PRS Velleity & Daphne (PJO/HOO]

De stod där och stirrade på oraklet och Juliette undrade samma sak som Ana frågat. Hur startade man den. Innan Juliette hann komma fram till något öppnade oraklet munnen och ett virvel av rök och ord kom ut tillsammans med en vidrig lukt

Den gröna röken var så tjock och stank så mycket att Ana trodde hon skulle behöva spy, eller i alla fall öppna ett fönster. Hon försökte fästa blicken vid oraklet medan det började tala med hes, skrovlig röst.

"I underjorden döljer sig Damokles svärd
som utlovar oundviklig fara
sedan länge bortglömd, gömt från vår värld
i labyrinten finns sväret bevarat
dold i dess djupaste mörker, dess avlägsnaste punkt
på gränsen till Hades, genom vatten, dimma och köld
bördan som bärs på kommer väga tungt..." oraklet pausade en sekund, och Ana trodde nästan att profetian var slut. Sedan började hon prata igen, men det lär som att det var en ny vers.
"genom lidande och död skall ni svärdet återfinna
om de sex som ger sig av inte skall lyckas
så finns det inget sätt för Gudarna att vinna
svärdet är det enda vapen, som Titanen av Ljus kan förolyckas," Oraklet tystnade och röken försvann. Ana stod som fastfrusen.
"Jaha, det där lät ju.. positivt," mumlade hon
_______

Juliette lyssnade förundrat på oraklet när hon framförde profetian. Det stank något förfärligt, var extremt läskigt men något med det hela var fängslande också.
"Jaha, det där lät ju.. positivt," hörde hon Ana mumla. Juliette kunde inte annat än hålla med.
"Damokles svärd? Vad är det? Och 6 personer? Vem är den sjätte som haft drömmen?," frågade hon, lite utan att vänta sig ett svar, samtidigt som hon skyndade bort från oraklet och den vidriga lukten.

"Ingen aning..." svarade Ana. "Gränsen till Hades... genom labyrinten? Jag trodde labyrinten var förstörd!" muttrade hon. De kom ut ur huset till den mörka kvällen. Utanför stod Lana, My, Fanny och Dionysus, som stod med korsade armar
"Ni vet att det är förbjudet att gå upp till vinden utan tillåtelse va?" fnös han och höjde på ögonbrynen. Ana kände sig stolt.
"Vi har fått en profetia," sade hon "Vad vet ni om Damokles svärd?" frågade hon. Dionysius bleknade.

Juliette blev lite nervig av guden Diomysus fnysande mot dem, hon hade alltid haft lite svårt för honom. Men det som skrämde henne mest var hans bleknande vid nämnandet av Damokles svärd.
"Vad är det?", frågade hon med höjda ögonbryn.

”Svärdet...” mumlade han. ”Det där svärdet var mitt en gång i tiden. Det är det enda svärdet i världen som är mäktigt nog att döda Hyperion, sägs det. Titanen av ljus...” Dionysus rynkade på näsan ”svärdet hängde i många år över en tron, för att påminna den som härskade att Makt kom med stort ansvar och stor fara. Men... svärdet är försvunnet sedan mycket länge, vilket är tur. Vem som än bär svärdet svävar i stor fara. Det är bäst som svärdet håller sig borta, om det återfinns... tja, det innebär att en mörk, överhängande fara kommer finnas med dess bärare.”
Ana var förvånad. Hon hade aldrig hört Dionysius prata så allvarligt.

Ojdå. Fanny tyckte verkligen inte att detta lät ssärskilt bra. Det värsta måste väl ändå vara hur gravallvarlig Dionysus var, han som nästan aldrig tog något seriöst.
”Det där är ju inte alls bra,” hörde hon My sucka bredvid henne.
”Men en sak i säker va? Vi ska till labyrinten eller?” frågade Fanny.

"Ja, labyrinten," sade Ana "I underjorden döljer sig Damokles svärd
som utlovar oundviklig fara
sedan länge bortglömd, gömt från vår värld
i labyrinten finns sväret bevarat
dold i dess djupaste mörker, dess avlägsnaste punkt
på gränsen till Hades, genom vatten, dimma och köld
bördan som bärs på kommer väga tungt
genom lidande och död skall ni svärdet återfinna
om de sex som ger sig av inte skall lyckas
så finns det inget sätt för Gudarna att vinna
svärdet är det enda vapen, som Titanen av Ljus kan förolyckas," läste hon. Hon hade varit nogrann att komma ihåg vartenda ord som oraklet sade

Fanny var förvånad över att Ana kom ihåg så gott som varje ord av profetian, själv hade hon bra minne men inte så direkt.
”Men vem är den sjätte personen då? Vi borde försöka hitta den,” sa Fanny.

"Kanske.. finns det sjätte personen inte på lägret," sade Lana efter att ha varit tyst en lång stund. Hon avskydde verkligen labyrinten med hela sitt hjärta, men det spelade ingen roll nu. Hon hade inget val. "Vi har ju kollat igenom alla stugor."