[PRS] Yehet & Allie Mazur

Hans väns comeback får hans leende att bli ännu bredare, men leendet försvinner snabbt. Mjölet som Noah häller över honom får ännu en hostattack att starta. Daniel drar sina fingrar över sina mörka ögon i försök att få bort mjölet så att hans synfält ska komma tillbaka.
"Fy fan för dig.." muttrar han innan han snor till sig yoghurten till sconsen för att hälla upp lite i sin egna hand. Daniel slickar sig enkelt om läpparna för att få bort mjölet som fått de att känna sig torra innan han trycker sin hand - som nu är fylld med yoghurt - i Noahs ansikte.

Noah spottar och fräser och backar snabbt undan innan Daniel hinner komma med mer yoghurt.
"Varför får jag alla kladdiga grejer på mig?" undrar han flämtandes. "Det enda jag kastade på dig var mjöl." Han slickar sig om läpparna. "Och första gången var inte ens med flit!"

Ett stolt leende kan synas på Daniels ansikte. Ärligt talat så tycker han lite synd om sin vän, Daniel har snott till sig och kastat både smör och yoghurt på sin vän medan han själv fått nästintill en liter hälld över sig själv.
"Inte mitt fel att jag är smart nog att ta de kladdiga sakerna, du får skylla dig själv!" säger han och lägger armarna i kors över bröstkorgen.

Noah plutar surt med läpparna och korsar också armarna.
"Mobbare." säger han tjurigt och blänger på Daniel. "Mitt hår kommer aldrig bli riktigt rent igen och det är ditt fel."
Han fortsätter blänga men då kan han svära på att han kan se den andres läppar rycka lite.
"Skrattar du åt mig?" frågar han misstroget.

Daniel försöker att gömma sitt skratt genom att ta bort lite mjöl från sin egna kind, medan han gömmer sin mun.
"Jag tycker att det passar dig rätt bra.. du kanske borde lägga i lite yoghurt och smör i ditt hår varje dag," skämtar den längre och skakar roat på huvudet, men slutar när han ser hur Noah blänger på honom. "Jag kan hjälpa dig få bort det om du vill," säger han tillslut och lägger sina händer mot Noahs kinder, för att först få bort yoghurten och smöret som åkt ner över hans ansikte.

"Lägg av, du gör det bara värre." säger den blonde och börjar knuffa undan den andre. Innan han lyckats med det sätter han foten i en pöl av någon ingrediens (förmodligen smör) och känner hur han halkar till.
"Wah!" utropar han när han faller och griper tag i det som är närmast, det vill säga Daniels arm. Och som för att göra det ännu värre lyckas han dra omkull dem båda, så Daniel hamnar ovanpå honom.

"Ouch..." muttrar Daniel och försöker att få upp sig själv till en sittandes position. Vilket gör att han sitter över den kortares midja med sina ben på vardera sida av Noahs kropp. Han känner sig alldeles generad inombords, och han hoppas innerligt att hans kinder inte visar hans genans. Daniel bestämmer sig för att reta Noah istället, på så sätt kanske han inte lägger märke till något annorlunda. "Och jag gör det bara värre? Se vad du ställt till med," skjuter han ifrån sig, men ångrar sig när han förstår att Noah antagligen fått mer ont än honom. "Är du okej? Gick det bra?"

Noah rodnar lite över vad han ställt till med.
"Slog ryggen hårt som fan." svarar han sanningsenligt. "Är väl inte så konstigt, du är inte precis det lättaste man kan få på sig." tillägger han i ett försök att skämta. Men Daniel skrattar inte och en pinsam tystnad lägger sig över dem. Den blonde försöker febrilt komma på något att säga, men hans hjärna är helt blank.

Daniel vet inte riktigt vad det är han ska säga, han hade aldrig tänkt sig att han skulle hamna i en sån här situation med sin vän. Han är nästan på väg att böja sig ner och kyssa killen under honom, men hans hjärna verkar bli en broms så fort han försöker luta sig fram det minsta. Om han skulle göra det så skulle hela deras vänskap vara borta, och ingen ut av de två skulle veta vad de skulle göra sig åt. Daniel är både tacksam och otacksam när han hör hur någon rör sig mot köket.
"Jag hörde en du.." den lilla tonåringen stannar upp vid köksöppningen och stirrar på sin storebror som sitter över hans kompis. Det är lite skrattretande. Hur den lilla killen med nytt blåfärgat hår och stora gosiga tofflor på sina fötter harklar sig enkelt. "Jag ska nog gå.." mumlar han och börjar sakta gå ut ur köket, lämnar återigen de två killarna i en pinsam tystnad. Daniel hoppar snabbt upp på fötter.
"Förlåt.." säger han utan att kolla på sin kompis, han är nog inte särskilt lätt.

"Det gör inget." mumlar den blonde tyst och reser sig med en liten grimas. Hans rygg gör verkligen ont, men det är inte hela världen. "Vi borde nog städa upp." påpekar han efter att ha sett sig omkring i rummet. "Det ser ju ut som om någon bombat här inne."