rollspelare & tippest prs

"Älskar du henne?" frågade hon nyfiket och gick mot en sjö som hon såg en bit längre fram. Hon tänkte inte gå i vattnet utan gillade bara lugnet som utsikten gav. Hon sneglade mot Henri och log svagt innan hon satte sig ner på knä vid vattnet. Hon tog några små blommor och la dom försiktigt i vattnet så att de kunde flyta iväg. "På klostret så kom en man, en italiensk diplomat om jag minns rätt. Han var otroligt snäll och godhjärtad, jag föll för honom väldigt rejält och han för mig. Vi gjorde så klart inget då han var väl medveten om vem jag var." sade hon och kollade på prinsen. Det hon försökte komma fram till var just att hon förstod fullt ifall han hade känslor för någon annan, det var inte alls behagligt att tvingas ihop med någon som man knappt kände.

Hennes fråga fick honom, av någon anledning, att rodna. Gjorde han det? Han hade aldrig tänkt på det. Han hade aldrig sagt det - men hon hade. Varför hade han aldrig sagt det?
”Nej”, svarade han kort, även fast han var osäker. Inte lunds han älska henne, han var så ung. Han var för ung för att älska någon. Eller? Han följde efter henne till sjön men ställde sig bakom henne istället för att gå ner på knä. Han lyssnade på hennes berättelse, om blev lättad ner hon sa att det inte hade hänt något mellan henne och diplomaten. Varför kunde han inte förstå själv - han hade ju inga känslor för henne.
”Saknar du honom?” frågade han, genuint nyfiken. Och en gnutta avundsjuk.

Sophia rynkade lätt på pannan åt hans korta svar men valde att inte kommentera det, ifall han ljög för henne eller inte visste hon inte heller då han lika gärna kunde ljuga för sig själv. Hon rynkade lätt på pannan åt hans fråga. Hon funderade en stund och vände sig mot honom.
"Jag vet inte. Jag tror inte jag saknar just honom, utan jag saknar mer sällskapet och att ha en vän att förlita sig på helt. Förstår du vad jag menar?" log hon svagt och reste sig upp igen efter några sekunder. Hon rättade till sin klänning och gav honom ett svagt leende.

”Jag förstår dig verkligen”, svarade han. Livet som kunglig kunde (och var nästan alltid) vara otroligt ensamt. I hans fall tog studierna all hans tid, och inte studerade han någonsin med någon annan än sina syskon. Däremot stannade adelspojkar och adelsflickor på hovet då och då - men han brukade inte få någon tid att umgås med dem. Av någon anledning hade studierna börjat avta sedan han fyllde sexton, vilket ledde till att han fick lite tid till umgänge.
”Hovet är oftast fullt men livet här känns ändå ensamt”, la han till senare. Osäker på varför han öppnat upp sig.

Sophia log svagt och la huvudet på sned, trodde inte att han skulle förstå egentligen men hon var riktigt tacksam över att han gjorde det.
"Det är därför jag så gärna vill att vi ska vara vänner, för utan vänskap kommer vi båda bli olyckliga." sade hon försiktigt. "Jag vill inte att du ska känna dig ensam av samma anledning till att jag inte vill vara ensam här." sade hon sedan försiktigt.

Han la märke till den försiktighet som präglade hennes röst. Självfallet höll han med om det hon sa - ett äktenskap utan vare sig kärlek eller vänskap skulle leda till extremt olyckliga liv för de båda. Men vänskap kunde, hur mycket man än ville, inte tvingas fram. I detta fallet önskade han satt det skulle gå, men han kunde inte ljuga för sig själv.
”Jag håller med”, sa han instämmande. ”Men om vänskapen inte kommer naturligt så kan vi inte tvinga den.” Ett visst allvar började prägla hans röst och det sneda leendet som så ofta prydde hans ansikte var borta.

Sophia rynkade lite på pannan åt det han sa, tyckte att det var en självklarhet att de inte skulle tvinga fram något. De satt i en stel situation på grund av att deras föräldrar tvingat ihop dem, att göra det värre var inget alternativ.
"Självklart inte." sade hon och började gå tillbaka mot slottet igen. Hon kliade sig på armen och såg sig omkring medan hon gick, visste inte riktigt vad hon skulle göra under resten av dagen. "Får jag ta en häst och rida iväg en stund?" frågade hon osäkert och kollade på prinsen. Hon ville gärna utforska området, om han skulle med eller inte påverkade inte henne alls.

Han lät henne leda vägen tillbaka till slottet.
”Javisst”, fick han fram som svar samtidigt som han ännu en gång knäppte händerna bakom ryggen. ”Jag kan följa med dig till stallet och be någon att förbereda en häst till dig.” Han fortsatte att gå och började så småningom dra ena handen genom busken då han gick.
”Om du inte vill att jag ska följa med dig. För att du inte ska rida vilse, alltså.”

"Om du har planer för dagen behöver du inte avbryta dem för min skull, och igen, är du säker på att du inte ska försöka hjälpa flickan? Drottningen verkade inte alls glad." sade Sophia och kollade på honom, hon brydde sig inte om att flickan verkade vara ett obekvämt ämne. Hon ville inte att han skulle ångra sig senare för att hon velat ha hans sällskap. Hon svalde hårt och gick in till slottet igen, hon kunde inte vägen till stallet så hon kollade leendes på honom så att han kunde leda vägen.

En lättnad spred sig i kroppen då hon inte ville ha hans sällskap. Inte bara för att han skulle kunna ta itu med sin mor och Juliette. Sophia var enormt förstående - kanske skulle giftermålet inte bli så hemskt. Han fick väldigt fria tyglar.
”Jag ska se vad jag kan göra”, sa han med en lugn röst, även fast han blivit stressad då han helst av allt ville rusa iväg och leta upp Juliette. Innan det blev för sent. ”Hennes vistelse på hovet var ju trots allt bara tillfällig.” Han vände stegen i riktning mot stallet.