[prs] yehet och lalemar

Efter uppvärmningen drar han igång med en av sina senaste koreografier, en balett. Han ställer sig i position. Och så fort musiken drar igång försvinner han från jordens yta.
Tankarna försvinner, och det är bara han, där och då, tillsammans med musiken.
Han korsar benen och lyfter armarna mot taket och drar igång första stegsekvensen. Hans rörelse är mjuka och flytande, men samtidigt lyckliga med högt tempo. De formas och hänger ihop lika naturligt som rinnande vatten. Han gör en dubbel piruett ut i en kolossal grand chateau och landar lätt, som om han vägde ingenting. Det spelar ingen roll vem han var förut, eller vem han är sen, men nu, i detta nu, är han musiken. Han är hur han rör sig. Och hur han rör sig är återspeglar vem han är. Han kunde inte förklara det på nåt annat sätt.
Graciöst tar han sig fram över parketten, glider ner på golvet, snurrar upp igen, gör 1,2,3,4 piruetter i rad bara för att kasta sig ut i ett skyhögt hopp, lika felfritt och ståtligt som hur en fågel lyfter från marken med sina vingar.

Dansen för Noah hade alltid varit extremt viktig. Den hade varit ett sätt att komma bort från verkligheten, få bort alla distraktioner och vara 100% sig själv.

Men ibland spelade det inte nån roll hur duktig han än var, för var du en kille som dansade på fritiden (särskilt om ett av danssätten var balett) var det inte alltid så lätt att passa in. Det hade varit svårt för Noah att passa in, och ännu svårare att undvika att bli driven med. Vissa dagar hade det varit riktigt jobbigt, men aldrig hade han skämts över sitt intresse och talang. Händelserna hade också hjälpt till att forma Noah till den person han är idag. Nu för tiden så har han inget emot att prata om sin dans, men det är inte det första han nämner när han träffar de direkt. Det var liksom, hans grej. Hans trygghet.

Till slut tar låten slut och Noah står och flåsar i sin slutposition, ståendes på tå med ena armen utsträckt framför honom, och andra sträckt mot taket.
Sen andas han tungt ut och släpper alltihop.

((lite långt eh och jag vette fasen hur grand chateau stavas)

En, två, tre, fyra, fem, sex, sju. Edmund är alltid lika noggrann när han tvättar sitt ansikte, ser till så att huden är ren och sätter på kvällens peeling. Han gillar att ha det gjort när han ska vara hemma under kvällens gång, att kunna gå och lägga sig när han vill utan att behöva oroa sig över att missa dessa rutiner. Som sagt, sjuttonåringen är en perfektionist, och lider av en drös med tvångstankar. Dock försöker han att inte visa Hazel det, än en gång kan hon fortfarande ta upp dessa beteenden och använda dem själv, och Edmund vill verkligen inte smitta av sig.

Med ett par svarta mjukisbyxor, och en vinröd långärmad som glider ner och blottar nyckelbenet, balanserar han på pizzan och deras te till vardagsrummet.
"Är du redo? Gud jag är så hungrig." mumlar han utmattat och sjunker ner på soffan efter han ställer ner den på bordet framför.
"Jag är redo! Vill du se på modern family, new girl eller vänner? Eller vill du se på någon deckare?" frågar Hazel uppspelt och börjar trycka i sig en bizzabit, så jävla söt. Hennes mörka lockar ligger i två tjocka utbakadeflätor som Edmund fixat, ja han har en liten talang för det, och hon är fullt klädd i sin mussepiggpyjamas och tofflor. Edmund funderar en lång stund, en deckare skulle han nog kunna bli än mer deprimerad över, nedstämd efter en dag som denna.
"Vad säger du om modern family nu, så kan vi se på något av de andra två när vi käkar lite glass sen?" frågar han och kramar om sin lillasyster, som ivrigt sätter på serien, innan han själv börjar tugga på en bit pizza. Så varm. Nom nom nom, Edmund fryser nämligen väldigt mycket av sig.

Han tar en liten vattenpaus innan han fortsätter.
Den brunhåriga kör samma koreografi ett par gånger till, finslipar och ändrar. Sedan gör han ett par andra.
Låt efter låt börjar och slutar, och innan han vet ordet av så har 2 timmar hunnit gå.
Med ögonbrynen rynkade av förvåning mot telefonskärmen där han sett klocklaget går han bort till balettstängerna och stretchar ut.
Inte ett enda sms från pappa som undrar vart han är. I och för sig var han kanske van vid det här laget att Noah stack iväg till olika ställen utan att höra av sig, så det var inget ny.
Uttröttad och vrålhungrig byter han om till sina kläder han hade innan, samlar ihop sina saker och går ut från danssalen.

Solen har inte hunnit gå ner än, men det kändes i den kalla, klara luften att kvällen hade börjat närma sig. Ändå var hon bara typ 18.
Hösten kommer tidigt i år, tänker Noah och går mot tunnelbanestationen.

De sitter där och skrattar åt serien i ett rätt bra tag, mobilerna nerlagda och fokuserar endast på deras syskon och teven, plus en del mat.
"Varför är de så elaka för!" påpekar Hazel gnällandes, munnen full med pizza medan hon upprört pekar mot teven. Roat skakar Edmund på huvudet åt sin lilla syster, innan han lägger ifrån sig sitt glas med vatten och puttar undan sin pizza, nej han behöver definitivt inte äta mer.
"Kom ihåg att det är på teve, bli inte arg på dem." påpekar Edmund med kroppen nerborrad under en filt. Det är även något positivt med att få klart allt i skolan, han kan spendera mer tid med sin lilla syster, och behöver inte oroa sig över studierna.
"Visst, som att du inte blir sur!" utbrister hon skämtsamt och lutar sig tillbaka i soffan med armarna i kors. "Nu vill jag ha glass, kan vi ta det nu?"

Noah lyckades, tack och lov, få en sittplats, för kroppen var trött efter ansträngningen. Han stank säkert svett också.
Och nu kommer SMS:et från pappa.
'P: Vart är du?' läser han på skärmen.

'N: Vart i studion. Sitter på tuben nu'

Han låser telefonen och suckar.
Då dimper nånting ner i huvudet på honom.
Just det, Edmund. Han skulle ju höra av sig om tid...
Genast tar han fram bilden på den andres schema och börjar jämföra det med hans egna. Efter några minuter har han fått fram ett par tider som ser ut att funka.
Han öppnar telefonen, går in på kontakter och trycker på 'Skapa ny kontakt'. Bokstäverna Edm är de första han knappar in, men han stannar upp och ändrar sig.

Nytt meddelande skickas till: Blagueuse
Noah nickar och ler nöjt.

N- Här är lite tider som verkar funka. Hör av dig annars B-) /Noah

Tis efter 16
Ons efter 15:30 innan 18
...

Och en rad andra dagar uppföljda av tider.
Efter vad som omöjligt kunde bara ha varit 20 minuter är han äntligen framme vid hållplatsen.

Telefonen plingar till, får bordet att vibrera en aning. Edmund sitter och gnager på sin pizza, som han tagit upp igen, medan Hazel låter glassen smälta i munnen medan vänner spelas. Sjuttonåringen sträcker sig efter mobilen, låter pizzabiten hänga från munnen medan han granskar meddelandena.
Ska vi börja med två lektioner i veckan? Om du vill flytta den så småning om får du säga till. Vad sägs om Tisdagar efter 16, och fredagar efter 15? Knappar sjuttonåringen in, och sparar kontakten som Noah.
"Vem skriver du med?" Frågar Hazel nyfiket, sträcker på sig i ett försök att se.

Det surrar i bakfickan och Noah tar upp mobilen. Han läser meddelandet.
"Låter bra . Ska vi börja redan imorn?"
Han knölar tillbaks mobilen ner i fickan.
Håret på armarna börjar resa sig. Temperaturen hade sjunkit från vad den hade varit för några timmar sen, regnet hade blivit till isande fuktig luft, och en skinnjacka var inte det mest vädertåliga klädesplagget.
Men som tur var så var Noahs pappas lägenhet och restaurang bara runt hörnet. Man kunde se det varma ljuset som lös ut över gatan redan på avstånd.
Den lilla klockan ovanför dörren ringer välkomnande när han öppnar den.

Edmund tittar på meddelandet som står på mobilen, och ett litet leende stryker sig över läpparna. Men sjuttonåringen hinner inte svara förrän Hazel drar till sig telefonen.
"Min bror rodnar när han skriver med dig, jag tror han är kär, är du snäll?" säger hon högt, medan hon knappar på mobilen.... tyvärr hinner han inte få tag på henne innan hon skickar iväg det.
"Hazel!" utbrister han, känner hur kinderna hettar till. Vart får hon den här skiten ifrån? Tolvåringen skrattar brett medan hon kastar mobilen till sin bror, vilket leder till att Edmund måste skynda med att skriva. Förlåt, min lillasyster har haft lite för mycket glass. Imorgon blir jättebra! Edmund blänger på sin lillasyster, som ser oskyldigt upp mot honom, innan han börjar kittla henne.

Direkt när han kommer in i restaurangen exploderar av utsökta lukter rätt upp i ansiktet på honom. Lukten av varm pollo guisado (en sorts kycklinggryta) osar ända ut till honom från köket, och Noah är så hungrig att han nästan dräglar. Musik på spanska spelas på hög volym.
"Hallå, jag är hemma!" ropar han och dumpar väskan på golvet. Inget svar. "Hey!" ropar han ännu högre för att överrösta musiken. "Ay, estoy en casa papá!".
Buller och klang hörs från köket av köksredskap mot grytor. I dörröppningen stod nu hans far, iklädd ett fläckigt förkläde och svettpärlor i pannan.
"Ah, Noah, det var på tiden!" klagar han. "Middagen är blev precis klar och det är bäst att du är hungrig, för jag har gjort jättemycket!" Fadern ler mot honom med sina smått gula tänder.
Noah ler tillbaks. "Det kan du slå dig i backen på!"

Noah fullkomligt slukar den underbara middagen på under 10 minuter, men åhhhhh vad det kändes bra. Familjen, det vill säga Noah, Elsie, Mateo och deras pappa, satt ner vid ett av restaurangborden. Det var ovanligt att Mateo var hemma såhär en vardagskväll, i alla fall nu på senaste tiden. Han var ofta borta med sina kompisar, sin flickvän eller gjorde annat skumt som Noah inte hade nån aning om, men han var glad i alla fall.
"Åhhhh vad gott det var...!" utropar Noah och lutar sig tillbaka.
Elsie fnissar åt hans reaktion. Hennes svarta, extremt fluffiga, korkskruvslockiga hår var uppsatt i en tofs så att man tydligt kunde se det söta, mörka lilla ansiktet skina upp.
Noah vänder blicken mot henne och skrattar. "Men vadå, jag var hungrig!"
I samma sekund så vibrerar det i bakfickan igen. Svar från Edmund, tänker han och tar upp telefonen.

Så fort han läst sms:et blir hans ansikte lika scharlakansrött som duken på bordet. Hjärtat gör ungefär 4 volter på raken och han spricker upp i värsta fånflinet. Han måste anstränga sig för att inte börja fnissa som hans lillasyster. Det skulle han säkert gjort om inte Mateo hade lutat sig över bordet och frågat "Vem fan är blagueuse?" Han uttalar det som det stavas, vilket låter helt fel i Noahs öron.
"Ingen!" svarar han i ultraljudsfalsett. Han reser sig hastigt från bordet. "Tack för maten, jag går upp!"
Han kastar ur sig orden och springer uppför trapporna som leder till korridoren utanför lägenheten. Han öppnar dörren och smäller igen den efter sig.
Noah känner för att dansa igen. Fast inte på riktigt, utan fuldansa runt i lägenheten.
Han vet att det bara var Edmunds lillasyster, och han vet inte varför han är så uppriven av det här. Han har ingen aning om hur han ska svara på det här, men så gott han kan knåpar han ihop ett svar.
"Aha, mhm. Ses imorn då! Och du kan hälsa din syster att hans bror är gullig när han är generad"
Sedan slänger han ifrån sig mobilen på soffan framför honom.

Efter att ha gett sin ljuva hämnd åt sin syster, sätter Edmund sig tillbaka i soffan med en djup suck. Jo, Hazel kan vara lite väl flytig ibland.
"Jag saknar den tiden när du inte kunde skriva på mobilen." muttrar han till henne, medan hon glatt fortsätter äta sin glass. Jisses, tolvåringen kan verkligen äta vad som helst utan att på något mystiskt sätt gå upp i vikt, precis som Edmund själv... han har faktiskt haft en del problem med det.
"Dito, tiden du inte kunde skriva på mobilen var den bästa." skjuter hon nonchalant tillbaka, med ett finurligt leende. Edmund himlar med ögonlocken, innan han tar upp sin mobil igen. Tyvärr blir rodnaden än starkare när han får syn på Noahs svar, jesus. Åh, nej vi behöver inte öka hennes ego ännu mer, schhh. Plus har du ingen aning om hur jag ser ut som generad, tokskalle. knappar han snabbt in.