Not what I wanted [PRS]

Egentligen var det en fin idé, att ta det hela lite lugnare för sjuttonåringens skull. Men samtidigt ville han inte det och det kändes fel att beröva dem båda på en så pass härlig stund. Joshua hade dock rätt, att den äldre av de två hade så pass ont kunde inte vara något vidare bra tecken. Däremot släppte han inte greppet om pojkvännen. På så sätt kunde han enkelt vila den brännheta pannan mot den andres respektive. Sval och len som sammet, en utmärkt yta att svalka ner sig på.
”Förlåt”, viskade Zihao skamset och lutade sig tillbaka en aning, så att deras blickar återigen fick en chans att mötas. ”Jag är bara så rädd att det ska hända igen..vill inte vara ifrån dig på det sättet igen. Helt ärligt är det mer smärtsamt än att vara ifrån varandra helt, i alla fall på sätt och vis”, fortsatte han tyst och lirkade loss en av händerna, så att han kunde stryka bort några blöta hårstrån från Joshuas panna. Ett sorgset litet leende strök sig över de för en gångs skull fuktiga läpparna. De var åtminstone inte lika torra som de varit förr i tiden och huden var inte längre gråaktig. Det enda som tydde på att någonting inte stod helt rätt till var den brännande heta huden, annars var det nog lätt att missa.
”Det är så svårt att förklara”, mumlade sjuttonåringen och betraktade det vackra ansiktet framför honom. Joshua var verkligen en varelse från ovan, med den mest perfekta huden någonsin, stora rådjurs ögon som kantades av tjocka ögonfransar. Näsan var liten och passade perfekt in, läpparna fylliga och hakan väldigt trevlig att lämna små kyssar över. Nej, han skulle aldrig lyckas komma över det där. Aldrig. ”Men vi ska se till att få kontroll över det, precis som vi lovade varandra. Jag över vad fan allt det här nu handlar om och du när det kommer till maten”, konstaterade han beslutsamt och nickade bestämt. ”Pappa tycker att vi ska åka till Kina när skolan slutar..han tänkte ta med mig upp till bergen bara för att försöka lura bort all päls. Vi kanske kan ta en liten omväg och svänga förbi Japan också? Typ som en familjeresa.” Det var nog ganska tydligt att allt Zihao egentligen ville var att glida tillbaka in i det normala, bort från allt kaos och all smärta. Han var nästan lite desperat vid det laget.

Att Joshua känner sig nervös och orolig är rejäl underskattning. Hjärtat värker något förskräckligt varje gång ögonen glider över det skamsna ansiktet. Båda tummarna fortsätter med att göra sina små cirklar över de sköra, spända kinderna. Pannan som lutar mot hans egna känns kolhet. Inte lika varm som den varit när han fått det där brännmärket över handen för ett halvår sedan, men fortfarande alldeles för varm för att vara normalt. De mörka ögonen stannar upp vid de mer än bekanta ögonen, fastnar där istället för de nu lite friskare läpparna.
”Det är inget att be om ursäkt över, verkligen inte.” Protesterar han och ställer sig försiktigt ner mot det svala badkarsgolvet. ”Vi tar det långsamt, så kanske du börjar vänja dig vid din kropp igen senare.” Ja, det är fortfarande ett dilemma. Zihao har varit fast i en helt annan kroppsbyggnad det senaste halvåret och vant sig vid varje ny liten kroppsdel, det är väl inte så konstigt att benen nu reagerar på det när han väl skiftat tillbaka. Alla rörelser som den äldre gjort under dagarna med fyra ben har uppenbarligen lämnat avtryck. Sjuttonåringen har både blivit längre och fått mer definierade muskler överallt. De måste ge det tid, och det har Joshua full förståelse för. Armarna som tidigare varit slingrade runt den välbyggda nacken slingrar sig om den bara överkroppen istället. För att dra in honom i en varm, blöt kram
”Ja, vi ska få kontroll över det.” Bägge två är lika beslutsamma, och det måste vara ett gott tecken, eller hur? Ja. Den lilla gryffindoreleven har nog aldrig varit riktigt lika beslutsam innan, särskilt inte när det gäller maten. Han ska bli bättre för Zihao, modern och Samuel. Plus Hayley och Aeron. Punkt. Lättare sagt än gjort förvisso, men han ska verkligen försöka den här gången. Däremot kommer han snabbt på andra tankar. Öronen viftar lite på sig när pojkvännens hemland kommer på tal. Jaså? Det låter som en riktigt fin idé, den äldre av de två turturduvorna kan nog behöva det mer än någon annan vid det här laget. Försöka komma på andra tankar. ”Det låter jättemysigt, du får försöka lära mig lite kinesiska innan dess.”

”Men det känns lite bättre om man ber om ursäkt”, påpekade Zihao och besvarade kramen med en utdragen suck. ”Det kanske låter fånigt, men det känns faktiskt lite bättre”, fortsatte han med stora ögon och lät huvudet falla på sned. Hakan lutades lätt mot den andres hjässa. Om kroppen och tiden tillåtit honom hade han kunnat stanna i den där underbara positionen för resten av livet, skitit i precis allt annat och ägna resten av livet åt omfamningen. Dofterna, ljudet av vattnet som skvalpade omkring dem - paradiset på jorden. Han kunde inte fullständigt undgå att fundera över hur deras förhållande skulle komma att utvecklas under tiden. Kärleken de kände gentemot varandra gick inte längre att ifrågasätta, och detta av många olika anledningar.
Ögonlocken slogs upp igen och de svarta ögonen fäste sig på rutorna någon meter bort. Det var så mörkt därute, med regnet som smattrade mot glasen och åskan som mullrade borta i fjärran. När hade det egentligen gått och blivit så fruktansvärt mörkt därute? Skulle det bli värre än det var för tillfället? Hade det bara börjat? Alla dessa miljontals frågor susade omkring inne i den redan överhettade hjärnan, vilket bara ställde till allting i en betydligt högre grad.
”Hur länge kommer vi lyckas gömma oss från allting som händer därute?” Frågade han lågmält och vände tillbaka blicken mot pojkvännen. ”För även om vi åker till andra länder så måste vi komma tillbaka någon gång..men tänk om det inte finns något hem att komma tillbaka till?” Zihao drog handen längsmed en av de magra kinderna, med ögon stora som tefat. Det där var ytterligare ett tecken på att han var allvarligt orolig. ”Kalla mig galen eller vad fan som helst, men jag känner att det kommer bli värre än såhär. Han har precis kommit tillbaka och vi kan alla vara ganska så säkra på att hela samhället kommer braka ihop inom en snar framtid.” En liten rysning färdades genom den långa, muskulösa kroppen och käkarna spändes igen. Nåväl, nåväl. Han var i alla fall ren och det, det var en tydlig framgång.

Jo, det har Zihao verkligen rätt i. Allting brukar kännas så mycket bättre när man ber om ursäkt, även om det verkligen inte behövs. Joshua förstår, det brukar lätta på hans nätta, svaga axlar också. Däremot ville han bara göra det klart för den stackars pojkvännen att han inte behöver ha skuldkänslor eller känna sig skamsen över det, kanske han borde ha sagt det mer ordagrant. Så att de inte missförstår varandra hela tiden, vilket de har en talang för.
”Jag menar bara att du inte behöver känna någon som helst skuld eller skam.” Nu kan de ju inte direkt bestämma själva vad det är de ska känna eller inte känna.. men den yngre av de två turturduvorna vill bara ha det sagt. Klargjort, det är liksom mycket bättre på det viset. Fingrarna flätar ihop sig där bakom den starka, välbyggda ryggen medan ena kinden förstrött lutar sig mot bröstkorgen. Ögonlocken sluter sig, och Joshua tillåter sig själv att sjunka bort. Bort från alla bekymmer och smärta. Endast det dunkande hjärtat tillhörande Zihao ligger i centrum. Öronen tar in varje liten dunk. Så varm, välkomnade. Men så fort samtalsämnet skiftades och gled över till något mycket läskigare, så börjar huden bli alldeles knottrig igen. Nej, de kommer nog inte kunna gömma sig själva så länge. Åtminstone inte utan att få en massa med skuldkänslor.
”Om det händer Zihao, om det inte finns något hem att komma tillbaka till får vi börja om på nytt. Och det gör vi tillsammans, allihop.” Mumlar kortisen mot den bara huden innan han med nöd och näppe flyttar sig bort från kramen. Jo, det kommer definitivt att bli värre än såhär. Det som hänt på ministeriet kvällen innan hade bara varit en liten skymt av vad som står att komma, och det är verkligen en fruktansvärd tanke.
”Du är inte galen, jag tror att alla känner samma sak vid det här laget.” Den lilla kroppen sätter sig ner på avsatsen i vattnet igen, och börjar gå igenom alla olika schampon som stor uppradade. Han tar en liten klick från en liten flaska, med kokosnöt och vaniljdoft, innan han börjar massera in det i håret. ”Det känns som att det där slaget alla väntat på nästan är precis bakom dörren, eller hur?”

Nu behövde han i själva verket inte känna någon skam, det hade Joshua rätt i, men han var som han var och det betydde fortsättningsvis att han ändå kände en massa skam. Inte nog med det kände han sig även pinsam, som en styggelse. Jo, han visste mer än väl att han inte skulle känna så, att han inte fick känna så. Men känslorna bara kom som på beställning och han kunde verkligen inte göra sig av med dem. De skapade små bon i huvudet på honom och påbörjade sig långsamma förökning. Först kände han sig mest fånig och kunde enkelt skaka av sig set hela, däremot blev det snart värre och värre. Molnen fyllda med tvivel och självförakt blev större och tätare. Du är inte värd att känna dig bättre. Du förstår allt för precis allt och alla. Du är ett monster. Du borde försvinna. Du är farlig. Du kommer göra någon illa. Sjuttonåringen ignorerade dem till den grad han förmådde, men det gick inte att lägga hela dövörat till.
Zihao betraktade Joshua under tystnad när han fortsatte tala, gled bort till den lilla avsatsen och smorde in schampot i de mörka lockarna. Själv kunde han inte röra sig och hade börjat massera de dunkande tinningarna. Dessa dumma hjärndemoner, de kom verkligen precis som de ville. Men varför i all världens namn hade de varit tvungna att komma just nu. Han greppade fatt om kanten på det pool liknande badkaret och sköt sig upp, satte sig pladask på det svala golvet med smalbenen plaskandes i vattnet. Precis som ett litet barn.
”Jo, jag antar det”, mumlade han slutligen och petade sig själv i örat, försökte få ut lite vatten som verkade ha fastnat. ”Men jag tror inte att han komma slå till riktigt än..slår vad om att han kommer rekrytera folk och sådär innan, precis som Yaosu sa”, fortsatte han och krånglade sig upp på fötter. Usch vad svajig han blivit, betydligt värre än innan. Allting liksom guppade omkring inom synfältet och han var tvungen att greppa tag i kanterna på handfatet för att inte falla pladask. Kroppen ville verkligen inte vara med längre, det märktes klart och tydligt. Det var väl påfrestande, åtminstone mer påfrestande än för det jublande psyket.

Med egen erfarenhet av dumma, starka hjärndemoner så har Joshua lite av en talang när det kommer till att avgöra andras tankegång. Särskilt pojkvännens. Nu har han generellt rätt tydliga, avslöjande ansiktsuttryck, men de känner varandra så väl vid det här laget att det blir svårt att gömma det från varandra. Med stora, vänliga ögon glider han tillbaka fram till Zihao nere i vattnet, och tar de betydligt större händerna i sina egna.
”Jag älskar dig, alla i dina vänner älskar dig, din familj älskar dig. Försök att lyssna mer på oss än på demonerna, snälla? Jag förstår att det är lättare sagt än gjort, men du förtjänar att må bra.” Viskar han och kramar hårt om de alldeles varma händerna. Det är verkligen lättare sagt än gjort, det vet han själv, men jösses vad han vill att den andre ska få bort de där tankarna. Sluta hata sig själv, vara sin egna bästa vän som läkarna alltid säger till Joshua själv. ”Du är fantastisk, vacker, perfekt på alla sätt och vis.” Detta är inte tomma ord, verkligen inte. Vartenda ett av dem är något som Joshua tycker helt sanningsenligt. Även om sjuttonåringen har svårt för att tro det själv så är han fantastisk. En helt fantastisk person. Fingrarna glider upp mot det stiliga ansiktet. Uppenbarligen har tinningarna börjat göra ont på honom, och istället för att låta den söta jätten massera dem själv, börjar Joshua att göra det istället. Försiktigt och noggrant. Däremot verkar det som att Zihao inte riktigt orkar stå upp i vattnet, och faller pladask ner mot golvet. När han sedan försöker ställa sig upp, och vajar till fram och tillbaka, fram och tillbaka skyndar sig Joshua upp p fötter. Snabbt vid hans sida och håller om en av armarna. Nu är han långt ifrån stadig själv, hela kroppen börjar dunka så fort han rör på sig, men han tvingar sig själv att ignorera det. Zihao kommer först, alltid först.
”Kom, vi tar och bäddar ner dig i sängen en liten stund.. vi båda två behöver nog vila en hel del.”

Ett litet skratt rymde läpparna på den äldre och han ruskade på huvudet. Det var inte så att han inte uppskattade de vänliga orden, för det gjorde han verkligen. Troligen mer än Joshua någonsin skulle kunna ana. Zihao stirrade ner i handfatet ett slag innan ögonen höjdes mot spegeln. Den höjde sig på den höga väggen, slutade ungefär en halvmeter ovanför taket. Ögonlocken slöts och öppnades några gånger, ner och upp. Han skakade något alldeles förfärligt av ansträngning och tänderna skallrade.
”Jag älskar dig också..och alla andra”, stammade han och drog en hand genom det svarta håret för att sedan snegla ner mot sextonåringen. Så kort och smal, typ hälften så stor som en viss Huaze Zihao. ”Men..” fortsatte han tvekande och försökte lägga så mycket vikt som möjligt på handfatet istället för på den yngre. ”Jag är bara så rädd för att råka göra någon illa. Det låter så bra och försäkrande när vi pratar om hur vi båda två ska bli bättre, men i samma sekund som jag känner att någonting kanske kommer hända, då pissar jag typ på mig”, avslutade han och vände upp ansiktet mot taket med ett irriterat stön. Inte irriterad på Joshua såklart, utan på sig själv. Han var en sådan glädjedödare. Bara en massa problem.
Ögonen vändes mot spegelbilden igen och han stirrade tvärt på sig själv. Irisarna hade blivit mycket större och ögonvitorna svarta. Så mycket svart och gult, så obehaglig. Inte undra på att han haft ont i både huvudet och ögonen. Ha. Ha. Ha. Och du som trodde att allting skulle bli en dans på rosor, idiot.
”Mhm, vi kan bädda ner varandra”, konstaterade Zihao tillslut och log smått. Det var bättre att inte ge ögonen någon uppmärksamhet. Om det nu skulle gå åt helvete igen så fick det väl göra det. Sjuttonåringen tänkte då inte sitta och vänta på att det skulle hända. ”Egentligen är det väl jag som borde bädda ner dig, din lilla fis”, sade han efter ytterligare en stunds tystnad och slängde en arm runt den smala midjan. ”Du om någon behöver bli ompysslad.”

Även om Joshua vet att det verkligen är fel så bubblar skuldkänslorna upp inombords. Han kan verkligen inte göra någonting för att hjälpa, känslan av att vara värdelös har aldrig varit så tjock och uppenbar innan. Så värdelös, så patetisk. Detta är däremot något som han måste hålla för sig själv. De där hjärndemonerna gör verkligen ingenting lätt, och han är väl den mest hemska hycklaren någonsin. Tänk positivt, slå ihjäl de där demonerna. Det är verkligen inte lätt, och sextonåringen själv kommer nog inte klara det.
"Berätta det för mig då, okej? Håll det inte för dig själv. Prata med mig, så kanske den där rädslan kan försvinna bara lite grann?" Undrar han med darrande, ostadig röst. Fortfarande känner han sig själv som en av orsakerna till att det hela skett, att han inte pratat med någon av lärarna på direkten. Hjälpt till. Då kanske de hade kunnat undvika det här, och då kanske Zihao kunnat må bättre. Men som sagt, lätt att vara efterklok. Hur som helst kan det nog vara bra om pojkvännen pratar med den yngre istället för att klanka ner på sig själv. Precis som Joshua själv bör göra. Åh. Joshua tar nog mer stöd på pojkvännen än han själv ger stöd, precis lika hopplös som alltid.
"Jag tror du behöver bli mer ompysslad än mig.." med en handduk om midjan, som för övrigt blivit alldeles lila av blåmärken, börjar han med små steg att röra sig ur badrummet. Han snubblar ett flertal gånger medan han försöker hjälpa Zihao framåt också. Men han är beslutsam. Riktigt beslutsam. "Men vi tar hand om varandra, visst?"

”Okej, deal”, svarade den äldre och började röra sig framåt, ut från det flådiga badrummet till det ännu mer flådiga sovrummet. ”Jag lovar att inte gå omkring och hålla all skit inom mig”, lovade han därefter och försökte hålla sig mer stadig på benen. Om han ramlade nu skulle de båda två falla ner i backen och bli strandade på det hårda trägolvet. Därför rätade han på ryggen och fokuserade extra intensivt på att hålla stegen raka. Inte ramla, inte ramla. Sängen var inom synhåll och snart räckhåll, redo att bli stökig och eländig efter alla månader som passerat. Lakanen hade legat ostörda från morgon till kväll. Var det inte lite synd att förstöra den fina bäddningen? Nej, nej det var det inte. De skulle röra till det riktigt ordentligt.
”Jag tycker att vi tar hand om varandra”, konstaterade Zihao och slängde armarna omkring Joshua när de var tillräckligt nära sängen. Han kastade sig över den yngre med ett litet skri och satte sig i grensle över den smala kroppen. Ignorera smärtan, ignorera smärtan. Det gick mer än bra nu när han hade sextonåringen under sig. Händerna gled över det vackra ansiktet och vidare ner mot axlarna. ”Förlåt, jag borde inte..” Sjuttonåringen lämnade en liten kyss över pannan och därefter läpparna. Skulle han lyckas överleva resten av dagen behövde han det här, varesig kroppen ville vara med eller inte. De behövde hålla sig positiva, båda två, och det här var ett av de bästa sätten att göra det på.
”Men jag tror att vi behöver det och helt ärligt, vi har varit ifrån varandra så jävla länge.” Varför kände han sig så tvungen att rättfärdiga det hela? ”Du får säga till om jag ska flytta på mig, tänkte inte ens på alla blåmärken och sår..gör de ont?” Undrade han och drog några fingrar över den lena huden.

"Bra. Och jag lovar att inte gå omkring och hålla all skit inom mig." Bra deal, nu får de hålla sig vid den också. Det går väl att hålla, eller hur? Det måste göra det. De måste hålla av varandra och finnas där, inte hålla all skit inom sig och otalad. De där tankarna byts ut däremot. Väldigt snabbt. Kroppen faller ner mot den mjuka madrassen, vilket inte gjort så ont. Däremot när Zihao skuttar upp på honom. Aj, aj, aj. Hela kroppen värker av den lilla händelsen, men strax därefter kommer han på nya tankar. Läpparna vid pannan, de får honom att le. Så bekvämt, så kärleksfullt. Även om kroppen gör ont så är det precis vad han behöver, händerna mot pojkvännens hud. Fingrarna stryker sig över de starka armarna, up mot ansiktet och begraver sig i de mörka lockarna. Jösses, deras samtal kan verkligen leda till vart som, däremot klagar han inte. Långt ifrån faktiskt.
"Jag tror också att vi behöver det, och förtjänar det." De mörka ögonen är fortfarande fästa i pojkvännens respektive, innan han sträcker på nacken för att lämna än en kyss på läpparna. Smärtan är på hög nivå, men vid ett tillfälle som denna är det verkligen värt det.
"Nej nej.. Det går okej, det är helt och hållet värt det."