prs yehet & kkaebsong

Jisses, det är klart att Zihao tänker tvinga honom att äta. Joshua själv borde tvinga sig själv, alla de gånger han lovat sig själv att aldrig gå ner samma väg han gjort innan. Gå ner över tjugo kilo och varenda ben kunde ses i kroppen..
"Jo, jag antar att jag måste äta förr eller senare." Mumlar Joshua och lämnar en puss på den äldres nos. "Och jag vill definitivt inte gå i samma stig som förut."

Okej bra. Det betydde att Zihao i alla fall inte skulle bli tvungen att trycka ner mat i Joshua. Och ja, hade den yngre vägrat att äta så hade han faktiskt gjort det. Med en liten gäspning, sträckte han på sig och slingrade sig ur nittonåringens grepp för stt ta ett skutt ner på golvet. Sakta men säkert drog pälsen sig undan samtidigt som tassarna blev till händer och så vidare. Aj, aj, aj.
”Vad vill du ha? Jag tänker inte låta dig fixa frukost för en gångs skull”, sade tjugoåringen och sträckte armarna över huvudet med ett stön, innan han drog åt sig en filt att vira runt den bara kroppen. Kallt som fan, rent utsagt.

"Zihao, du kommer frysa ihjäl om du går runt sådär, sätt på dig lite kläder åtminstone." ber Joshua med stora ögon, och drar benen över sängkanten innan han utmattat ställer sig upp. Bristen på sömn gör bara hans yrsel än värre, och ögonlocken känns så fruktansvärt tunga att han bara vill lägga sig ner igen. "Jag kan fixa frukost, medan du klär på dig."