Shadowhunters PRS Emma07 och Wolfy

Philip visste att det var rätt dumt att ge sig på vakterna, men han stod inte ut med att se Aubrey där. Det fick gå om han betedde sig som en idiot på vägen dit, han måste ta sig till henne. Han skulle säkert få en rejäl utskällning för det, men det var ett senare problem. Han var snabbt framme till Aubrey och lade genast armarna om henne, kramade hårt om henne innan han backade lätt undan för att lägga händerna på hennes kinder.
"Vi ska få ut dig härifrån, okej? Dem får inte ut mig härifrån utan dig", sade han mjukt, tänkte ärligt talat inte lämna det här stället utan Aubrey. Han såg snabbt bort emot Alec, Penhallow och de andra och undrade för sig själv hur det skulle gå med övertalandet nu. Han såg på Aubrey igen, gav henne lite diskret en kniv. Han ville att hon hade något att försvara sig med om det behövdes.

Hon slöt ögonen då han omfamnade henne, lutade sin panna mot hans axel. Då hon hörde rop sneglade hon upp för att se hur vakter närmade sig. De skulle dra Philip därifrån. De skulle försöka ta honom från henne. Hon vände blicken till sina händer då hon la märke till kniven han erbjöd henne. Aubrey övervägde att ta emot den men skakade på huvudet. Kom någon på henne med att ha ett vapen så skulle det inte hjälpa henne att komma därifrån. Om något skulle de bli mer övertygade om att hon var farlig. Därför skakade hon på huvudet och log smått mot Philip. Om det var meningen att hon skulle komma därifrån i liv så skulle hon klara sig utan vapen, de skulle klara sig utan våld. Två vakter greppade tag om Philips armar för att ta med honom bort från henne.

Philip såg frågande på henne, förstod henne på ett vis men han ville att hon skulle kunna försvara sig. Men Aubrey hade alltid varit smartare än honom också, för ärligt talat så var Philip inte alltid den smartaste personen. Men han tog åtminstone då tillbaks kniven, de skulle få ut henne där iallafall. Vad som än krävdes för det, han var åtminstone beredd att göra vad som helst. Han hade varit så upptagen av henne att han faktiskt inte ens märkte vakterna som kom och tog tag i honom, och försökte först rycka sig loss men insåg snabbt att dem hade honom i för bra grepp för att det ens skulle vara någon idé att lämpa emot.

"Vänta," bad hon vakterna och gav dem en hjälplös blick. Den ena grymtade irriterat men nickade åt den andra att det var okej, att de skulle ge henne en minut att säga vad hon hade på hjärtat. Aubrey vände blicken till Philip, såg på honom med en blick som sa mer än tusen ord. Hon skulle aldrig med ord kunna beskriva hur mycket han betydde för henne, hur starka hennes känslor var för honom. Hon älskade honom mer än livet i sig och den saken skulle aldrig någonsin förändras.
"Om det inte går som vi önskar.." började hon med en klump i halsen, "så vill jag att du ska gå vidare och vara lycklig." Om det här var hennes sista dag och sista stund, så ville hon att Philip skulle veta att han hade hennes välsignelse. Välsignelse att eventuellt gå vidare med någon annan vid hans sida.

Philip blev lättad då vakterna lät honom stanna lite till, för han hade inte mycket att säga till om då han inte kunde protestera särskilt mycket. Aubreys blick och ord var som ett hugg i hjärtat, för fram tills nu hade han vägrat inse det faktum att han kanske skulle förlora henne idag. Det fick bara inte hända. Och han visste med sig att han aldrig skulle kunna hämta sig efter den smällen, det skulle krossa honom.
"Du får inte tappa hoppet", bad han, såg på henne med en förkrossad blick. Han kunde inte förlora henne igen.

Istället för att säga något mer så log hon mot honom. Trots att hennes insida var ett kaos av alla känslor, så ville hon inte att Philip skulle se henne gråta mer. Det var inte det sista hon ville att han skulle minnas av henne, om det gick så tokigt att hennes dagar var räknade. Vakterna tog med sig Philip därifrån och Aubrey stod hjälplöst kvar. Alec stod fortfarande och prata med Penhallow. Han kände hur irritationen växte för varje minut som gick, det var som att prata med en vägg. Han fick ingen reaktion ur kvinnan och hon verkade inte köpa hans ord.

Philip försökte återigen rycka sig loss ifrån vakterna, men utan resultat. De hade honom i ett alltför fast grepp. Det skar i hjärtat att dras ifrån Aubrey, men han kunde inget göra, hur gärna han än ville. Istället tvingades han tillbaks till Penhallow och de andra, hoppades innerligt att de kunde övertala även om så inte verkade vara fallet.

Snart var det Aubreys tur att gå fram. Hon ansträngde sig för att hålla tillbaka tårarna, vägrade att visa sig svag och gråta nu. Isabelle fylldes av panik och hon såg bedjande på Alec, som mötte hennes blick med viss oro. Han vände sig om till Penhallow igen, han tänkte inte låta Aubrey avrättas. Han drog upp gamla händelser, förklarade allt till punkt och pricka, påpekade hur många gånger Aubrey gjort stora saker som räddat livet på andra och vände blicken till Philip i hopp om att han skulle fylla i.

Philip såg panikartat bort emot Aubrey, det här fick bara inte hända. Han försökte desperat rycka sig loss ifrån vakterna för att försöka stoppa det på nåt sätt, men det var hopplöst och dem tog bara hårdare grepp om honom. Han såg lite bedjande på Alec hoppades att han kunde göra mer än vad Philip kunde. Han började genast fylla i för Alec, kunde utan problem prata på länge om hur mycket gott som hans älskade hade gjort.

Aubrey slöt ögonen och höll andan. Det här var ögonblicket. Aldrig hade hon trott att det var så här hennes liv skulle sluta, men så fel hon hade haft. Plötsligt hörde hon Penhallow ropa. Hon öppnade ögonen för att se kvinnan hålla upp handen.
"Låt henne komma ner därifrån." Vakterna öppnade hennes handbojor och hon var inte sen med att rusa ner och vidare fram till Philip.