[Prs] Yehet och Kkaebsong [Prs]

Fine, om Hideo ville ta den smällen så fick han väl göra det då. Natsume skulle säkert ändå råka somna förr eller senare, så det spelade ingen roll om han var tvungen att sova ensam eller inte. Sömnen skulle ta över i vilket fall.
”Vad..säga till..Kotaro?” Undrade han och kunde inte undgå att höja ett av de mörka ögonbrynen. Shit, det där med att prata som en tvååring blev bara mer och mer sanning. Framgång som framgång, men det betydde ju inte att det kändes direkt bra. För det gjorde det inte. Nittonåringen lät ju konplett inkapabel och korkad. Orden fanns inne i huvudet på honom, utan att kunna ta sig ut. Väldigt frustrerande.
”Vart..vart..j-jag sova?” Frågade Natsume fortsättningsvis och ändrade därmed hela sin frågeställningen. Allt det här tjafset om Kotaro var nog ingenting Hideo ville tänka på i den stunden. Bättre att fokusera på annat. Ja.

Säga till Kotaro? Ja, under omständigheterna vill han inte säga något alls till sambon. Han kommer nog ändå inte komma tillbaka förrän imorgon kväll, för att försöka få tjugoåringen i säng med honom igen.
"Det tar jag då, orkar inte tänka på honom för närvarandet." Förklarar han och ställer sig upp från sin plats på golvet för att lägga tillbaka duschhalsen där den här hemma. Därefter drar han till sig en handduk för att torka de mörka, nytvättade lockarna.
Hmh, ja vart ska de sova? Definitivt inte i pojkvännernas delade säng, nej han vill inte känna doften av Kotaro. "Vad säger du om att sova i vardagsrummet? Med brasan, vi kan ta två madrasser.."

Nittonåringen förstod varför Hideo inte hade någon större lust att fundera över Kotaro. Den andres sambo hade liksom kommit hem och luktat alldeles förfärligt starkt av parfym - som uppenbarligen inte tillhörde honom.
”Jag förstår”, svarade Natsume och gnagde sig själv löst i underläppen, innan ett litet leende slutligen letade sig fram. ”Två madrasser? Bra..” fortsatte han och nickade ett flertal gånger. Det betydde att han skulle slippa att sova alldeles ensam i det främmande huset. Egentligen var Hideo också halvt om halvt främmande, men vibbarna denne sände ut var precis allt annar än onda. Inte konstigt att nittonåringen kände sig löjligt säker i den andres sällskap.

Att Natsume låter samtalsämnet angående sambon glida bort får Hideo att känna sig väldigt tacksam. Korato må ha varit tjugoåringens största kärlek än så länge, men han har verkligen sårat honom rejält. Att bara tänka på den andre med någon annan, i någon annans lägenhet medan han själv varit hemma, sårar honom så förbaskat mycket. Det gör ont, bara vida tanken av det. De mörka ögonen glider ner mot armbandsuret över handleden, täcker det tjocka ärret. Klockan är strax halv tolv. Efter att ha torkat Natsumes mörka lockar och låtit vattnet hällas bort lägger han en långärmad tröja och ett par mjukisbyxor på toalettlocket.
"Du kan sätta på dig det här så länge, så fixar jag något skönt att ligga på, okej?"

Åh nej, inte kläder. Nu kände nittonåringen sig verkligen som ett litet barn igen. Utan att röra sig ur fläcken, med armarna hängandes längsmed sidorna, stirrade han blankt på plaggen. Hur tog man på sig kläder nu då? Vilket plagg skulle sitta över benen och vilket över överkroppen? Varför hade man ens kläder? Åh, nevermind, människor har inte päls. Dumma, dumma Natsume.
”Hur?” Frågade han slutligen och pekade på kläderna med en anklagande blick och rynkade ögonbryn. ”Hur..på?” Upprepade han missnöjt och sänkte ögonen, så att de fäste sig på golvet istället. Fy fan, han skämdes så jävla mycket. Kunde inte tvätta sig själv, inte klä på sig, knappt gå på två ben..usch.

"Åh, ehm.." Hideo stannar upp medan blicken glider från den andre ungdomen till de vikta kläderna. Nu är det ju så att han faktiskt verkligen gillar småbarn, och har ingenting emot att tvinga på dem en tröja eller två. Men Natsume är en fullvuxen man, och hela scenariot är en aning.. tja, annorlunda. Ingenting som tjugoåringen nödvändigtvis förväntat sig behöva göra. "Jag kan hjälpa dig." Han drar åt sig den långärmade tröjan han snott till sig från Koratos del av garderoben, för att hålla den uppe mot den andres huvud. "Okej, så du drar igenom huvudet i det här hålet, och armarna i dessa två." förklarar han, och hjälper till med att få på den fina, lena och varma tröjan. Sedan vecklar han ut mjukisbyxorna för att hålla fram dem mot den andre. "Och sedan trär du benen igenom här."

”Komplicerat”, knorrade Natsume och fingrade på tröjan, när den slutligen satt sig tillrätta över överkroppen. Byxorna var värre. Man var ju liksom tvungen att lyfta på ett av benen för att kunna trä igenom ett byxben i taget. Väldigt svårt för någon som knappt hade någon balans. Alls. Som tur var stod ju Hideo där tillhands och kunde vara ett stöd för nittonåringen och hans ostadiga ben. Med vissa svårigheter lyckades han slutligen få upp ett av benen, med en hand greppande om den kortares axel. Sedan genomförde han sammma process igen och vips så satt byxorna på plats. Underligt det där, hur kläder fingerade. Natsume stirrade på sig själv i spegeln, fingrade nervöst över kläderna innan de drogs igenom det våta håret,
”Tack, du är..” började han och vände sig mot Hideo igen. ”Du är..bra”, konstaterade han bestämt och greppade tag om de mindre händerna. ”Jag gillar dig.”

Jo, i slutändan är det väl en rätt konstig process, ett konstigt påhitt som människor tagit sig äran att fixa. Precis alla arter är nakna utan kläder, förutom människor. Natsume har helt rätt, det är underligt hur det där fungerar.
"Jo, det är faktiskt komplicerat." erkänner Hideo med ett litet skratt. Det som kommer ut ur den andres mun därnäst får ett leende att spricka upp i tjugoåringens ansikte. Något annat som är konstigt är hur han blir så tacksam och glad över bara några få ord av någon outgrundad anledning. Människor är konstiga, punkt. "Du är bra du också." Han hjälper den andre ut ur badrummet, släcker rummet efter dem. "Sätt dig ner i soffan så länge och vila, så fixar jag."

Efter ett visst stapplande damp nittonåringen tillslut ner på soffan, där han nu låg i en trasslig hög. Gäspningarna trängde sig fram gång på gång, så pass ofta att Natsume tvivlade på att han skulle orka hålla sig vaken tills madrasserna var framdragna och bäddade. För visst var det så människor höll på? Bäddade sina sovplatser med kuddar, lakan, filtar och täcken.
”Jag? Nej, inte bra”, trilskades han och kurade ihop sig där han låg, med armarna slingrade omkring benen. ”Du bra, jag dålig”, fortsatte han envist och gnuggade sig i ögonen, försökte hindra sömnen från att krypa sig på. Den skulle minsann inte få ta honom riktigt än. Nej, absolut inte! Men när madrasserna var framme, då kunde han allt tillåta sig att glida ner i drömmarnas värld. Ja, då var det okej.

Hideo har lust att skaka lite vätt i den andre, men med tanke på allt undergått så finns det ingen chans att han tänker göra det. Kanske Natsume har sina anledningar till att tycka som han gör, men tjugoåringen tycker fortfarande att han ska vara rättvis mot sig själv. Han har trots allt varit i en form, långt från mänsklig i hela tre år.
"Du är långt ifrån dålig, okej?" försäkrar han och stryker fingrarna över de våta, nytvättade lockarna. "Och jag gillar dig med, men försök vara rättvis mot dig själv. Du har varit fast i hela tre år." Hideo ler varmt mot den andre, innan han tassar in i ett litet skrubb för att dra med sig två madrasser. Madrasserna placerar han hyfsat nära brasan, så att de kan hålla sig varma. Efter att ha bäddat med lakan, massvis med kuddar, filtar och tecken känner han sig färdig.." Sådär ja."