PRS Aphrodite & wolfy

Efter att ha fått på sig kläder traskade hon med små och motvilliga steg ner till köket. Vid matbordet satt hennes pappa och bläddrade i tidningen, hennes mamma satt och rörde ursinnigt med en silversked runt i tekoppen framför sig.
”Varför är en av cellerna tom?” började Delilah långsamt och fixerade sin mörka blick på sin dotter, gav henne dock inte en chans att förklara sig innan hon exploderade. Michael såg lite besvärad ut över sin frus utbrott men sa ingenting för att försöka översläta situationen.
”Du förtjänar samma behandling som de äckliga kräken nere i källaren, kanske det skulle lära dig en läx, spottade Delilah föraktfullt ur sig innan hon vände på klacken och försvann i riktning mot källaren för att ta ut sin ilska på de stackars vampyrerna. Meila bet sig i kinden och tittade ner på sina fötter, fick en liten klapp på axeln av sin far innan han också lämnade henne ensam i köket.

Inte många minuter senare hade hon tagit sig ut ur huset, behövde få lite frisk luft. Trots att de flesta borde vara vakna vid den här tiden så var gatorna ovanligt folktomma. Det gjorde henne egentligen ingenting alls eftersom det betydde att hon slapp stanna och småprata med folk som bara var intresserade av att höra om hon såg fram emot sin födelsedag.

Killian stod kvar tills den sista glödbiten hade slocknat. Han vände på klacken och gick ner för kullen och ut på gatan. Gatorna var tomma, men det var alltid tomt på dagarna, jämfört med nätterna. Det var inte många vampyrer som hade kunnat lägga handskarna på en solring, men Killian och Tara hade varit två av de få. De hade fått tag på dem när de stötte på ett par häxor i Sydafrika, och efter det hade deras liv blivit lättare. Fram tills häxorna satte in själen i Tara som straff. Sedan dess hade de letat efter ett ställe att fixa problemen, och Maidstone var ett av försöken att fixa det.

Han svängde vänster och kom ut på huvudgatan. Han såg en kvinna gå mot honom, och log lite när han såg att det var Meila.
”Först syns vi inte på sju år, och nu syns vi hela tiden” sa han och skrattade. Han drog handen genom håret och tittade på henne.
"Är du okej?" frågade han. Han kände vibbar av blandade känslor, han kunde inte riktigt reda ut det.

Meila var djupt försjunken i sina egna tankar, märkte knappt att hon gått runt i cirklar i parken som hon hittat till. Efter en kort runda till letade hon sig tillbaka ut till huvudgatan, där hon stötte på Killian. Ödet verkade föra dem samman gång på gång. Hon log bara lite som svar på hans fråga, visste att känslorna skulle svämma över om hon öppnade munnen och kommenterade morgonens händelser och hon ville inte fälla några tårar inför Killian. Det fick hon snällt vänta med tills hon var ensam.
”Hur gick natten?” frågade hon istället för att byta samtalsämne, var faktiskt intresserad av att veta hur Tara mådde efter nattens händelser.

Killian ryckte på axlarna.
”Sådär, det har varit bättre och sämre gånger” sa han och skakade på huvudet. Tara hade genomlidit många mardrömmar under de timmar som Killian hade varit hemma, och han hade försökt hjälpa henne på alla sätt.
”Det där med känslor är rätt svårt tydligen” sa han med ett lätt leende. Han hade svårt att komma ihåg det, eftersom det var längesedan han hade valt att komma nära sina känslor. När man var ett monster var det lättare att distansera sig från sina känslor, även om han hade ett val att gå nära dem eller inte. Tara hade inte det valet längre. Han tittade på Meila.
”Du svarade inte på min fråga, det känns inte helt okej” sa han och lade huvudet på sned. Han kände av att hon inte var helt hundra, men samtidigt ville han inte trycka på henne.

Meila putade medlidande med underläppen, önskade än en gång att hon kunde göra något mer. Det kändes inte som om hon gjort tillräckligt, det fanns alltid något man kunde hjälpa till med. Då Killian upprepade sin fråga pressade hon ihop äpplena till ett streck och vek undan med blicken, visste att ögonen blivit blanka och hon behövde ett ögonblick för att samla sig och tvinga tillbaka tårarna.
”Jag gjorde det som jag anser var rätt.” Att hennes föräldrar inte delade samma åsikt var ju ingenting att bli förvånad över men deras reaktion och beteende sårade henne djupt. ”Jag tänkte gå och äta frukost, vill du följa med?” Hade han ingenting annat för sig så skulle hon trots allt uppskatta hans sällskap, han var i princip den enda hon kunde anförtro sig åt för han var den enda som varit med om alla stora händelser som hänt det senaste dygnet.

Killian förstod snabbt att hon inte ville prata om det, så han valde att inte nämna det igen. Han ryckte på axlarna.
”Varför inte? Det låter gott” sa han och log. Han insåg att han bara hade druckit kaffe idag, och människomat skulle inte göra honom mätt. Han svalde och valde att skjuta upp problemet, och hantera det senare. Han tittade sig omkring.
”Vart? Jag är inte så bra på vart man äter bra mat” sa han och skrattade till lite. Han kliade sig i nacken och kände hur dofterna började komma till honom, dofterna av blodet som pumpade igenom människorna inom en viss radie från honom. Han var hungrigare än han trodde. Han funderade på om han skulle föreslå att ses om en stund, men då skulle Meila säkert förstå vad han skulle göra.
”Ska vi gå?” sa han istället och gestikulerade åt alla håll, eftersom han inte visste vart de skulle.

Hon kisade aningen misstänksamt på honom, tyckte att han på något sätt verkade lite rastlös och försökte lista ut orsaken som låg bakom. Pusselbitarna var slutligen inte särskilt svåra att lägga ihop, och hon gissade på att det handlade om mat. Han var hungrig och människomat skulle inte göra honom mätt. Det kändes inte rätt att uppmana honom om att gå och dricka av någon stackare, men djur var kanske inte ett alternativ för honom och det var en bra bit till sjukhuset så dit kunde de inte heller ta sig för att stjäla en blodpåse eller två. Efter många om och men bestämde sig Meila för att erbjuda honom sitt blod. Det kändes rätt, hellre offrade hon sig själv för att han skulle få lite föda i sig än att någon annan råkade ut för det. Utan att säga något tog hon hans hand i sin innan hon började gå mot skogsbrynet: de kunde inte låta det hända mitt ute på gatan. Slutligen lutade hon sig mot ett träd och samlade ihop sitt hår för att blotta halsen för honom.

Killian tittade på henne när hon fattade hans hand och drog iväg med honom. Han studerade henne när hon tydligt blottade sin hals och han skakade på huvudet och backade ett steg. Han kände hur ögonen blev röda och hur huggtänderna kom fram.
”Glöm det. Du är jägare, jag kommer inte kunna sluta” sa han och tittade på henne. Det var sant, eller i alla fall var risken väldigt stor. Jägarblod var en helt annan grej än vanligt människoblod. Många vampyrer, Killian däribland, hade som mål att döda och dricka från så många jägare som möjligt, dels för att rensa ut jägarna ur världen men också för att då dricka från blodet som var så underbart berusande. När Killian tänkte på allt som han hade gjort med Meilas släkte undrade han hur hon ens kunde titta på honom. Inte för att hon visste om det, eftersom hon inte hade reagerat på hans smeknamn.

När Killian gick under namnet Angel från 1800talet och framåt var han en av de värsta vampyrerna, speciellt i Europa. Han slaktade byar och häxor, människor och jägare. Han hade fortfarande kvar listan på alla jägare han hade dödat genom århundranden i huset, för Angel fanns fortfarande inom honom någonstans, även om den delen av honom hade dämpats efter händelserna i Meilas hus för sju år sedan. Dock hade historieböckerna redan skrivits, där det talades om den mystiska och fruktansvärda vampyren vid namn Angel som ingen visste identiteten på, bara att man inte ville stöta på honom i natten.

Killian tittade på Meila.
”Jag kan lösa det på annat sätt, så ses vi vid caféet?” sa han och log lite snett.

Precis som hon förväntat sig så tackade han nej. Det var ju något positivt, trots att hon inte visste om det nekande svaret bara berodde på att hon var en jägare och de hunnit spendera lite tid med varandra. Hur som helst tänkte hon upprepa sitt erbjudande: det var verkligen bättre om han drack från henne istället för att attackera någon oskyldig. Om han brukade döda folk visste hon inte, men tre människor hade redan dött under det senaste dygnet och fler dödsfall var det sista Maidstone behövde just nu.
Varför hon kände sig så konstigt ivrig på att han skulle sätta tänderna i henne visste hon inte. Det var en oförklarlig känsla av förväntan som forsade inom henne, något som hon skulle vilja påstå att hon känt någon gång förut men när kunde hon inte sätta fingret på.
”Det är bättre om du dricker från mig istället för någon ovillig.” Meila gav honom en allvarlig blick. Naturligtvis förstod hon risken, hon kunde mista livet, men hon kände sig inte rädd. Det kanske var dumt och naivt av henne men hon litade på Killian, och hon tvivlade starkt på att han inte skulle kunna sluta i tid om han bara ville det själv.

Killian tittade på henne, och doften av hennes blod växte sig starkare och starkare för varje sekund. ”Hon erbjöd ju sig faktiskt” hörde han rösten i sitt huvud säga, innan han tog två snabba steg framåt, tog tag om Meilas nacke och stack ner tänderna i hennes hals. Ljudet när tänderna bröt hennes skinn och känslan av blodet som rann ner i hans hals var fantastisk, speciellt eftersom det var den berusande känslan av att bita en jägare. Han tog ett hårdare tag om henne och fortsatte att dricka, och han kände hur Angel inom honom ville ta över. Varför inte börja döda jägare igen? Hennes föräldrar var ju trots allt högst upp på hans lista, de skulle bli ett lätt byte om deras dotter dog. Han ville ju inte ha fler jägare i världen, och nu hade han ju chansen att ta kål på en till, ytterligare ett namn att skriva på listan. Smaken av jägarblodet var underbart, det var någonting helt annat än vanligt människoblod. Det var som om jägare och vampyrer var naturligt dragna till varandra, båda parter ville förgöra varandra och hade ett nöje i att skada den andra parten.