Det sagolika uppdraget

Evie nickade och stirrade på mannen innan hon slog ner blicken. Mannens blick var för intensiv, för mycket av ondska som inte hon kunde hantera. Nu var hon glad att Juliette och hennes hår fans där bakom, det hela vägde upp hennes morfars närvaro.
Mannen tittade ner på henne, först tvivlande sedan med igenkänning.
"Evie, du har vuxit ser jag." säger han med mörk röst som inte Evie kunde tyda vad han ville. Hon var rädd, på sin vakt för honom. Han hade blivit bannlyst från ön och varför visste hon egentligen inte. För ond? För god? Kär i fel människa? Varför? Ondskan här skulle kunna vara som ett skydd från andra, eller var det från klotet som det spred sig och inte från hennes morfar.
"Detta är Juliette, vi är här på uppdrag." sa hon med en nickning åt Juliettes håll och en respektfull bugning åt sin morfar.

(Har inga planer för honom, rolla honom hur du vill du, så utvecklar vi honom tillsammans.)

Juliette hoppade till när Evie nickade mot henne. Förväntades det något av henne? Hon noterade hur Evie bugade för honom, men Juliette stod kvar. Det var ju trots allt ingen som hon kände. Hon tänkte tillbaka till när Evie bugade sig för sina föräldrar. Kanske man gjorde det på andra sidan, bugade sig för äldre? Hon nickade bara mot mannen.
”Jag är Juliette från Corona, vi är här för att hitta den blåa diamanten” sa hon och bet sig i läppen. Visste han hur de skulle hitta den? Mannen nickade kort.
”Hmmm” sa han och tystande. Klotet flöt vidare bredvid honom, och Juliette tog ett steg närmare det. Klotet flöt bort en bit från henne, och en tanke slog henne. Var det klotet som var källan till den mörka magin på ön? Morfadern hade inte rubbat sig en centimeter när hon gick närmare. Samtidigt kunde hans magi säkert vara så stark att hennes hår inte gjorde mycket skillnad på honom. Hans blick genomborrade hennes gröna ögon och han vände sig om.
”Kom” sa han kort och började gå. Juliette samlade ihop sitt hår och kastade en blick på Evie. Skulle de följa efter honom? Hon kände ju inte honom, men det verkade Evie inte göra heller.

Evie utbyter en blick med Juliette som verkade vara lika tvehågsen som henne inför hennes morfar. Evie visste inte mycket om honom, han hade försvunnit när hon var runt tio och ett enda porträtt fanns kvar på honom i slottet. Evie visste inte vad hon skulle tro, det talades aldrig om honom.
Tillslut drog Evie efter andan nickade och gick efter sin morfar. Hon hade trots allt lärt sig att släkt och blod gick före allt annat, kanske det var därför han blev förvisad? Klotet påverkade henne men även Juliettes hår, två motpoler som drog i henne.
De gick genom den mörka dimman, Evie med handen på svärdsfästet hela tiden. Tillslut kom de fram till en oas, mitt i allt lyste solen och fåglar kvittrade. Evie stannade upp, detta var inte vad hon förväntat sig.

Juliette tittade på oasen, den var otroligt vacker. Hon kände hur den mörka magin som slet i henne trots håret dämpade sig. Hon släckte sitt hår och samlade ihop det i en hög. Hon kunde fortfarande känna av morfadern, men hon kunde i alla fall andas här. Hon gick närmare oasen och tittade ner i det spegelblanka vattnet. Hon rynkade pannan, reflektionen var inte av henne. Det såg ut som henne, men ändå inte. Reflektionen hade kort, brunt hår och hennes händer var bundna. Juliette tittade bort mot Evie och morfadern. Hon kunde inte avgöra om han log eller inte.
”Det är ingen vanlig reflektion, den visar era största mardrömmar” sa han lugnt och Juliette tittade ner igen. Kvinnan i reflektionen tittade på henne med stora ögon, som om hon bad henne om hjälp. Juliette kände sig illa till mods och tittade bort. Hon ville kräkas. Hon såg bort mot Evie, och undrade om vad hon skulle se i vattnet. Om hon ens skulle gå fram och titta. Juliette tittade bort mot oasen igen. I mitten fanns det en liten stenplatta, med ett stenskrin på. Hon tittade bort mot morfadern, som nickade. Juliette hade kopplat det rätt. De var tvungna att vada ut i mardrömsvattnet för att få tag på skrinet. Juliette undrade hur något som såg så vackert ut kunde vara så hemskt.

Evie såg vaksamt på vattnet och Juliette som stod alldeles för nära för hennes smak. Evie ville detta verkligen inte, skulle hon återuppleva sina mardrömmar? Hon hade dem var och varannan natt och det var tillräckligt illa. Detta kände hon på sig att det skulle vara ännu värre, mer på riktigt.
Hon såg över vattnet och på skrinet, detta skrinet visste hon skulle ha stor betydelse för deras uppdrag. Men Evie hade hellre utkämpat en hel fiendearmé än detta.
Slutligen går hon fram till Juliette och ställer sig vid henne utan att se på vattnet, som hon försökte undvika.
"Så, bara att vada ut då." säger hon och pressar fram ett leende, som för att lugna Juliette, men mest henne själv. Hon börjar mad att snöra av sig skorna och rulla upp byxorna, detta var bara att vada över, inget skulle hände dem övertalade hon sig själv.

Juliette bet sig i läppen och tog ett djupt andetag. Hon samlade ihop sitt hår och tog ett steg ut i vattnet. Vattnet var svalt och skönt, och hon kände ingenting konstigt. Hon tog ett steg ut och kände plötsligt hur en tyngd lyfte från henne. Hon tittade bakåt, men såg inget blont hår efter sig. Hon drog efter andan och kände på huvudet. Hon kände sitt hår, men det var väldigt, väldigt kort. Hon flämtade till och började andas häftigt. Hon kände hur hennes händer blev bakbundna och någonting trycktes in i hennes mun. Det svartnade för hennes ögon för en sekund. Hon tittade bort mot Evie. Såg hon det här? Juliette försökte säga något, men munkaveln dränkte hennes ord. Hon försökte springa bort mot den lilla ön och skrinet, men det gick inte så fort, eftersom vattnet gick upp henne till knäna. Ju närmare hon kom skrinet, desto värre blev hennes omgivning. Sår började öppnas upp på hennes armar, ben och ansikte. Hon andades häftigt och kände ångesten i bröstet, vad hade hänt med henne föräldrar och vänner? Varför var hon kidnappad? Vad ville de göra med henne? Världen började snurra, och det kändes som om hon skulle svimma när hennes fötter träffade ön, och hon slängde sig på marken. Hon blundade, och öppnade inte ögonen på flera sekunder. Det första hon såg när hon öppnade ögonen var sitt blonda hår, som låg på henne. Hon andades ut och satte sig upp på klippan, hon hade klarat sig. Det var inte på riktigt, men det hade verkligen känts som det. Hon andades häftigt, och drog in luften i lungorna. Hon tittade på sina armar och ben, men det fanns inga sår där. Hon lade sig ner på klippan och tittade upp mot den blå himlen.

Evie klev inte i direkt, kanske kunde Juliette hämta skrinet själv? Var det inte onödigt att de båda gick? Evie ville verkligen inte ner där och då hon såg hur Juliette började kämpa mot osynliga krafter ville hon det än mindre.
"Ni båda måste gå." hörde hon morfaderns röst och någonstans hade Evie redan listat ut att det var så. Så hon bet ihop och klev ner i det kalla vattnet som räckte henne till knäna. Först hände inget, men sedan kom de föräldrarna kom över henne mycket hemskare än de i sanningen var och det kändes som hon kröp samman. Hon visste att hon gjort dem besvikna igen och det åter var dags för fängelsehålan.
"Nej, snälla, nej." kved hon fram, men inget hördes. Hon kände hur hon trycktes ner i vattnet, ner i fängelset av sin mor. Hennes straff skulle bli döden, hon hade vanärat dem, vanärat familjen. Kroppen trycks ner mot vattnet och huvudet, hon får inte luft, men kan heller inte komma därifrån. Tårar tränger fram och hon skriker, men hon bara sväljer vatten.
Hon hör föräldrarna skratta och känner deras händer som höll ner henne, de njöt av att se henne dö.

Juliette satte sig upp och försökte andas lugnare. Solen låg på hennes ansikte och hon hade börjat fundera på hur de kunde ta sig tillbaka utan att behöva korsa vattnet igen.

Hon tittade bort mot skrinet och skulle precis resa sig upp och gå mot det när hon såg Evie gå i vattnet. Precis som hon själv hade gjort började Evie kämpa mot något som Juliette inte såg, men om man betraktade hennes reaktioner så var det nog något fruktansvärt. Hon kämpade och slog, nästan som om hon trycktes ner i vattnet. Juliette bet sig i läppen, skulle hon hjälpa henne eller skulle Evie bli arg på henne då? Var inte hela grejen med att vara så hård att man klarade sig själv? Juliette skakade på huvudet och tog tag i sitt hår. Hon var uppfostrad till att hjälpa folk, oavsett hur självständiga de var. Hon slängde ut det blonda håret och det lade sig runt Evies midja. Juliette drog in henne närmare mot land i hopp om att lindra hennes plågor fortare.
"Du är snart framme, du klarar det!" ropade hon och undrade om Evie kunde höra henne. Hon tvivlade på det, men det fanns ju alltid en chans.

De kalla händerna som höll henne nere försvann och snart klöv hennes huvud vattenytan och hon kunde andas igen. Evie dröp av vatten från huvud till fötter då hon bokstavligen legat i vattnet. Evie hörde Juliettes ord någonstans långt bortifrån, men nu kunde hon kämpa emot och snart fann hon sig på trygga land. Det var då hon märkte Juliettes hår om hennes midja, håret som nu var hennes räddning och trygghet. Evie andades häftigt och än kunde man se tårar på hennes ansikte och än kunde man se alla känslor spegla sig i ansiktet.
Efter hon lugnat sig kom självhatet, Juliette hade varit stark nog att klara det ensam men inte hon, hon verkligen hatade sig själv för det. Hon var svag, hennes föräldrar hade rätt.
"Tack." mumlar hon fram, hon menade verkligen det, det var inte Juliettes fel att hon var svag. Hon låg än orörlig på marken, var det någon ide att fortsätta om hon inte ens klarade detta? Ta sig över lite vatten, hon var patetisk.

Juliette kom fram till Evie och lossade sitt hår.
"Är du okej? Det såg livsfarligt ut där ute, du är inte skadad va?" frågade hon och tittade på Evie, som hade lugnat ner sig lite. Denna händelse var fruktansvärd, men det visade ändå att Evie var mänsklig med känslor, vilket gjorde Juliette lättad. Hon skakade på huvudet.
"Jag har löst vägen tillbaka för en av oss i alla fall, du slipper gå i vattnet igen, du kan klättra över vattnet med hjälp av mitt hår, trädet därborta på andra sidan är perfekt att sätta fast det i" sa hon och nickade mot trädet på andra sidan vattnet. Juliette gick fram till skrinet i mitten. Hon skulle precis lägga händerna på det när något som kändes som en stöt gick genom kroppen på henne, och runt omkring skrinet flammade den gröna elden som Evie hade frammanat två gånger innan. Juliette tittade mot henne, men hon verkade inte göra något som Juliette såg i alla fall.
"Du kanske måste ta den?" sa hon trevande och tittade på skrinet igen.