Yehet och Kkaebsong [PRS]

”Jovisst, alla kan gå in i väggen om de överarbetar sig..men jag har ings planer på att göra det förstår du. Och du vet redan mycket väl att jag är den lataste personen någonsin”, insköt Zihao försäkrande och började dra på sig ett par strumpor. Först den ena foten och sen den andra. Just strumpor var verkligen sådär extra jobbiga, då de hela tiden korvade upp sig eller liknande. Det absolut värsta var när man råkade få in en sten i dem. Ja, det hade hänt nittonåringen ett ganska så stort antal gånger. Speciellt eftersom han gärna väntade så länge som möjligt med strumporna, vilket slutade med att han tog dem på sig ute i hallen. Väldigt dumt om man inte uppskattar att gå omkring med smågrus under fötterna hela dagen. ”..jo, det låter verkligen helt fantastiskt”, medhölk han efter ett slag och vände de svarta ögonen mot Joshua. Ja, tanken var inte mindre än fantastik och Zihao kunde inte låta bli att tänka lite extra länge på det hela. Vit, varm sand som smekte fötterna, gassande sol som man flydde från under ett palmträd med en iste. ”Någon gång kommer vi att få uppleva allt det där. Paradiset alltså. Men det kommer troligen att dröja ett tag. Jag menar, det var inte jättelänge sedan vi gjorde vår debut och jag tvivlar på att vårt schema kommer lugna sig så pass snabbt”, fortsatte han knorrande och placerade händerna om den andres kinder. Magra, men fortfarande puffiga på något underligt sätt. Hur var det ens möjligt? ”Jag älskar fortfarande dina kinder ska du veta.”

Det är tyvärr inte en diskussion Joshua orkar ta upp, det finns en hög risk att de blir osams om det. Kanske Zihao inte städar efter sig, och sover djupt och länge. Men den äldre kan fortfarande gå in i väggen, och det gör honom orolig. Så jävla orolig. För hela industrin sätter för mycket press på dem, och det är som den andre säger. De har precis debuterat, det kommer bara bli jobbigare.
"Vi får se till att det händer, vill åka till fjällen och åka skidor med dig också." berättar Joshua tyst och låter fingrarna glida över den tjocka, fläckiga pälsen som tillhör Bobb. "Visst?" Ja, de måste åka bort tillsammans, göra alla möjliga saker. Det skulle nog vara nyttigt för dem bägge två. Blicken glider upp mot Zihao, ett leende sprider sig över läpparna. "Gör du?"

Fjällen? Tja, det fick väl också bra, även om det inte riktigt var vad Zihao föreställt sig när han pratade om resan. Nej, själv hade han tänkt sig långa, folktomma stränder och turkost havsvatten. Men det där kunde de väl ändå göra en kompromiss om? Jo, det kunde de allt göra! Punkt slut.
”Hm, om vi tjatar tillräckligt mycket kanske det kan gå för sig”, mumlade han och fortsatte stryka över de där underbara kinderna. Visserligen var de lite magra, men det gjorde dem inte direkt mindre underbara. Inte i nittonåringens ögon. Nope, det skulle aldrig ske. ”Klart jag gör!” Utbrast han sedan och fnös högljutt. ”Varför skulle jag inte göra det? De kommer alltid att vara gosiga. Alltid.” Det där var inte någon lögn inte, utan det var verkligen precis så Zihao kände. Han älskade precis allting som hade att göra med Joshua. Allt, allt, allt. Kanske inte att han skadade sig själv genom ätningen, men allt annat. Det förändrade däremot inte känslorna för fem öre, utan han ville bara att den yngre skulle må bra.

Tjata? Jo, förr eller senare skulle det väl få Mr Song att fixa något. Dock skulle det nog inte hjälpa något, om man ber snällt och pratar med deras manager går det nog att fixa något. Kanske en långhelg eller något liknande.
"Du tycker det, men du är ju förblindad av kärlek." Påpekar Joshua med ett litet leende strykandes över de fylliga läpparna. Katten lutar huvudet mot Zihaos bröstkorg, och Joshua gör det han också. Han är tacksam, att den äldre ser honom som attraktiv även om han gått ner så mycket i vikt, men det är han inte. Verkligen inte, nej han ser fortfarande sjukt mager ut. "Spelar ingen roll.. Ska vi gå och fixa te och lite snacks? Jag vill se på film och mysa!"

”Du, jag vill också se på film och mysa..men måste erkänna att jag är rädd att Euijin kommer strypa mig när jag kommer tillbaka”, mumlade Zihao och gjorde en grimas. En grimas som skrek av missnöje och ovilja. Fan heller att han ville lämna Joshua alldeles ensam i lägenheten. Visserligen fanns det ju tre katter, men i nittonåringens ögon var de inte tillräckliga. Det hade varit bättre om den yngres mamma eller bror varit hemma, då hade det inte varit riktigt lika jobbigt att tänka på det lilla faktumet att han snart skulle behöva dra sig. Helvete. Allting skulle med största sannolikhet sluta med att Zihao fick släpa med sig artonåringen tillbaka till lägenheten. Ja, så fick det bli. Han skulle lätt kunna slänga upp honom på axeln och kidnappa honom. Galen? Nejdå, inte alls.

Leendet som nyss strykts över läpparna sköljs långsamt av, ögonbrynen knýts ihop. Men så inte Zihao precis att han ville stanna? Att han tänkte stanna, även om det är Disney maraton som väntar? Uppenbarligen har den äldre ändrat åsikt om det.. Joshua biter sig i underläppen innan han nickar, kanske det är bäst så. Gå tillbaka till den tomma lägenheten med bara katterna som sällskap.
"Jo, det är nog bäst om du börjar röra på dig." Påpekar han tyst och drar sig undan från nittonåringen och öppnar dörren från badrummet. "Det var kul att du åtminstone kunde stanna så här länge, eller hur?" Joshua blicken upp mot den äldre, låter ena handen glida upp mot ena käkbenet, kupar ansiktet. Så himla stilig, vacker. "Kommer sakna dig dock."

Kommer sakna dig..det är nog bäst om du börjar röra på dig..Egentligen så var det nog sanningen, men som sagt - nittonåringen hade ings planer på att lämna Joshua alldeles ensam i lägenheten. Det klarade han inte av.
”Jag hade saknat dig..” började Zihao långsamt och fäste de svarta ögonen i den andres. ”..om det inte vore så att jag tänkt kidnappa dig”, fortsatte han och fiskade upp artonåringen från golvet. Lätt som en fjäder, bokstavligen. Han hade nog aldrig lyft en fullvuxen, typ, människa som var så pass fjäderlätt. Ett mjölkpaket vägde ju nästan mer än pojkvännen. Shit, det kunde inte vara hälsosamt att vara så smal. Är du dum eller? Har inte slangen redan bevisat det? Du må vara bra på vissa saker, men när det kommer till logik och resonemang är du absolut värdelös, Xie Zihao.

Hade de inte nyss haft ett avtal? De skulle prata varje dag, kanske kunna se på film med varandra genom skype eller facetime. Dock verkar det som att det inte riktigt gjort Zihao fullständigt nöjd, - Joshua är också långt ifrån det helt ärligt. - Ett pip slipper ut från artonåringens läppar, den andre bär så lätt upp honom som att han vore en liten kissemisse.. men det är han ju inte. Zihao är visst mycket starkare än han trott, inte för att Joshua klagar på det. Inte det minsta.
"Zihao, även om det är rätt romantiskt och omtänksamt så är det väl klart att jag inte kan följa med... är ju här av en anledning, kommer du ihåg?" Plus skulle nog Joshua få panik så fort de sätter fötterna i lägenheten, definitivt. Nittonåringen hade ju trots allt sagt att det är hemskt stökigt.

”Men jag vill inte lämna dig här alldeles ensam”, gnällde Zihao och höll hårdare om Joshua, vägrade att släppa taget. ”Jag vet att du är här av en anledning..men det könns så jävla ruttet att bara dra”, förklarade han knorrande och putade med underläppen. Minst sagt ruttet. Betydligt mer än ruttet egentligen, även om han inte tänkte gå in speciellt mycket på det. Nittonåringen hade verkligen inte viljekraft nog att inse det rätta. Det verkade snarare som om någon slitit allt resonemang från honom och därmed lämnat honom ensam med alla korkade tankar..alla extremt dumma tankar som egentligen inte borde finnas där. Nu gjorde han det ju av omtanke, men ändå. Om det hade varit någon annan än just Joshua så hade denne troligen ringt till polisen.

Försiktigt låter Joshua händerna glida upp mot de skarpa kindbenen, kupar Zihaos ansikte mellan dem. Jo, han själv skulle nog också få skuldkänslor om det varit omsatta roller, men ändå vill han inte att nittonåringen ska behöva känna det. Egentligen är det ingenting stor.. den yngre ut av dem klarar sig själv, det har han gjort väldigt länge.
"Jag vill helt ärligt inte bli lämnad ensam heller." mumlar han och gömmer ansiktet mot korken vid Zihaos nacke. "Skulle vara rätt roligt att träffa alla också.." ja gud, vad skulle han inte ge för att prata nonstop med Wan och Euijin? Gosa med dem. Lyssna på CWs tjatande som är oerhört roande, Chais gnällande. Lees döda humor, Jun och Zihaos.. tja, inte deras stökiga rum iallafall. "Men du behöver inte känna dig rutten, det är mitt egna fel att jag är här, jag har trots allt katterna, och kan facetima med er!"