PRS Emma07 och wolfy

Thomas surnade bara till mer och mer av den här diskussionen, han var verkligen inte på humör för det här efter all stressen. Men det var väl också lite den som hade orsakat det hela också.
"Det var inte det jag sade! Men att du är sur varenda gång man är med dig gör ju inte direkt att man ser mer fram emot det och försöker mer", sade han kort.

Alysia fnös till. Hon kunde knappt tro sina öron, att det verkligen var Thomas som satt där och pratade på det där viset.
”Jag begär faktiskt inte något orimligt av dig, jag skulle bara vilja se dig mer än jag gjort under den senaste tiden. Jag ber om ursäkt om det är omöjligt för dig att ordna,” muttrade hon med en suck.

Thomas fnös lite, kanske var det bara stress och allt som gjorde att han kanske reagerade mer än vad han skulle ha gjort i vanliga fall.
"Det här är precis det jag menar med att du är sur när jag träffar dig! Kanske skulle jag ha stannat i den där fängelsehålan iallafall", sade han kort.

Alysia kom nästan av sig av hans ord men tänkte inte tillåta sig att göra det. Det var inte rätt tillfälle för att bryta ihop, sådant trams fick vänta till senare.
”Och vad ska det betyda?” frågade hon långsamt och naglade fast honom med blicken.

Thomas lade armarna i kors framför sig, humöret blev egentligen bara sämre och sämre nu. Kanske hade det varit lite väl att ta i att säga så, men han fick väl skylla på stress och dåligt humör.
"Så hade man åtminstone sluppit all den här förbaskade stressen och folk som aldrig är nöjda. Och se alla runt omkring en glädjas över att få barn, vetandes att man själv aldrig kanske kommer få det", sade han kort, det smärtade honom mer än han hade erkänt men hade inte sagt något för Alysias skull.

Alysia satt tyst en lång stund. Det skulle ha gjort mindre ont om han slagit till henne. Med sina ord fick han henne att känna sig misslyckad, hopplös och ungefär ett tiotal andra negativa känslor. Tillslut reste hon sig upp från bordet. Med iskallt lugn la hon ifrån sig servetten innan hon vände på klacken och lämnade middagssalen.

Thomas såg tyst på henne, kanske hade det varit för mycket men han hade blivit väldigt irriterad. Han suckade tungt då hon gått därifrån, det här hade ju verkligen inte gått bra. Tyst reste han sig, han skulle antagligen inte kunna koncentrera sig mycket på sitt nästa möte - som var om bara några minuter. Han hade inte ätit än, men det fick väl gå, någon matlust hade han då inte nu. Men han kunde ju alltid äta något till kvällen annars.

Först kände sig Alysia till största del ledsen. Men snart tog ilskan över. Där hade han suttit och dragit samma gamla visa om barn igen, hur alla andra fick men inte han. Och hon som hade trott att de varit överens om att vänta. Men tydligen hade han inte varit uppriktig mot henne. Inte bara det, han fick henne att känna sig misslyckad, både som människa men också som flickvän. Han hade fått henne att känna så många negativa känslor med bara några ord, med bara lite kroppsspråk.

Thomas suckade djupt, att det skulle bli så här hela tiden. Han gick tyst emot sitt nästa möte, försökte tränga undan tankarna på Alysia lite för att försöka erinra sig vad de skulle prata om på detta möte. Det var då sannerligen inte det lättaste, och han räknade åtminstone ut att det borde handla om något med kriget.

De följande dagarna behandlade hon Thomas delvis som luft. Behövde hon prata med honom dröp rösten av gift så det blev nog inte oklart för någon vilket humör hon var på. Middag åt hon inte ensam med honom utan där satt även andra, men Alysia ägnade inte så mycket som en blick åt honom utan fokuserade enbart på alla andra. Ganska barnsligt beteende i sig men det brydde hon sig inte om.