gulligt. Bedårande.
”Jag hade glömt hur kittlig du faktiskt är,” Detta är något som verkligen gläder den lilla filuren. Nu har han inte snappat upp att pojkvännen är kittlig i hårbotten, men man lär sig något nytt varje dag. Och det är ett stort plus för Joshua, nu har han lite övertag. Förhoppningsvis kommer Zihao inte ihåg alla ställen som den yngre är kittlig på. Men det kanske är att hoppas för mycket. Plus är han inte den bästa på att gömma det heller, inte när läpparna stryker sig upp i ett leende pågrund av de där läpparna vid den lilla naveln. Det kittlas, oerhört mycket. Ena handen gräver sig försiktigt ner i det mörka håret, som nu är så lena de kan bli.
”Jag har saknat dig så hemskt mycket,” såna komplimanger får hjärtat att dunka ännu mer, och läpparna gör inte det hela så mycket bättre.

”Äh, vadå kittlig?” Knorrade Zihao och stannade till nere vid den andres ljumske, bara för att blänga mot honom. Det ryckte dock i mungiporna och snart strök ett gulligt leende tvärs över läpparna. Joshua hade precis kallat sjuttonåringen för kittlig mär det i själva verket var han själv som var det? Oj, oj, oj. Väldigt modigt av honom och definitivt något han skulle få igen för senare under dagen. Händerna strök sig över de magra låren och han gled bakåt en aning. Ett halvår senare och det kändes som om det här var den första gången de gjorde någonting liknande. Att säga att han var nervös var en underdrift. Hjärtat skuttade inne i bröstkorgen och fingrarna pillade med den mjuka huden över låren. Äsch, skärp dig. Så svårt är det inte.
Ännu en gång gled de bärnstensfärgade ögonen mot den andres ansikte, lite som att han bad om lov. Ganska gulligt ändå, hur otroligt osäker och fjantig han kände sig. I själva verket var han ett år äldre än sextonåringen, plus att de redan varit på varandra på alla möjliga sätt och vis innan, men ändå betedde han sig barnsligt - nästan lite fegt.
”Du förstår väl att jag har saknat dig med?” Undrade Zihao och fuktade läpparna med ett litet klickande ljud på slutet. ”Förfärligt mycket ska du veta”, fortsatte han tyst och drog en hand genom håret, med en blick som minst sagt var hungrig. Åh, kom igen! Hur svårt ska det vara. Du är så rädd över att göra fel att det är precis vad som kommer hända om du inte ger med dig. Plus, det är nästan omöjligt att faktiskt göra fel. Sjuttonåringen fuktade läpparna igen, drog tungan först över underläppen och sedan överläppen. Precis som för ett halvår sedan var han ytterst varsam och noga med att hålla tänderna i styr. Så försiktig, med mjuka rörelser. Det hade ju suttit fint om dörren smällts upp just i det ögonblicket. Inte.
”Hm, du är så fin”, mumlade han efter ett slag och lutade sig tillbaka. ”Nästa gång kanske jag faktiskt äter upp dig. Och nej, bara för att jag inte gjorde det innan jag fastnade betyder det inte att jag kommer kunna hålla mig i styr nu”, predikade han och klättrade upp över Joshua, bara för att i slutändan lägga sig tätt intill honom istället för rakt över. Zihao hade faktiskt ingen lust att råka mosa pojkvännen.

Huvudet faller lätt på sniskan. Vadå kittlig? Vad var det för fråga egentligen? Det är inte som att Zihao kan förneka att han fnissat pågrund av hudkontakten, någonting måste det ju ha varit. Nu kanske den äldre försöker att ignorera det där lilla faktumet, men sextonåringen kommer då inte att ge med sig. Nehej då.
”Ja, kittlig. Har inte stött på så värst många som är kittlig i hårbotten.” Nu kanske det är värt att påpeka att Joshua faktiskt inte stött på så många människor överhuvudtaget. Inte tillräckligt länge eller bra för att kunna kittla dem. Men, han vill ändå tro att han stött på tillräckligt många människor för att se att det inte är vanligt att vara kittlig där uppe på huvudet. Men kanske det bara är önsketänkande, vem vet. Rätt deprimerande tyvärr. Som sagt, han är inte bra på någon som helst relation, och folk verkar alltid vilja dra sig undan förr eller senare, men det är vant vid det här laget. Schas med de dumma tankarna. De har ingenting med det här att göra, bort med dem. Nu ska han fokusera på pojkvännen till hundra procent istället. Pojkvännen, som för övrigt verkar vara mer osäker än han varit den där första gången de varit så nära varandra. Förståeligt. Hans kropp orkar inte ens stå upp, att förvänta sig att den ska kunna avgöra vad som är rätt, eller känns bra är bara konstigt. Nej, sådant skulle nog hända alla om de var fast i en vargkropp i ett halvår. Till och med Joshua, som haft sina två ben till hands är fruktansvärt osäker. Mest för att han inte vill att den äldre ska känna något obehag, eller känna sig tvungen till någonting han egentligen inte vill. Alla dessa funderingar försvinner däremot med ett snäpp. De heta läpparna som rör sig över huden är tillräckligt för att få ögonen att slutas och all fokus att landa på den där underbara känslan.
”Men då kan jag inte gengälda dig,” viskar Joshua när pojkvännen kommer tillbaka i ögonhöjd. Ögonen är lätt glassiga och ena handen glider upp över en av kinderna. Just den här konversationen påminner honom väldigt mycket om den där kvällen. Vilket han absolut inte har någonting emot. ”Vill du det?”

Det mest troliga var väl att Zihao skulle förneka det där till sin död och ta med sig lögnen ända ner i graven. Varför det nu var så viktigt att inte vara kittlig i hårbotten hade han ingen aning om, men nu var det så det var. Han putade lite med underläppen och slingrade armarna omkring den smala kroppen, ungefär samtidigt som han slickade sig om läpparna igen. Jodå, han hade svalt på samma sätt som han gjort innan. Men det hindrade honom inte en sekund från att börja lämna små kyssar över ansiktet på Joshua. Om det här inte var sann kärlek, då existerade det helt enkelt ingenting i den stilen. Hjärtat var lyckligt och till och med kroppen lyckades slappna av. Bara synen av den njutande pojkvännen och de små lätena hade gjort honom alldeles varm inombords. Han älskade helt enkelt den här människan, både genom de bruna och bärnstensfärgade ögonen. Det spelade ingen roll längre. Hela Zihao hade redan fallit pladask för Joshua Lewis för flera månader sedan och han ville aldrig ta sig upp igen.
”Kittlig i hårbotten? Bara för att jag fnissade? Nej, nu har du fått saker och ting om bakfoten”, protesterade sjuttonåringen och tryckte sig en aning närmare, medan händerna drev omkring över den yngres kropp. ”Jag skrattade bara för att..för att jag ville det”, fortsatte han och himlade lite med ögonen åt sig själv. Väldigt trovärdigt, inte någonting att ifrågasätta där inte! Efter den där lilla protesten, eller vad man nu skulle kalla det hela för, blev han tyst. Människan älskade honom trots alla små skavanker, trots de vassa tänderna och kusliga ögonen. Skumt att tänka i de där simpla, mer djuriska banorna, däremot kom och gick de lite som de själva behagade. Som tur var tog det inte speciellt många sekunder för honom att vakna till liv igen, och då blossade kinderna genast upp. Han hade inga särskilt rena tankar i skallen inte.
”Hur vill du gengälda mig?” Frågade Zihao, vars ögon glimmade farligt. ”För antingen följer du mitt exempel, eller så..” Han blev med ens knäpptyst igen. Nej, det där lät bara förfärligt illa. Skrattet som kom därnäst var nästan på gränsen till hysteriskt. Vad hade det där varit för ett jävla sätt? Försökte han vara lite extra sexig eller var det kåtheten som tagit över fullständigt? Det sistnämnda alternativet passade nog in bäst. ”Det..det jag försöker säga”, fortsatte han så småningom mellan skrattattackerna. ”Vill du ha sex eller inte? Åh, förlåt mig! Det här blev bra jävligt pinsamt.” Den äldre gömde ansiktet i en av de många kuddarna på sängen, rullade runt på mage och började sparka med benen. Nej, nej, nej. Hur hade han ens lyckats? Så jävla patetisk.

De där små kyssarna över ansiktet fullbordar allt. De slutna ögonlocken slås upp medan bröstkorgen hävs upp och ner, upp och ner. Precis som den äldre pojkvännen slickar Joshua sig om munnen, först underläppen och sedan den övre, bara för att flytta sig närmre den andre. Han kan inte undgå att fnissa till, både över händerna som glider över den bara, magra kroppen, men också för den där lilla beskyllningen. Bara för att han ville det.
”Mhm, om du säger det så,” viskar han och skakar lätt på huvudet. Herregud. Nej Zihao är där och då rätt värdelös på att ljuga, ursäkten var långt ifrån bra. Däremot tänker han då inte att dela med sig av det, ibland kan det väl vara bra att tro att man är duktig på att ljuga, Lite mer självförtroende. Men nej, det där hade varit en fullkomligt hemsk ursäkt. Dock är det lite lättare att glömma bort det med de där händerna om kroppen. Joshua flyttar sig än lite närmre och kupar händerna om kinderna, innan han för läpparna mot den andres igen. Långsamt, sen lite mer passionerat. Med rosiga, generade kinder glider han försiktigt ner över den muskulösa kroppen, låter läpparna röra sig ner över halsen, ner mot bröstkorgen. Dock stannar han upp. De mörka, stora ögonen ser bedjande upp mot pojkvännen. Det som kommer ut ur den andres mun och skjuts in i de små öronen förenar honom, väldigt mycket. Allt skratt får Joshua att känna sig lite osäker, om han gjort något fel. Den där klumpen i magen lyfts bort snart däremot, han känner sig oerhört lättad av att han inte gjort något fel, utan att Zihao bara är lite ja, lättroad. När han sedan vänder sig på magen faller Joshua ner från sin plats vid pojkvännens midja, ner mot madrassen. Lätt korkat blinkar Joshua ett par gånger, som att han behöver få in det som skett. Det går liksom inte hindra sig själv från att skratta till.
”Du, jag skulle inte hålla på så här om jag inte velat ha det.” Påpekar han och lägger sig lätt på sidan för att kunna se Zihao lite bättre. En av händerna glider försiktigt över de mörka lockarna på pojkvännen. ”Men det behöver vi inte..”

Nej, det var ganska uppenbart att Joshua inte alls gick på den där lilla ursäkten sjuttonåringen kommit med. Hursomhelst fortsatte den äldre av dem att låtsas som ingenting, att han talat absolut sanning. Barnsligt? Jo, men det var ju så en viss Huaze Zihao var. Magen som låg platt mot madrassen och benen som sparkade i luften stärkte bara det påståendet. Så småningom lyfte han ansiktet från den mjuka kudden och sneglade på pojkvännen, alldeles röd över kinderna. Handen som strök sig genom de svarta lockarna fick den äldre att lugna ner sig en gnutta och istället för att agera halvt hysteriskt, såg han skamsen ut.
”Men jag vill”, gnällde han och rullade runt så att de enkelt kunde betrakta varandra, ansikte mot ansikte. ”Jag är bara rädd att råka göra dig illa..du är så mager och skör, tänk om du typ går sönder”, rabblade han på och kände hur rodnaden spred sig. Orden var verkligen inte menade att låta dryga, elaka, utan det var en sann oro sjuttonåringen hade. Joshua var läskigt smal - alla revben stack ut, magen existerade typ inte ens och blåmärkena som sträckte sig över ryggraden var oroväckande. Det var en stor kontrast om man jämförde med dennes pojkvän, som var lång och ganska grov. Inte tjock, men absolut inte ohälsosamt smal.
En av de stora händerna strök över sextonåringens ena kind. Den stannade upp där och tummen började långsamt röra sig i små cirklar. Zihao ville ha den andre så mycket att det återigen gjorde fysiskt ont och helt ärligt kunde han inte lova att hålla sig borta mycket längre till. Hela kroppen kliade av lust och det stack i fingrarna. Urk.
”Är du helt säker på att du vill?” Mumlade han och stirrade in i de där stora, härliga rådjursögonen. ”Jag menar det verkligen, helt säker”, upprepade han och kände hur musklerna ofrivilligt spände sig. Tick tack, tick tack. Väntan började bli olidlig.

Göra honom illa. Herregud. De orden får verkligen hjärtat att sjunka på honom. Nu är de inte illa menade, det förstår Joshua, det gör han verkligen. Men det gör ont att pojkvännen ser honom på det viset, som en liten porslinsdocka som kan spricka vilken sekund som helst. Men han är fortfarande en människa, och även om han är väldigt osäker när det gäller sin kropp så räcker det så. Han vill inte att Zihao ska känna ett obehag av att vara nära honom, eller rädd för honom. Det räcker med att han själv är osäker på sig själv och vad andra tycker.. men när hans pojkvän känner detsamma. Ja, det gör lite ont. Med ett magert leende och en liten suck låter han de små fingrarna glida ner över den äldres mörka lockar, över en av kinderna bra för att stanna upp vid ena axeln.
”Jag kommer inte att gå sönder Zihao, men vi behöver verkligen inte göra något sådant om det är obehagligt,” sextonåringen är faktiskt fullkomligt ärlig, även om han själv verkligen vill och orkar slingra sig runt den äldre, så förstår han till hundra procent om det är något obekvämt. Samma hand som varit bosatt i de mörka lockarna stryker sig försiktigt över den andres starka biceps. Sen flyttar han sig ytterligare närmre oh lutar pannan mot slytherinarens. Helt säker? Joshua har väntat i flera månader, och han älskar Zihao så avskyvärt mycket, och hela kroppen skriker efter uppmärksamhet. Så jo, för lilla Joshua finns det ett uppenbart svar till det.
”Jag är helt säker, är du?”

Obehagligt? Det var inte så han menat, inte alls. Ingenting med sextonåringen fick honom att känna obehag, utan det handlade uteslutande om det där självföraktet. Han hade ju råkat göra den yngre illa förut och ville inte göra det igen, av misstag då. Därför hade han frågat, plus att de hade kommit överens om att inte hålla sånt där inom sig - osäkerheten och så vidare.
”Skojar du med mig?” Frågade Zihao och petade till Joshua i kinden. ”Obehagligt? Att ha sex med dig? Nej, det är väl för fan allt annat än obehagligt”, konstaterade han därefter och stödde sig mot en av de stora händerna. ”Så om du verkligen är helt säker har jag ingenting mer att gnälla över”. Fingrarna gled upp i de svarta lockarna och han drog luggen bakåt, även om den genast trillade ner över pannan igen. Ögonen var maniskt fästa på pojkvännen, återigen farligt glittrande. Det var väl ingen idé att försöka streta emot, eller hur? Han tillät sig själv att luta sig närmare och strax därefter strök läpparna över den andres respektive. Inte försiktigt eller varsamt som innan, utan passionerat till det yttersta medan fingrarna sökte sig neråt. De vassa tänderna fann fäste i Joshuas underläpp och smaken av blod fyllde munnen. Men han kunde inte sluta nu, det var totalt omöjligt. Läpparna gled vidare ner mot halsen och ännu en gång lämnade han ett sånt där märke över den andres hals. Fan, det skulle sluta med att han såg ännu mer misshandlad ut om det fortsatte på samma vis. Nåväl, plåster och bandage var ju faktiskt en grej. Bara faktumet att sjuttonåringen tänkte på det sättet vittnade för att han tappat en del av sitt mänskliga vett.
”Du smakar så gott”, stönade Zihao och slickade upp blodet, som om det vore helt normalt. Inte konstigt alls inte. Med ett litet morrande läte satte han sig därefter bryskt i grensle över Joshua och pressade försiktigt över honom på mage. ”Vill du att jag ska sluta?” Nu befann de där hungriga läpparna sig vid ett av öronen. ”Eller känns det bra?” Fortsatte han och lämnade små kyssar snett framför örat, över kindbenet. Var det fel? Nej, nej den yngre hade ju sagt att han var säker, att han inte skulle gå sönder.

En lättnad stryker sig längs ryggraden, upp över bröstkorgen och gör den dunkande hjärtat förvånansvärt glatt. Än en gång hade den lilla, knasiga hjärnan innanför pannbenet på Joshua kokat ihop en massa struntprat, så det är väl ändå förståeligt att han blir såpass lättnad? Eller hur? Jadå. Med Joshuas erfarenhet hade det faktiskt inte förvånat honom om sjuttonåringen ryggat tillbaka i synen av den outhärdliga kroppen. Många verkar bli äcklad av den. Det är en sak som han definitivt inte saknar med skolan, alla elever som på något sätt blir roade av att dra i den lilla mängd skinn han har och håna honom. Hur som helst, att Zihao inte har samma inställning är guldvärd. Han skulle nog inte kunna leva med sig själv i såna fall.
Han tillåter händerna att glida upp mot de mörka lockarna på den andre, där de frenetiskt gräver ner sig. Hårstråna är fortfarande lätt blöta från deras lilla bad, men det är ingenting som gryffindoreleven bryr sig så värst mycket om. Läpparna börjar med sin dans igen, passionerad och intensiv till det yttersta med tungorna snart tätt ihop. Däremot kommer det en liten, liten händelse som får ögonlocken att höjas tvärt. Nu brukar han själv gnaga på sina läppar hela tiden, att det rinner blod ner från dem är han van vid, vid det här laget. Det känns dock väldigt annorlunda när det är någon annans tänder som gör hål i huden och en strimma blod stryker sig över underläppen. Det verkar inte som att Zihao själv märker det, och sedan kommer det än en stingande känsla i huden. Den här gången vid halsen, tätt intill såret som pojkvännen för drygt ett halvår sedan ristat in. Joshua vet inte riktigt hur han ska reagera på det, om det är ett tecken på ett mer djuriskt beteende och ett varningstecken, eller om sjuttonåringen ser det som något hett. Han kan verkligen inte avgöra det. Men när sedan samma tunga som varit insnöad i munnen på Joshua slickar upp det där blodet, ja då blir det som en enda stor virvelvind inne i skallen på honom. Åh, snälla analysera händelserna snabbare så att du kan agera korrekt. Hjärnan verkar än en gång inte ha återfått sin normala kapacitet, helt underbart.
Ett pip sipprar mellan läpparna på den yngre av dem när han finner sig själv på mage mot madrassen. En del av honom är så upptagen med att fokusera på den upphettade stämningen, på den bara kroppen som trycks mot honom. Jo, det är nog den största delen av honom som är det. Bara en liten, liten del påpekar att det är lite underligt. Men Joshua påminner sig själv om att Zihao inte skulle göra honom illa, inte nu.. Så han bestämmer sig för att låta båda deras kroppar få det de velat ha i flera månader nu, och pressar kroppen närmre pojkvännens överkropp, som att det är brist på närhet.
”Nej, det vill jag inte,” viskar han och sväljer hårt. Handen stryker sig upp mot de mörka lockarna bakom honom, som en välkomnande liten gest. ”Det känns bra.”