prs yehet & kkaebsong

Joshua fortsätter att nafsa i det lurviga örat innan han börjar lämna små pussar över Zihaos hela ansikte.
"Det är konstigt.." börjar han medan fingrarna försiktigt flätar med pälsen. "Hur jag kan känna av vad du tänker, antagligen så som du kan göra när jag är i rävform.."

Tja..det kan väl kanske vara för att vi känner varandra alldeles för bra, eller kanske för att vi helt enkelt har någon slags..uhh..järnväg som går mellan våra hjärnor? En osynlig järnväg dock, uppenbarligen. Zihao himlade lite med ögonen och sneglade diskret upp mot Joshua, väldigt fundersam och tankfull. Hur fan blev vi tillsammans egentligen? Jag förstår inte..vad var det som ändrade sig?

Jo, det är en bra fråga. Hur hade det kommit sig att sextonåriga Joshua förlåtit den äldre så snabbt, och fallit så förbaskat hårt för honom?
"Du bad om ursäkt antar jag, och hjälpte mig med Xavier." Påminner nittonåringen med ett magert leende och rynkade ögonbryn. "Det gick rätt snabbt dock, ångrar du det?"

I några korta sekunder funderade Zihao, med ögonen smala och huvudet lätt på sned.
Ångrar det? Nej, det gör jag absolut inte. Jag förstår bara inte varför jag insåg att jag var kär i dig så förbaskat sent eller varför du överhuvudtaget blev kär i mig..förstår du? It makes no damn sense. hur sorgligt det där än lät, så låg det en massa sanning i den frågeställningen. Varför hade Joshua blivit kär i honom? Varför hade Zihao blivit lär i Joshua? Jesus.

"Jag tror jag alltid var lite förälskad i dig, hur patetiskt det än må låta." berättar Joshua med en lätt suck, och drar filten över ansiktet medan han blickar mot teven. "Men vi är menade för varandra verkar det som, då vi alltid finner vägen tillbaka till varandra, eller hur?"

Eller så är vi helt enkelt som droger för varandra? Jag är en drog för dig och du är definitivt en drog för mig. Fy fan vad klyschigt, men med tankenöt att de verkligen bråkade jämt och ständigt så var dt inte en helt omöjlig teori. De var uppenbarligen menade för varandra samtidigt som de absolut inte var det på så många sätt och vis. Usch, kärlek var alldeles för komplicerat för Zihao att ens fundera på.

"Mm jo, det kanske vi är." Joshua är en millimeter ifrån att slumra till, huvudet faller ner lätt, innan huvudet faller upp igen. "Jag kanske borde sova lite... tror inte det kommer gå dock."

Nähä? Det var ju absolut inte det som Zihao uppmuntrat honom till att göra hela tiden. Tjugoåringen skakade lätt roat på huvudet trots att ögonen var både sorgsna och allvarliga på samma gång.
Du kan i alla fall försöka, och om du har en mardröm så finns jag här..så länge du vill ha mig, vilket du redan vet om mer än väl.

"Mhm.." mumlar Joshua sömnigt och gosar ner sig tätt intill sin fästman, innan han sluter sina ögonlock. Han behöver verkligen sova, han har inte sovit på två dygn och inte ätit något värst heller... förhoppningsvis kan han få lite mer energi och livslust efter det.

Om tjugoåringen varit kapabel att le, så hade han defintivt gjort det. Det var alldeles för länge sedan han sett den yngre sussa sött, nergrävd i Zihaos egen famn. Där hörde Joshua hemma - där och ingen annanstans. Och nu när nittonåringen somnat, kunde även den äldre göra det. Tiden gick alltid betydligt snabbare när man sov, och vem visste vad morgondagen kunde tänkas föra med sig?