Medi & Jay Devereux PRS

Hon hade förlorat medvetandet och hon låg med ena handen över magen. Hennes smink var utsmetad och blodet rann från hennes hals. Bröstkorgen hävdes och sänktes så hon levde men hon skulle behöva vård och blod till sig.

Eva la henne ner på gäst sängen och log ömt ner på Dana means hon använde ett finger att dra bort hennes hår från hennes ansikte. Hon närmade hennes ansikte och gave henne en mjuk kyss på människans kind.
Hon lämnade sedan rummet för att hämta en påse blod av korrekt blod typ till Dana, hon kunde känna smaken av vilken det var.
Eva fixade så att blod påsen låg vid henne medan hon städade hennes ansikte och log smått förälskat ner på Dana. Efter hon var klar la sig Eva vid henne inom sängen.

Eduard suckade och ställde upp stolen från marken. Men ett mjukt leende kom sedan fram på hans läppar. Han var glad för sin piga för att äntligen efter dessa år hittat en människa som hon gillade nog för att markera dem

Chauffören såg på Eduard.
"Mästare ska jag ringa efter läkaren?" Han visste väl att det fanns en betrodd läkare till just sådana här tillfällen och väntade på svar.

Dana kved svagt och öppnade ögonen och hon satte sig mödosamt upp trots att det var svårt och kroppen skrek av trötthet. Hon såg mot armen där nålen satt och hon ropade till av rädsla och hon såg sig yrt om.

Eduard suckade och kollade seriöst och skakade på sitt huvud.
"Det behövs inte, Eva har en bakgrund i medecin så vi behöver inte oroa oss." sa då han försiktigt och gick sedan till källaren för att hämta sig blod.
Eva satte sig upp då direkt och kollade på Dana oroligt. "Snälla, vila dig." sa hon då med en sån försiktig röst hon kunde få fram och rörde Dana lätt om kinden. Hon annvände sedan sin hand för att försiktigt vända Danas blick mot sig för att då ge den mänskliga kvinnan ett leende som talar om tröst och förståelse.

Dana såg bort och försökte slå bort hennes hand. Det kändes tjockt på halsen och hennes fingrar snuddades vid ett bandage.
"Du bet mig.." Hon fick en tom blick och hon såg på henne.
"Du bet mig och drack mitt blod..."

Eduard gick till det rum som Yury studerade inom och kollade på när den unga vampyren glatt skrev ner alla de saker som läraren lärde honom.

Eva kollade på henne med ett leende som visade hennes tänder.
"vi alla gör det," sa hon i en ton som verkade vara mer som ett 'är det inte självklart?'.
"Min herre har tillåtit mig att behålla dig som min," sa hon med ett leende lite mjukare än den med bara tänder.
Sedan precis som om en glödlampa tändes i sitt huvud ställde hon sig från sängen och neg smått åt Dana. "Jag har varit så oförskämd, ni vet inte äns mitt namn!" sa hon lite nervöst, "jag är Eva Taylor, jag är hans herrens närmaste vän och i ett sätt familj." sa hon då ödmjukt medan hon sluta neg.

Hon hade sjunkit ner till kuddarna och hon ryggade tillbaka. Dana såg sig om och vet sig i läppen.
"Men jag vill inte vara din. Jag vill hem och du kan inte tvinga mig.'

"Jag är ledsen om jag skadade dig så, men jag kan inte släppa dig föräns du mår bättre," sa hon lätt och tog ett fat med mat från nattdugsbordet.
"Både jag och herr Edguard skulle känna oss fruktansvärt skyldiga om vi lät dig lämna oss som du är just nu." sa hon med tungt oro.
"Vad finns det för anledningar ni icke skulle vilja bli min? Är det för att jag är kvinna eller att det att jag är vampyr?" frågade Eva då hennes ord fylled med sorg.

Hon kände sig dåsig och hon slöt ögonen.
"Jag tror ni inte bryr er egentligen. Jag.." Hon slog sakta upp ögonen och synade henne med en sorgsen blick.
"Jag har aldrig älskat en kvinna och jag är rädd för dig för den du är." Hon gav ifrån sig en suck och vred bort huvudet.

"Skulle, ni kunna älska mig ifall jag var som min herre?" frågade hon och sneglade ner på Dana från säng kanten, "en stilig ung man?" frågade hon försiktigt.
Evas hjärta bran, hon visste inte varför, men Dana kändes annorlunda och hon ville verkligen vara med henne på ett vis.
Hon tog ett djupt andetag innan hon log mjukt igen, "jag kommer strax tillbaka, jag ska bara hämta min herre," sa hon då med en försiktigt röst, "försök att ät," la hon sedan till innan hon försiktigt ställde sig upp och gick sin väg för att hämta Edguard.