Superheroes [PRS]

Innan jag hinner reagera dunsar mitt huvud i golvet under mig och Nema håller mina armar bredvid huvudet med ett järngrepp.
Mina armar är nästintill orörliga och det end jag kan göra för att ta mig loss är att vrida på överkroppen och kanske få in en träff med knäna på hens rygg.
"Släpp mig, Nema", säger jag tillsist, när mina försök visat sig värdelösa. Mina ögon söker sig till hens och de oceangröna ögonen är fulla av ilska, men jag lägger också märke till att det finns andra känslor, men de är så luddiga att jag inte kan läsa dem.
"Ge mig en anledning", väser hen. Ena kinden är nästan blodig, medan den andra är ilsket djupröd.
Innan jag hinner öppna munnen, försvara mig, skriker Nema till.
Leo har satt armen om hens hals, drar henom bakåt med hård kraft och skräckslaget hasar jag bakåt, förflyttar mig med armarna.
Skräcken, som nyss varit ersatt av ilska, orsakas av faktumet att de kan ha ihjäl varandra.
"Ge dig fan i att dra in henne", väser Leo så att bara Nema och jag hör.
Med två ilskna tjut kastar de sig över varandra - igen.
---
Don't try to tell me you feel it if it ain't somethin' you witness
Why have you gone and put me in this position
Hold me, mold me into what you want
Just be careful of my heart I was only given one
Distracting me compacting me till I wanna bust
And even though I try I just can't get enough
So rid me of this deadness rid me from this urge, it's like the world is crumbling save me from the purge

Jag såg hans fot klungas mot min mage, sen uppstod smärtan. Som en fisk på land kippade jag efter luft, samtidigt som jag försökte få tag på hans fot.
Jag drog ett rossligt andetag, försökte återhämta mig. Jag ställde mig upp i jämnhöjd med honom- kunde inte låta bli att stå på tå en aning heller- ryckte upp ett ögonbryn, Sen siktade jag en örfil mot den inte-ännu spruckna läppen. Och missa.
Leo tog tag i min arm på samma sätt som Hazel hade gjort, fick mig att rulla över på hand axel. Det hårda golvet välkomnade mig när jag åter en gång föll till marken, viftandes med armarna, rev och slet i vad jag fick tag. Leo placerade sin fot på mitt brast fick mig nere på marken. då rev jag i hans fot, försökte slänga bort den från mig.
"Ditt svin!" Morrade jag, vred mig och försökte knäa honom, men han bara stod och kollade ner på mig, som om jag var en äcklig sak. Han bara stod där, rörde sig inte, hade det där äcklade känslan i ögonen. Fan honom
Sen drog jag i hans andra fot, fick honom att välta bakåt. JAg rullade åt sidan, kom upp i krypande ställning, och satte knäet mot hans bröstkort, och baksidan av armen mot hans strupe.
Han väste till mot mig, spottet yrde.

Leos perspektiv
Jag var nog inte personen som brukade slåss och på skolor hade jag alltid kommit undan tack vare min humor.
Med Nema är det helt enkelt bara annorlunda - ilskan bara flammar upp så fort vi är i närheten av varandra.
Hur kunde hen göra så mot Hazel?
När Nemas arm träffade min strupe sögs luften ur mig och jag drog ett väsande andetag, morrade, spände knäckte knogarna.
"Det kanske är din näsa vi ska fixa till, Willson", väser jag, flinar retsamt när jag ser Nemas sammanbitna min.
Sedan far min knytnäve ut, träffar näsan och ett krasande hörs när min näve träffar den.
En rysning av obehag slingrar sig längs min ryggrad av ljudet och ett läte, blandat med smärta och ren hat smiter från Nemas mun. Hen håller händerna för näsan, som mycket riktigt blivit sned och blod forsar ur den.
"Fan ta dig, Valdez!" halvt skriker, halvt morrar hen, ger mig en hatisk blick.
Ögonen är sådär vilda och hen blottar tänder, vilket får mig att tänka på ett rovdjur.
"Jag har fått höra det ganska ofta", svarar jag enkelt.
---
We used to always say that, we'd be royals on the throne
And though I'm always running
Yeah, that far away from home
I'm chasing after something
I know I'm not alone
I make myself a promise, and I'm never let them go

Playing with fire, matches and lighters
Down to the wire, let it go
Don't let it go
Playing with fire, all our desires
Down to the wire, let it go
Don't let it go
Don't let it go
Don't let it go

Tårarna samlades i ögonen efter slaget, ilsket blinkade jag bort dem, fräste mot Leo.
Leo vred sig, försökte sätta sig upp, men du puttade jag bara tillbaks honom, tryckte amen mot hans strupe ännu hårdare. det brände mot armarna när han rev mig, och jag måste hålla huvudet på asvtånd från hans, då han ett flertal gånger försökte bita tag i mig.
Du kommer aldrig förlåta dig själv om du gör det, sa en röst i huvudet, och jag visste att det var sanning.
Jag flyttade inte armen, tryckte den bara hårdare mot hans strupe.
han gjorde inge motstånd, händerna som försökte hindra mig föll ned mot golvet, och huvudet blev slappt.
Jag for bak, ville komma så långt bort från honom som möjligt. Som om jag kunde skydda mig från mig själv- snarare vad jag gör- kröp jag upp mot väggen, tryckte händerna mot bröstet. Det sved.
Jag hörde röster, men dem kändes så avlägsna att jag inte kunde urskilja orden. Jag hade bara ögon för Leo, han låg på rygg, bara någon meter från mig. Blodig i ansiktet, slutna ögon, och vidöppen mun.
Var det sånt här som var chocktillstånd?
Nån satte sig på huk framför mig- Jason. Jag kunde inte förmå mig själv att kolla på honom, bara svälja salivet som samlats i munnen.
Han la handen under hakan, lyfte upp huvudet med ett ryck, så att vi var öga mot öga. "Aldrig igen, fatta det!"
Nån puttade bort honom vänskapligt, drog upp mig på ben och ledde ut mig ur rummet.

Hazel -
"Leo!" andades jag, sprang fram till hans nästan medvetslösa figur. "Gudars.."
Ilskan, besvikelsen och alla andra känslor dränktes av oron som exploderade i maggropen.
Jag hukade mig ner bredvid honom, strök honom på kinden.
Hans bröstkorg höjdes och sänktes ryckigt, som om han kämpade med att få in rätt mängd syre i lungorna.
"Hazel", svarade han med ett mummel, log halvt, vilket fick honom att se fullständigt galen ut, som om han förlorat vettet.
"Kom här", viskade jag, lade hans arm om axlarna och drog upp oss båda på benen.
Med staplande, försiktiga steg tog vi oss mot hans hytt - jag släppte honom när han kunde gå själv - och jag rotade fram Ambrosia och Nektar plus grejer jag kunde tvätta bort blodet med.
Jag öppnade försiktigt hans mun för att trycka ner ambrosian, tätt följd av nektaren och Leo gav mig en granskande blick.
Inte på det sättet som om han tvekade på vad jag gjorde, utan som om han betraktade mig.
Försiktigt, med lätta tag, tvättade jag bort blodet ur såren.
När han sedan var ren och iprincip helt läkt, slängde jag bort våtservetten och strök honom på pannan.
"Är det bättre?" frågade jag, inte sådär mjukt, utan helt vanligt.
"Nästan", svarade han, kollade upp på mig mellan ögonfransarna. Mungiporna kurvades upp i ett leende och han kysste mig. "Nu är allt bra och jag har saker att göra... skeppet flyger sig inte av sig själv."
----

Are you deranged like me? Are you strange like me?
Lighting matches just to swallow up the flame like me?
Do you call yourself a fucking hurricane like me?
Pointing fingers cause you'll never take the blame like me?

And all the people say,

"You can't wake up, this is not a dream,
You're part of a machine, you are not a human being,
With your face all made up, living on a screen,
Low on self esteem, so you run on gasoline."

Oh, oh, oh, oh,
I think there's a flaw in my code,
Oh, oh, oh, oh,
These voices won't leave me alone,

Well my heart is gold, and my hands are cold.

Jag följde med Piper utan att göra motstånd, och när hon sedan drog in mig i ett annat rum, tycktes jag ryckas ut i verkligheten.
Det sved när hon tvättade dem öppna såren med sprit, och när hon sedan försökte mata med ambrosia, tryckte jag bara bort hennes hand- varsamt.
Jag var tacksam mot Piper- hon ryggade inte tillbaka när jag kom in i rummet.
Jag mumlade ett "Tack" och for med blicken mot det lilla fönstret. Sjön låg så stilla, sådär så att man nästan kan tro att det går att gå på.
Jag sträckte på fingrarna, men ångrade det då en ilning av obehag letade sig längs armen. Jag ville njuta av smärtan, av adrenalinet som fortfarande pumpade, men jag kunde bara tänka på Leos lealösa kropp, Hazel som hysteriskt skrikigt åt oss båda att sluta- sen Jasons hårda grepp om min haka, och dem där orden som för mig betydde skit.
Annabeth hade inte varit kvar när Piper ledde mig ut ur rummet.
Mina händer var lindade i bandage, trotts att såren snart skulle läka så hade Piper ensvisats med det.
Och ärligt talat kändes det en gnutta bättre.
Innerst inne saknade jag Percy- bara en gnutta, Nicos sällskap, och Hazels varma famn..
Ignorera sista.

När Argo II sjönk ner mellan molnen kunde jag inte låta bli att undra hur romarna skulle reagera.
Skulle de börja skjuta? Skulle de vara fredliga och glada över att se sin gamla ledare?
Jag var i alla fall glad över att Annabeth motat undan Gleeson Hedge - vår krigstokiga satyrbeskyddare.
Det sista vi behövde just nu var väl att han stod på däck, viftade med sin baseballklubba och vrålade "DÖ!" åt romarna. De skulle högst troligt anta att vi var fredliga i så fall - Argo II såg inte vänligt sinnat ut med sina sextio meter, skrovet av bronsplåtar, repeteraramborst fastmonterade i för och akter (min idé, som jag nu var något tveksam för), en eldsprutande metalldrake som galjonsfigur (FESTUS!) och midskepp två roterande balliste som kunde avfyra exploderande skäktor med sån kraft att de gick igenom betong.
Ja, jag hade provat.
Så enligt min lilla summering var det här inte det ultimata fordonet att hälsa på grannarna med - mer passande till kommande uppdrag.
På akterdäck rusade Leo runt som en galning (min galning) samtidigt som han kollade mätare och brottades med spakar.
Jag kunde inte låta bli att beundra det han installerat på skeppet (det hade jag inte fått röra - jag och elektricitet funkar lite för bra ihop)- Argo II var verkligen ett mästerverk.
Piper gick fram och tillbaka mellan stormasten och ballisterna medan hon övade på sin ordcharm (den påverkade mig, men Annabeth såg faktiskt lugnare ut och det såg ut som om hon ville lägga ner dolken och ha en lång pratstund). Pipers klädval fick mig att undra om hon skämtade - ett vitt linne med Hello Kitty på. Men, jag klagar inte, och dessutom är Piper snygg i allt hon har på sig.
Och så fick man väl inte glömma min åh-så-perfekta halvbror - Jason.
Han stod på den upphöjda plattformen som var till för armborstet eftersom att det skulle bli lätt för romarna att se honom där.
Nema?
Hen stod några meter ifrån mig och Annabeth, lutade sig mot relingen med det röda håret som en flagga bakom sig.
Då och då kastade hen blickar mot oss.
"Kolla", viskade Annabeth, armbågade mig försiktigt i sidan.
Min bästa vän pekade på staden nedanför oss - där ungdomari togor strömmade ut från ett stenhus för att se Argo II bättre. Fler av dem strömmade ut från butiker och kaféer, pekade och stirrade medan skeppet sjönk.
Sedan, helt plötsligt, sa det PANG! och explosionen slängde nästan Annabeth överbord - själv fick den mig att spy. Det påminde mig för mycket om havet.

Explosionen fick mig att ramla bakåt mot det kalla kajutan, när jag sedan stöttade händerna mot religen, få en syn av vad vi krockat i, stirrade jag rakt in i ett par gråa stenögon. Den arga statyn tjöt något, fnös- men jag kunde bara stirra, och få ur mig;
"Shit.."
"...Absolut inga greker!" Jag drog mig själv upp på mina vingliga ben, fick se hela statyn. Lockigt, flammande hår, muskulös överkropp- och istället för två ben, en pelare.
Längre fram mumlade Jason något till Annabeth- som gav honom en av sina tvivlande blickar. Sen steg Grace fram mot den galna, levande statyn, harklade sig.
"Terminus.. Det är jag- Jason Grace."
'Det är jag'? Hur fan.? Jag yttrade inget, kollade bara tveksamt på Piper- som bara skakade på huvudet åt mitt håll.
Terminus muttrade något om att han nog kände igen Jason, att han befann sig bland fiender.
"dem är mina vänner" Svarade han kort. Piper nickade instämmande, lade handen på dolken, försökte ordcharma den korkade stenen. Ärligt så påverkade det där mig med- fick mig vilja lyda allt hon sa.
En till smäll, fick mig att glömma McLeans försök till ordcharm, ta tag i relingen än en gång- fräste till när det sved till.
Hazel slängde en blick bak mot mig, men vände snabbt bort den då våra blickar möttes.
"Hade jag haft mina fulla krafter hade jag kastat ut det flygande missfostret härifrån, bara så att ni vet" Fnös Terminus, avbröts i en annan mening, då Valzed kom framrusande med en Wii- konsol och rabblade upp ett antal med förolämpningar. "Kallade du just mitt skepp för missfoster?"
Hade jag oxå kallat det- bara för att reta honom- men skeppet var faktiskt rätt så charmerande.
JAg lämnade min plats där- bakom alla dem andra- halvt löpte fram till dem andra. Med avstånd från Leo.
Under samtalet mellan staty och halvgudar lyssnade jag bara med ett öra, lutade mig ut över den andra relingen, möttes av en chockerande stor skara av tonåringar, välutrustade med spjut, knivar och svärd. ett gäng skyttar stod tätt ihop längre bort från dem andra, med sänkta bågar.
Det där oroade mig, en enda felaktig gärning från vår sida, och vi skulle ligga i fejd med dem. Romare och Greker.
Chansen att trilla av fån ett flygande skepp var inte stor- och när jag gav till en flämtning av rädsla då vi plötsligt föll, kände jag mig fånig som ens hade trott det.

"Shit!" vrålar Leo. "Nej förhelvete! INTE falluckan!"
Jag hör hur Leo springer runt, trycker på några knappar, drar i spakar.
Sedan stannar vi, Nema, Annabeth och jag - i luften, ståendes på en lucka och den ska precis börja välta när den tillsist börjar fällas in igen.
"Förlåt hörni", säger han, ler sådär oemotståndligt och kollar på mig.
"Vem fan installerar en fallucka?" frågar Nema trotsigt - jag har märkt att de börjar hacka på varandra så fort de får chansen nu förtiden.
"Det var Hazels idé", svarar Leo, ler mot mig, och jag ser att han fattar att jag är Nemas svaga punkt.
Och jag som trodde att hen inte hade någon..
Nema svarar inte, stirrar bara hatiskt på Leo, som ler oskyldigt till svar.
Han ljuger faktiskt inte - falluckan är något jag beställde.
Man vet ju liksom aldrig om man får inkräktare.
Annabeth är den första som stiger ner på forumet och klyver sig fram mellan de samlade halvgudarna. Tätt efter henne kommer Jason och alla som ser honom får ett respektfullt ansiktsuttryck.
Några viskar hans namn, majoriteten har beundran i blicken.
Jag är inte långsam att följa efter Piper, som håller ett stadigt grepp om hans hand och Leo tar tag i mina fingrar.
Bakom oss hör jag Nema mumla något om "jävla Valdez", men jag ignorerar det.
Annabeth stannar och vi andra breder oss ut på hennes sidor, tvingar romarna att tränga sig bort.
Mittemot Annabeth står en tjej med långt, svart hår, självsäker hållning och hela hon utstrålar det-är-jag-som-bestämmer, men jag ser att hennes axlar och mun är spända, så jag bestämmer mig för att gilla henne.
Reyna, som Jason kallat henne.
"...jag önskar dig välkommen, och de här personerna.. dina vänner."
"Och syster", lägger jag till och Reyna ger mig en förbryllad min. "..halvsyster", rättar jag och hon nickar.
Annabeth, som står på min ena sida flämtar till och först tror jag hon ska ge mig en utskällning om hur jag pratar och risken, men sen ser jag hur hon springer mot någon.
Percy.
Vi har hittat vår försvunna hjälte.

Jävlar..
En lång, smal-men muskulös kille, med korpsvart hår och havsgröna ögon, skarp käklinje och mörka ögonbryn- iförd en lila dress- stod framför oss. Percy Jackson-som jag på ett sätt var evigt tacksam mot. Ja, jag lever i det förflutna.
Minnena av månaderna jag vart på lägret, under uppdraget hade varit en av dem bästa, men också dem sämsta.
JAg hade bara några minnen, som brukade göra mig lycklig, och sen en hel bunt med dem värsta. Luke Castellans isblåa ögon som skiftade till guld då Kronos tog över. Hans skadeglada leende mot mig när han än en gång matade på med stryk- och jag gjorde inte motstånd. Så kom Percy... Sagan slut.
Jag lyfte handen mot det vita, insjunkna ärret på vänster kindben, det var kallt- eller så inbillade jag mig bara.
Jag drog ned händerna i fickorna, knogarna sved fortfarande, men hade i princip läkt. Jag saknade den där smärtan.
En hastig rörelse framför mig fick mig att dras ur tankarna, stirra storögt på den attackerande blondinen som smidigt fällde sin förvånade partner i en judoflip.
Några få spände greppen om sina vapen, tog ett steg fram men tvekade en aning. Jag kunde inte klandra dem- en grek hade precis attackerat deras ledare.
Annabeth mumlade något, och Percy skrattade, drog upp händerna i luften för att visa sig själv besegrad. Sedan omfattade han henne. Små kristall droppar singlade ner från hennes hårt slutna ögonen.
Så när dem båda ställt sig upp bredvid varann, hand i hand, gick Hazel tvekande fram mot honom, kramade honom kort och sen tog ett steg tillbaks.
"trevligt att du lever fiskpinnen" Sa hon i ett leende, gick tillbaks till oss. Jason och Piper stod kvar, nickade hälsande mot honom. Jag kunde inte hindra mig själv, gick fram mot honom.
"Shit.. Nema?" Han såg faktiskt förvånad ut, blandat med en gnutta ilska och- vad jag hoppades- glädje.
"tydligen.." Tunghäfta. Jag lyckades få fram ett "Tack Perc" och sen steg jag tillbaks, osäker på om jag skulle ha kramat honom, eller skakat hand.