PRS Emma07 och wolfy

Thomas märkte tydligt hur sur Alysia var på honom, men han hade så mycket annat att tänka på just nu att det helt enkelt fick vänta tills senare att prata med henne om saken. Han visste att han kanske varit lite för hård med orden, men det var inte mycket att göra åt nu utan han fick helt enkelt försöka tala med henne senare.

Alysia sov inte i den gemensamma kammaren med Thomas längre heller, utan hade flyttat tillbaka till den första hon en gång i tiden blivit tilldelad. Hon ville inte ha mer med honom att göra än vad hon behövde, inte förrän hon svalt sin stolthet och kommit över deras gräl.

Sophie satt på den lilla britsen som fanns i hennes och Keenas fängelsecell, med en arm om dottern som satt bredvid henne. Under tiden hon och dottern suttit fängslade där hade hon varit något otroligt rädd - inte för sin egen skull utan hon var livrädd att de skulle skada Keena. Eller hennes ofödda barn, som hon innerligt hoppades skulle ha klarat sig. Hennes mage hade växt något, man kunde se en liten bula men inget man tänkte på. I övrigt var hon dock mycket tunnare än vanligt, armarna var nästan bara skinn och ben. I fängelset gavs inte mycket mat och hon åt ju dessutom för två.

Joseph gick ängsligt fram och tillbaka utanför cellen innan han låste upp dörren. Han kunde inte bara se genom fingrarna längre. Han gick fram till Sophie och satte sig ner på huk för att låsa upp fotbojan.
”Följ med.” De hade ganska ont om tid så de behövde verkligen skynda sig. Det här var den enda chansen och den kunde de inte sabba.

Sophie såg upp då någon kom in, kände igen Joseph direkt. Hon blev minst sagt väldigt förvånad då han låste upp fotbojan, men kanske skulle dem bara förflyttas eller något. Hon lyfte upp Keena och reste sig upp, följde med honom.
"Vad gör du?", frågade hon, kanske var det dumt att ställa frågor men det fick gå.

”Tyst och rör på benen.” Joseph var milt sagt stressad. Kom någon av hans kumpaner tillbaka tidigare än planerat så var det kört. De hade inte tid att stanna för att hon skulle få svar på sina frågor. Han stannade vid hästen som han hade sadlat före han letat upp henne. Förhoppningsvis kunde hon rida.

Sophie tystnade utav hans ord och följde bara tyst med istället. Keena började gnälla lite men Sophie fick snabbt tystat henne, kom med mannen ut vid hästen. Skulle han verkligen hjälpa dem att fly? Hon vågade inte riktigt tro på det, även om hon verkligen innerligt hoppades det. Rida kunde hon sedan barnsben.

Joseph stannade framför hästen och lossade tyglarna som han fäst runt en trädstam, enbart för att förhindra hästen från att springa iväg.
"Full fart tillbaka mot slottet. Titta inte bakåt. Om du blir fast så kan jag inte hjälpa dig igen," sa han allvarligt. Han hoppades, för deras allas skull, att Sophie tillsammans med lilla Keena skulle komma fram till slottet och vara i säkerhet.

Sophie lyfte upp dottern på hästen, strax framför sadeln, varpå hon därefter hoppade upp i sadeln.
"Tusen tack", sade hon hjärtligt till mannen, något otroligt tacksam för hans hjälp. Utan honom skulle de fortfarande vara fast i fängelsehålan, men nu fanns åtminstone hopp om att ta sig tillbaks. Hon höll armarna väl om Keena för att hon inte skulle glida av, skänkade sedan på hästen i galopp på väg tillbaks emot slottet, hoppades innerligt på att hinna dit utan att bli stoppad. Och tur hade dem, för snart hade hon ridit in igenom slottsportarna utan att ha blivit upptäckta.

”Ers höghet, Sophie och er lilla dotter är tillbaka,” pustade en soldat ut efter att ha bugat sig. Caspian kunde inte tro sina öron. Var det här ett dåligt skämt? Han tog sig snabbt upp på benen för att tillsammans med soldaten springa ut på gården. Hans blick landade på hans älskade fru och dotter efter att febrilt ha flackat runt med blicken ett tag. Åh herregud. Med utsträckta armarna skyndade han sig fram för att lägga armarna om Sophie i en stor kram.