prs yehet & kkaebsong

Joshua låter den äldre ta sin tid att bestämma, sitter i tystnad medan fötterna leker i gräset, handflatorna håller överkroppen uppe. När Zihao sedan börjar knäppa upp sin skjorta hänger det ett stort frågetecken över sextonåringens ansikte. Dock ändras ansiktsuttrycket drastiskt när han får syn på bandaget runt bröstkorgen. Joshua är tacksam över att de sitter avskilt från de andra eleverna som bestämt sig från att njuta av sommarsolen, då det annars skulle ha blivit mycket mer komplicerat.

Ärren över bröstkorgen får honom att rysa till, inte för att de är äckliga, utan för att det måste ha gjort vidrigt ont.
"Sluta kalla dig själv korkad," viskar Joshua och ger den äldre en menande blick innan ögonen glider ner mot såren igen. Försiktigt låter han fingrarna nudda vid ärren, ser frågande på Zihao, letar efter hans godkännande. Det svider i honom när den äldre eleven säger att föräldrarna skiter i honom, men bestämmer sig för att ta upp det lite senare. "Det är från en varulv..?" tonen får det att likna en fråga, men det är mer ett konstaterande. "Pratade du något med Professor Lupin om det förra året?"

Joshua skakar lite på huvudet, låter sin hand glida upp mot Zihaos haka istället, och försiktigt puttar upp huvudet en aning. Att se killen han alltid tyckt varit så självsäker, så självkritisk får honom att vilja skaka vett i Zihao. Dock finner han det som en dålig idé under omständigheterna.

När Joshua vidrörde Zihaos haka, fångade han upp handen i sin egen och gav honom en lätt perplex blick. Han kunde inte förstå varför den yngre eleven fått för sig att röra vid honom, ännu mindre varför han fortfarande satt kvar. Hade han brutit nyheterna till någon av sina andra kamrater hade de med största sannolikhet aldrig mer talat med honom. Med ett blekt leende vek han undan med blicken och släppte Joshuas hand. Återigen uppslukades han av den där konstiga känslan han inte förmådde beskriva. Det var inte en dålig känsla, bara annorlunda, ny.

"Nej, det är ganska nytt", erkände Zihao och sänkte blicken. "Och jag är korkad, det vet du också", fortsatte han och frustade till. "Det tog mig en fullmåne för att lyckas komma på vad det egentligen var som anföll mig." Han brast ut i ett aningen sinnesrubbat skratt och slängde sig bakåt i gräset med armarna utsträckta. Från noll till hundra inom loppet av några sekunder, rullade han över på mage och sträckte ut en hand för att försiktigt snudda vid den andres nyckelben men de långa fingrarna. Där och då kunde han inte förstå varför han, under i princip hela sin skolgång, känt ett så starkt behov av att terrorisera den enda personen som han helt plötsligt kände sig bekväm med.

Joshua kan inte hindra sig själv från att bli alldeles förvånad när den äldre fångar upp hans hand. Kanske Zihao inte gillar sextonåringens kroppskontakt, det skulle vara förståeligt. Joshua själv hade trots allt funnit ett stort obehag vid den andres fingertoppar mot det inristade ordet. Såklart Zihao kan känna det samma. Han låter handen glida ut ur den äldres grepp, blicken sänks ner mot fötterna igen. Vad håller han på med?

"Bara sluta, okej?" Kanske hans röst låter hård, men det bara kom ut. Joshua har alltid haft en tendens att tracka ner på sig själv, men att lyssna på andra som gör det har han aldrig varit ett fan av. "Visst, ibland förstår du inte vad man säger, du kämpar med språket, det gör dig inte korkad. Att du ständigt kallar dig själv det, kommer bara få dig att sluta försöka och faktiskt bli det. Du är det inte."

Joshua ser ner på eleven bredvid sig, liggandes på gräset.
"Jag tror det händer fler än du tror.. att de inte förstått att de blivit varulvar förrän första fullmånen, " svarar han i lågstämma, känner hur skinnet ryser till av fingrarna vid nyckelbenet, såret svider av kontakten. Joshua försöker att rygga tillbaka än en gång till. "Rör det inte."

Zihao lät handen falla ner i gräset igen med en suck. Istället för att den andres ord fastnade i huvudet på honom, som de borde gjort, åkte de in genom det ena örat och ut genom det andra. Tonfallet fick honom självfallet att inse allvaret som han kanske inte nödvändigtvis själv såg i sitt beteende, men orden gick bara inte in. Han iakttog den klarblåa himlen ovanför dem ett slag, kände hjärtslagen lugna sig en aning. Trots att det varit en kamp att få ut sanningen så kändes det nästan genast bättre, som om någon lyft en tung sten från hans bröstkorg.

"Förlåt", mumlade han och tittade upp mot Joshua. "Det är bara...ehm...äsch glöm det", avslutade han tvärt och en svag rodnad spred sig över hans annars bleka kinder. Zihao svor inombords innan han kravlade upp på knä och började linda bandaget omkring bröstkorgen igen. Ett varv, två varv...Han fumlade irriterat med materialet innan han slet det av sig och kastade det åt sidan. Humörsvängningar från helvetet - minst sagt. Med smått darrande fingrar drog han händerna genom det svarta håret och tog ett djupt andetag.

"Jag vet inte vad det är för fel på mig, så fråga inte ens", började han så långsamt och kontrollerat han bara kunde. "Men det jag ville komma till var att du borde se till att tvätta såret, det börjar redan se infekterat ut", fortsatte han i en ansträngt sammanhållen ton.

Kanske Joshua babblat på för mycket, han vet att han själv inte skulle ha lyssnat på sina ord. Även om det endast låg sanning i dem. Sextonåringen andas tyst ut, vilar på sina fingrar som flätar ihop några grässtrån. Kanske han inte gjorde någonting bra, kanske alla händelser är baserat på vad han förtjänar. Joshua rynkar på ögonbrynen åt sig själv, känner hur han bara gör saker och ting värre, både för sin bror som behövt oroat sig, och Zihao. Han biter tag i sin läpp, låter tänderna dra bort en bit torr hud och öppna ett sår. Som vanligt.

Blicken glider tillbaka mot Zihao som slänger ner bandaget på marken, och rätar lite på sig.
"Ska jag hjälpa dig med det?" frågar han och nickar mot bandaget och såret, att sitta utan tröja på skolans område varar inte gott.

"Ingenting ovanligt är fel på dig," försäkrar sextonåringen med tyst ton, osäker på om Zihao ens lyssnar på hans ord, om de når fram överhuvudtaget. "Det får gärna bli infekterat, bara haft det i någon halvtimma."

När Zihao insåg vad Joshua höll på med, satte han sig bryskt i grensle över benen på honom och tog det porslinsfärgade ansiktet mellan sina händer. Det tog några ögonblick innan han förstod vad det faktiskt var han höll på med, men han klarade varken av att se folk göra sig själva illa eller blodet som börjat sippra fram. Han skakade långsamt på huvudet och drog med pekfingret över såret på underläppen, för att torka bort blodet. Visserligen var det aningen äckligt, men det hade aldrig hindrat honom förut.

"Gör inte dig själv illa", bad han stillsamt och spände de mörka ögonen i den yngre elevens. "Och det får väl ta mig fan inte bli infekterat", gnatade han förargat vidare. Xie Zihao, alltid lika oklok och eldfängd, på gränsen till galen. Själv kunde han dock inte se felet i det han precis gjort, det föll honom aldrig in hur obekväm den andra personen kunde tänkas känna sig i ett sådant läge. Utan att flytta på sig eller lossa på sitt varsamma grepp om Joshuas ansikte, lutade han sig ännu en gång närmare.

"Om du hjälper mig med bandaget så ser jag till att tvätta och lägga om ditt sår. Har vi en överenskommelse?" frågade han och kunde inte låta bli att dra på munnen.

Det kommer som en stor förvåning när Joshua finner Zihao sitta i gränsle tvärs över honom, de långa fingrarna runt sextonåringens ansikte. Ögonen spärras upp, försöker bearbeta vad det är som händer framför honom medan ansiktet färgas till en djup färg av röd. Joshua försöker förgäves att kravla bort från den äldres grepp, än en gång önskar han att han fått en större kroppsbyggnad.
"V-vad håller du på med?" Såret svider till när Zihao stryker med fingerspetsen för att få bort blodet, och Joshua viker bort med blicken. Alldeles för generad för att våga se upp.

"Varför inte, du har inte haft några problem med att göra mig illa," muttrar Joshua under sina andetag, visst var det barnsligt sagt, men han kunde inte hindra sig själv. Innerst inne vet han hur dumt det är att göra på det viset, men ovanan får honom på andra tankar, och han märker inte ens av när han egentligen gör det.

Joshuas händer finner den äldres axlar, försöker att hålla honom borta från att komma närmre, ännu en gång förgäves. Men han backar bakåt, kanske kan knuffa bort Zihao med all sin styrka om det kommer till det. När den äldre ger sitt förslag, låter han för engångsskull ögonen möta den andres.
"Jag kan fixa mitt sår själv, det är okej."

Zihao höjde ett ögonbryn när Joshua lade sina händer på hans bara axlar och började stöta honom ifrån sig. Hade han gått för långt igen? Med största sannolikhet var svaret ja. Långsamt drog han händerna tillbaka, placerade dem varsamt ovan på den andres. Det hade inte riktigt fallit honom in ännu att den yngre eleven inte var van vid hans fasoner. Han hade alltid varit överdrivet närgången med alla sina andra kompisar och då särskilt med Andrew, Jayden och Anthony. De var så pass närgångna med varandra att de delade säng, alla fyra, lite då och då och för att inte tala om alla gånger de duschat med varandra sent på natten för att någon var rädd för mörkret.

"Kanske inte", började Zihao till svar och försökte lossa på Joshuas grepp om hans axlar. "Men nu har jag det", fortsatte han uppriktigt. Han förstod mycket väl den andres poäng, men till hans försvar hade han aldrig med mening gjort honom illa fysiskt med flit. Det hörde liksom lite till paketet att vara för hårdhänt, med tanke på hans kroppsbyggnad. Dock hade han aldrig riktigt insett själv hur stark han egentligen var, trots att han flera gånger slagit dunkaren tvärs över quidditchplanen så att någon stackare ramlat ner från sin kvast.

"Jag litar förresten inte riktigt på att du kan ta hand om det där såret själv, inte när du talar med det tonfallet åtminstone", sade han slutligen sanningsenligt och ryckte på axlarna. "Så antingen låter du mig hjälpa dig eller så sänder jag ett anonymt brev upp till Madam Pomfrey."

Joshua håller sig tyst en stund, granskar den andres ansiktsdrag, låter Zihao för bort hans grepp om axlarna. Kluven hur det är han borde agera i en stund som denna, önskar nästan att han kunde gå tillbaka i tiden och inte hälsa på den äldre och be honom hålla honom sällskap. Fast innerst inne vill Joshua inte det, för ensamheten har lingrat sig en aning i Zihaos sällskap.
"Varför är det annorlunda nu?" frågar han tillslut, en fråga som han inte tror att ens sjuttonåringen kan svara på.

Orden får Joshua att stanna till, blänga på Zihao och puta med underläppen.
"Jag kan, jag vill bara inte." svarar han tvärt, känner hur han har lust att slå till den äldre. Säkerligen skulle han kunna komma med att han kan berätta för någon om Zihaos stora hemlighet, men de skulle han aldrig göra. Av någon anledning vill han att den andra eleven ska kunna lita på honom, och när det kommer till ett så allvarligt ämne som denna, kan han inte prata med vem som helst om det. "Det där är inte rättvist.."

Frågan fick Zihao att bli fundersam, eftersom inte ens hans själv kunde svara på den rakt av. Kanske inte alls överhuvudtaget, insåg han snart när han började begrunda tanken ordentligt på djupet. Det var väl lite av ett mysterium som kanske aldrig skulle komma att lösas. Däremot var han bombsäker på en detalj, att han sett Joshua i ett helt annat ljus under middagen dagen innan. Även om det lät helt vrickat så var det sanningen, hur konstigt det än lät. När den andre fortsatte himlade han lite med ögonen och ett retsamt flin började med ens dansa över hans läppar.

"Det där första kan jag inte riktigt svara på", erkände han till en början. "Och jag är inte rättvis, det borde väl du om någon veta", fortsatte han med en glimt i ögat. Zihao tittade ner på deras händer och drog med tummarna över Joshuas, i hans ögon, felfria hud. En sval vind drog över slätten och han ryste ofrivilligt till. Han hade redan lyckats glömma bort att han inte hade några kläder på överkroppen. Egentligen var det ganska dumdristigt att sitta utan skjorta på skolområdet, även om de satt något undangömda. Men vem visste när en vresig McGonagall kunde tänkas dyka upp runt hörnet och ge dem båda tre veckors kvarsittning.