Yehet och Kkaebsong [PRS]

Att prata med varandra över en skärm var faktiskt inte samma sak som att prata face to face och Zihao hade helt enkelt jävligt svårt att acceptera det hela. Tänk om någonting hände när Joshua var ensam? Vad skulle han ta sig till då? Hjärnan blev mosig och såsig bara av att tänka på det. Kunde den yngre inte bara gömma sig någonstans i den gamla stökiga lägenheten där det var rent? Nittonåringen kunde städa. Han skulle städa, så snart han kom hem. Damsuga, moppa, damma, diska..tja, allting som gick att göra för att få allting skinande rent.
”Jag känner mig ändå rutten”, påpekade Zihao missnöjt och betraktade artonåringen med rynkade ögonbryn. ”Hur ska jag inte kunna göra det? Speciellt inte nu när du precis erkänt att du egentligen inte vill bli lämnad ensam!” Hm, risken att den här konversationen skulle ta ett tag började bli relativt stor. Suck.

Kanske Joshua bara borde ha hållit det där för sig själv, att han inte vill bli lämnad. Men efter en hel vecka med bara sig själv som sällskap börjar det bli lite ledsamt.. samtidigt får han så mycket ångest över ätningen, ensamheten. Det är jobbigt att vara ensam i ett hav med nedvärderande tankar, vilket han definitivt kommer att bli när Zihao väl sätter fötterna utanför dörren. Under tystnad glider Joshua ner från den äldres grepp, aningen trotsigt.
"Zihao, jag kommer klara mig fint!" försäkrar Joshua med ett litet leende, fångar upp den andres händer i sina. "Visst kommer det att bli svårt, men Samuel kommer tillbaka om en vecka."

En hel vecka? Det var för länge! Alldeles för länge. Åh, Zihao hade verkligen världens lust att sätta sig ner på golvet och börja yla som en stor jättebebis. Kanske för att han, in fact, var en jättebebis..men det var inte sådär jätte relevant för tillfället.
”Men..” började nittonåringen klagande innan rösten dog bort. Tvärt vände han bort de märka ögonen och lossade en aning på greppet om Joshua. Med största sannolikhet var det ingen som helst idé att bråka om det hela. En vecka skulle snabbt gå förbi och då skulle den yngre inte vara ensam längre. Och så skulle de ju prata med varandra över telefonen varje dag. Så hemskt var det väl ändå inte. Plus att Joshua hade tre katter att kela med. Men Chichi skulle med tillbaka till lägenheten, tyvärr. Zihao kunde inte lämna den gnällspiken, även om han själv gärna gjort det - för att ge årtonåringen lite extra sällskap. Äh.

Joshua biter sig i underläppen, det verkar som att den äldre går med på det som blivit sagd. Dock känns det inte bra, allt annat än bra faktiskt. Hur Zihao vänder bort blicken, släpper taget om honom. Hjärtat sjunker en aning.
"Okej, bra.." mumlar han och vänder ryggen mot nittonåringen för att röra på benen ut ur badrummet, det är väl bäst så. Joshua får helt enkelt hålla andan, ta ett djupt andetag och hålla andan. Men det är svårt när han vet vad som kommer hända, ångesten. Och han kommer inte ha hjärtat att berätta det för Zihao genom telefonen, när han mår dåligt, hur dåligt det går.. nej, nittonåringen kommer ha mycket på axlarna i vilket fall som helst. Joshua bär upp Zihaos jacka och håller upp den mot honom. Den andre verkade ha förändrat sin ställning rätt mycket, förut ville han stanna och se på film, nu har han visst bråttom. "Här." Joshua håller upp jackan till honom och lägger den i hans famn. "Jag hämtar Chichi."

”Men jag vill inte gå”, mumlade Zihao, som osade av missnöje och obeslutsamhet. ”Även om jag måste..usch, vilket jävla dilemma. Vill inte lämna dig här alldeles ensam”, fortsatte han klagande och började trä armarna genom jackans ärmar. En efter en, så långsamt som möjligt för att vinna tid - extra tid med Joshua. Det kanske inte var det bästa sättet att göra detta genom att klaga och knorra, men det fungerade åtmsintone. Och det, det var bättre än ingenting. Absolut bättre. ”Jag kommer att ringa dig varje dag. Varje dag. Svarar du inte så svär jag på att springa hela vägen hit och bryta mig in, förstår du? Så ha mobilen laddad”, sade Zihao slutligen och stirrade ner på sina fötter. Skorna stod fortfarande uppställda på skohyllan och halsduken han haft med sig låg slängd på en pall. Är man långsam så är man. När man samtaiigt är extremt ovillig kan den där långsamheten även förstärkas, vilket den defintivt gjort just där och då. Den var inte bara lite förstärkt, utan snarare väldigt. Nittonåringen rörde sig bokstavligen i snigelfart.

Att se en kluven Zihao stirrandes ner på sina fötter är nog något av det sötaste Joshua sett på länge. Jösses, den andre kan verkligen vara bedårande ibland, även om han är lång med skarpa ansiktsdrag.
"Jag vet, jag vill inte heller att du ska gå." påminner artonåringen med ett magert, aningen nedstämt leende. Dock är det det enda rätta, eller hur? Att låta Zihao åka tillbaka till lägenheten, träna med de andra medlemmarna och inte behöva oroa sig över Joshua. Även om han är i en situation där folk borde vara oroliga, så vill han inte störa sin pojkvän med alla flytande tankar som tär på hans inre. Zihao har alldeles för mycket att tänka på i vilket fall.. "Jag ska se till att ha min mobil laddad, det lovar jag." med ett litet skratt lägger han ner vovven på golvet och slingrar armarna om nittonåringen.

Du inser att du precis lovade att ha mobilen laddad, men inte att svara. Det spelar väl fan ingen roll om den har batteri om du ändå inte svarar..Zihaos förut oskyldiga, svarta ögon smalnade med ens och ögonbrynen drogs ihop. Ibalnd undrade han verkligen vad Joshua tänkte med. Nu oroade han sig ju bara ännu mer, och han hade inte ens lämnat lägenheten ännu! Inte ens Chichi, som slingrade sig runt benen på nittonåringen, kunde lyfta den tunga stenen som hängde i hjärtat på honom.
”Du..du måste svara när jag ringer också”, påpekade Zihao tyst och vände upp blicken, när den andre slog armarna omkring honom. Tvekande lät han några fingrar glida över en av de magra kinderna. Ögonbrynen var fortfarande rynkade och blicken, minst sagt, orolig. ”Lova. Du måste lova..annars kommer jag aldrig att gå härifrån”, konstaterade han tvärt och böjde sig ner, så att de kunde se varandra rakt i ögonen. ”Lova, Joshua.”

Huvudet faller på sniskan, det roade leendet smyger försiktigt bort från ansiktet och de mörka, glittrande ögonen fastnar i Zihaos. Vad nu då?
"Du sa att jag ska ha mobilen laddad." påminner han med rynkade ögonbryn, det hade ju mer varit ett litet skämt han dragit mer. Visserligen ska han svara på sin pojkväns samtal, men för att kunna göra det behövs det batteri. Fullständigt korkad är han faktiskt inte, vilket Zihao mycket väl borde veta. Nej, artonåringen har alltid varit väldigt klyftig. Joshua drar sig undan en aning, men nickar åt den andres ord. "Jag lovar, men kom ihåg att jag kan vara i duschen eller något när du ringer, och kanske inte svarar." lägger Joshua till med ett svagt leende, jo, något sådant kan mycket väl hända.

”Ta med mobilen in i duschen då. Kan gärna köpa dig en ny om det slutar med att den går sönder”, knorrade Zihao, som fortfarande inte bar speciellt glad. Allting som hade varit så bra alldeles nyss..lugnt, fridfullt..men nu? Nu mådde han bara extremt dåligt över att lämna Joshua ensam i lägenheten. Det var ju nästan så pass jobbigt stt det gjorde ont inom nittonåringen. ”Jag skämtar inte ens. Är orolig av mig, paranoid som vanligt”, mumlade han förläget efter en stunds tystnad och fiskade upp Chichi från golvet. Usch. Alltså på riktigt, usch och fy bubblan. Snart skulle väl alla de där känslorna koka över. Men så snart han lämnade lägenheten skulle allting kanske inte riktigt kännas lika jobbigt. Eller? Jo. ”Följ med mig ut, snälla?”

Ta med mobilen in i duschen? Visst vill Joshua ha kontakt med den äldre, men är inte det att ta i lite väl mycket? Dock bestämmer han sig för att inte påpeka det, det skulle ändå sluta upp med ett tjafs, ett onödigt tjafs som får de bägge två att må skit. Det är väl det som är problemet, när man är så känslomässigt skör. Ögonen lämnar dock inte Zihaos ansikte, han försöker att få koll på vad den andre tänker och tycker, men ansiktet visar inte så mycket känslor. Än en gång gör det ont i Joshua. Ser hur nittonåringen fiskar upp hunden istället, Joshua kommer inte få en kram på väldigt väldigt länge.. Inte från någon, och det känns rätt tomt. Han skulle kunna sluta äta helt och hållet, ingen skulle märka förrän om en vecka. Han skulle kunna träna. Han skulle kunna somna i badkaret, och ingen skulle märka det förrän det är för sent. Hjärtat gör ont, och blicken sjunker ner mot sina fötter innan han tar tag i sina skor.
"Jag tror det är bäst att säga hejdå här egentligen." påpekar artonåringen tyst, knappt hörbart. Jo, det är väl dumt att dra ut på det? "Men visst."